Tomas Ledin: ”Jag har varit en fegis när det kommer till att prata ut”

Förra året firade Tomas Ledin 70 år som människa och 50 år som artist. På ett sätt såg han sin utsålda födelsedagskonsert på Avicii Arena som ett slags avslut. Men på ett annat vis kanske mer som ett avslutat kapitel, för klar är han inte på långa vägar.

– Att stå på scen och att skriva ny musik är vitaliserande. Mitt yrke är oerhört viktigt för mig, ett verktyg för att hålla mig nyfiken och levande. Jag har fortfarande ett antal olika projekt som jag vill förverkliga och längtar efter att ge mig ut på höstens turné och skriver just nu på några nya låtar, säger Tomas som tagit tunnelbanan till den hotellobby där vi bestämt träff.

Han berättar att det finns flera kollegor i branschen som aldrig skulle åka kollektivt, men för Tomas är det ett sätt att ”vara en del av samtiden”.

– Jag vill leva mitt liv som jag vill, oberoende av media eller om jag är en offentlig person. Att ta tunnelbanan är ett medvetet val, dessutom är det ofta mer praktiskt. Jag har heller inga problem med att folk kommer fram till mig på stan, för det mesta är det ju snälla saker de säger, säger Tomas och rättar till sina nya glasögon.

Höstens turné Symphonia kommer att sträcka sig från starten i Göteborg i augusti till december då han avslutar i Stockholm.

– Det blir speciellt eftersom det bara kommer att vara jag, dirigenten Peter Nordahl och sju olika symfoniorkestrar, sammanlagt över 500 musiker. Det lär bli både mäktigt och annorlunda.

Tomas Ledin fick första skivkontraktet som 17-åring

Han medger att det också blir en större utmaning än de vanliga konserterna, här krävs ett annat förhållningssätt, den symfoniska inramningen gör att han måste studera in sina låtar på nytt.

Just nu, Vi är på gång, Snart tystnar musiken eller kanske Sensuella Isabella – Tomas låtskatt är lång och gedigen. På frågan vilken låt som han känner sig mest stolt över, sitter han tyst och tänker ett tag.

– Hm, kanske får jag då lov att svara Sommaren är kort eller En del av mitt hjärta. Men det finns flera sånger som jag känner mig så där riktigt stolt och glad över att jag fått göra.

Sin tillvaro beskriver Tomas som ett liv med växelverkan. Vissa perioder, under turnéer inte minst, kan vara oerhört hektiska medan andra – som det senaste halvåret – väldigt stillsamma.

– Dessa perioder är mer stiltje och då reser vi gärna, umgås med familj och vänner eller så skriver jag på nytt material.

Den här typen av liv har han mer eller mindre levt ända sedan han som 17-åring fick sitt första skrivkontrakt. Men karriären har inte alltid gått som på räls, de första åren fanns det stunder då han verkligen tvivlade på sig själv och när hans album inte sålde som han önskade fick självförtroendet sig en törn.

– Jag var ganska blyg på den tiden och kände mig obekväm med att stå på scen. Jag minns att musikerna i bandet kunde säga till mig att möta publiken med blicken och prata mer mellan låtarna, säger Tomas och berättar att han nog är en av de svenska artister som gått på flest konserter under 70-talet.

Han gick och lyssnade på alla möjliga artister för att studera deras scenartisteri, hur publikkontakten skapades och hur de rent dramaturgiskt byggde sina konserter.

– Det där var både viktigt och nödvändigt för mig och med tiden kände jag mig mer och mer komfortabel på scenen. Du vet den där tiotusentimmars-regeln? Det finns inga genvägar, det var bara att ställa sig på scenen om och om igen.

Har lärt sig av andra artister

Ett tag trodde Tomas att det var bildkonstnär han skulle bli.

– Jag hade en debututställning och ansågs vara lovande. Jag målade främst i olja och akryl och den här kreativiteten är något som jag senare haft nytta av när det kommer till den visuella biten i musikbranschen, inte minst till mina skivomslag och scenproduktioner. Jag hade också funderingar ett tag på att bli arkitekt, säger Tomas som slutade tveka efter ett års musikstuderande i USA. Det var där och då hans identitet blev artist och låtskrivare.

Han pluggade parallellt med att han började uppträda och blev mer eller mindre besatt av musiken.

– Musiken är något som jag har kunnat utvecklas tillsammans med under hela livet. Det är också en bransch som lärt mig massor av läxor. På 70-talet fanns inga låtskrivar-skolor och liknande, jag är helt självlärd. Förutom att jag läst 40 poäng musikvetenskap i Uppsala har jag främst lärt mig genom att lyssna på andras musik, säger Tomas som inspirerats av bland andra Neil Young, James Taylor och Bruce Springsteen.

– Ett tag lyssnade jag mycket på The Eagles. Jag gillar fortfarande deras sound och deras distinkta komponerande, de gjorde ett starkt intryck på mig.

Tomas berättar att han befinner sig på en bra plats i livet, det är ”lustfyllt” och han har blivit allt bättre på att fokusera på nuet och att uppskatta det enkla i livet.

– Jag har flera vänner som gått bort i cancer och jag inser att tiden är utmätt och att jag varit och är förskonad från mycket mörker i mitt liv. Mamma blev över 90 år och pappa lever fortfarande och är hur pigg som helst, och jag känner en tacksamhet och ödmjukhet över att jag fått syssla med musik hela livet.

Tomas Ledin utövar qi gong

Enkla saker som kan förgylla vilken dag som helst beskriver Tomas så här:

– Jag försöker börja varje dag med ett dopp i havet. Jag önskar att jag kunde säga att jag gör det året runt men håller mig till sommarmånaderna, sedan tar jag vanligtvis en kopp kaffe, läser morgontidningen och därefter jobbar jag kanske med någon textidé eller tar fram gitarren.

Förutom att stå på scen, vilket Tomas personlige tränare beskrivit som ”extrema fyspass”, håller sig Tomas i form genom att spela tennis, simma, gå på gym eller cykla. Även om han upplever fördelar rent mentalt och intellektuellt med att bli äldre, inte minst med den erfarenhet åren för med sig, känner han inte längre samma ork rent fysiskt.

– Jag har inte samma energi som för 30 år sedan, men det är ju en del av livet, konstaterar Tomas.

Han förklarar att han i grunden har en positiv inställning till livet och menar att det blir lättare att leva så. Detta är en insikt som han fått med sig genom den qi gong som han utövat sedan 90-talet.

Det började med att Tomas kände sig konstant sjuk, han fick upprepade bihåleinflammationer och halsinfektioner, vilket ledde till att han inte kunde stå på scen.

– Jag hade en massa olika hälsoproblem, var ofta sjuk och kände mig extremt stressad. Till en början sökte jag hjälp genom den västerländska läkekonsten, men fick
då svaret att jag var kärnfrisk. Eftersom jag inte kände mig frisk alls tänkte jag att det var något allvarligt fel på mig och jag sökte mig då till den traditionella kinesiska medicinen, säger Tomas och berättar att han genom rätt andning, rörelse och tankar, som hör qi gong till, fick hjälp.

Rädd för att gräva i tankarna

Tomas blev frisk och qi gong har sedan dess varit ett verktyg för att bibehålla en god hälsa.

– Jag känner energierna när jag tränar och tycker inte det är något speciellt eller konstigt med det. Samtidigt har jag en kristen grundsyn. I en sekulariserad värld som vår, är de värderingarna bra att försöka leva efter.

På frågan om han någonsin gått i terapi hänvisar han åter till sin qi gong.

– Det handlar ju om att kropp och själ får samverka och dessa meditativa övningar har inneburit reflektion och eftertanke för mig. Fått mig att stanna upp, vara tacksam och ödmjuk inför livet. Med det sagt tror jag att vi är många som skulle må bra av att gå i terapi, men jag har varit en fegis när det kommer till att prata ut med en för mig okänd person. Jag är inte den som ligger på soffan och reder ut saker, säger Tomas och medger att det kanske finns en liten rädsla att gräva i och öppna upp kring sina innersta tankar.

Har varit gift med Marie i 40 år

Tomas Ledin har varit gift med sin Marie i 40 år och paret har fått två söner tillsammans.

Under årens lopp har de blivit ett av musik-Sveriges mäktigaste äkta par.

– Marie var och är en häftig tjej som jag träffade i Stockholms nattliv. Hon var en riktig pingla, jag föll pladask, en otroligt bra tjej och är det än i dag. Vårt förhållande har liksom rullat på och jag inser att vi hade riktig tur som träffade varandra.

Maries pappa, musiklegendaren, låtskrivaren och musikförläggaren Stikkan Anderson var till en början lite skeptisk till Tomas.

– Han hade mig under lupp och det kan man ju förstå. Jag hade ju lagt beslag på hans lilla prinsessa. Men vi hittade varandra i låtskrivandet och han förstod att jag var seriös, säger Tomas.

Han berättar att han tyckte väldigt mycket om båda sina svärföräldrar och att både Maries och hans föräldrar hade snarlik bakgrund och liknande värdegrund som han tror tycker att han och Marie haft fördel av i sin relation.

– Jag tror också att vår relation dragit nytta av att hon är uppvuxen i den här branschen. Hon inser att man kan verka väldigt frånvarande och självupptagen, men att det handlar om att man som artist går in i en bubbla ibland, i en kreativ process.

Lycka att vara farfar

När Stikkan gick bort 1997 tog Marie över det pris som hennes pappa hade instiftat från 1987 – Polar Music Prize. Som skivbolagsdirektör har hon ansvarat för artister som Agnetha Fältskog, Ted Gärdestad och Eva Dahlgren. Och för Tomas såklart.

– Marie är otroligt vass, begåvad och duktig på det hon gör. En av de bästa i sin bransch. Hon är ett resultat av sin far och sin uppväxt, säger Tomas. Han berättar att hon är chefen även på hemmaplan.

Hon har, enligt Tomas påverkat honom positivt på så vis att hon ”öppnat upp” honom och gjort honom mer social. Han var blyg som ung och kanske lite norrländskt tystlåten.

Tomas och Marie har sönerna John och Theo som i dag är 31 och 35 år. Som pappa beskriver sig Tomas som omväxlande beroende på hur karriären sett ut.

– Ibland var jag väldigt närvarande, men långa perioder då jag var på turné kunde jag vara väl så frånvarande även om möjligheten hela tiden fanns för killarna att följa med mig på de olika spelningarna. Det har blivit fina pojkar, säger Tomas och visar tydligt att han inte vill prata vidare om detta.

Att prata om sin fru och sitt yrke går bra, men att till exempel prata för mycket om sina barn eller fotograferas i sitt hem, där går gränsen.

– Min fru är en offentlig person precis som jag, så det är okej. Men annars vill jag försöka hålla min privata sfär just privat.

I stället frågar jag om rollen som farfar. Han har redan två barnbarn och ett tredje är på väg.

– Jomen det finns ju inga gränser för den glädjen. Jag älskar dem. Även starkt att få uppleva att vi alla ingår i ett evigt kretslopp, det finns något trösterikt och fint i det. Det är verkligen en lycka att få se sina barn bli föräldrar, utbrister Tomas.

Finns det något du ångrar när du ser tillbaka på ditt liv?
– Massor! Jag har gjort många misstag, men det blev ju bra ändå. Det är inte så att jag ligger vaken om nätterna. Tvärtom, jag sover gott.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Jag vill se barnbarnen växa upp, pussa på Marie och fortsätta ge konserter av olika slag.

Ärligt talat, hur var din stora LEDIN 70-show på Avicii?
– Det var en både euforisk och bedövande känsla. Jag kände stor tacksamhet. Folk kom från runt om i vårt avlånga land, från Malmö till Kiruna, för att se den här killen från lilla Sandviken och fira honom på hans födelsedag. Jag var riktigt tagen, ända in i hjärteroten. Samma omtumlande känsla upplevde jag på premiären av det första Rocktåget, då jag inte stått på en scen på fem år. Jag minns inte särskilt mycket av kvällen, men det var total lycka och helt överväldigande.