Berättelsen om de vandrande damerna börjar hos 65-åriga Barbro Wallenius.
– Tyärr har jag en neurologisk sjukdom, som gör att mina ben inte fungerar som de ska, berättar hon.
Tidigare har Barbro gått i fjällen otaliga gånger tillsammans med sin man.
– Naturen där uppe är betagande, ja helt förtrollande! Så när jag fick min diagnos för några år sedan blev jag jätteledsen. Vetskapen om att jag kanske hamnar i rullstol så småningom tog mig inte så hårt. Nej, det värsta tyckte jag var att kanske inte kunna återvända till fjällen.
– ”Du får skaffa en ny hobby som kroppen orkar med”, rådde min läkare. Visst, jag har många fritidsintressen, men ingen så kär som just naturvandringar…
Som tur var har Barbro tre energiska väninnor. Och de sade spontant: “Visst ska du vandra igen, det ska vi se till, vi följer med till fjällen som stöd!”
Noggrann planering
Nu var det inte bara de tre vännerna och Barbro som gav sig norrut, för ytterligare fem damer med var sin allvarlig sjukdom eller i en livskris erbjöds följa med.
Tillsammans började gänget noggrant planlägga äventyret, för det är ju inte bara att kasta sig ut i fjällvärlden utan förberedelser.
I början av 2012 satte planerandet igång. Varje tisdag samlades de, alla mellan 50 och 65 år, nu under namnet “Ale fjällbrudar” (alla bor i Ale kommun ett par mil norr Göteborg).
– Vi gjorde det i form av en studiecirkel och lärde oss allt från bra vandringsutrustning till flora och fauna i fjällen, förklarar Barbro. Vi till och med lärde oss en del samiska glosor. Plus att vi regelbundet prövade att gå kortare sträckor, den längsta på drygt två mil.
Flera företag, som hörde talas om fjällbrudarnas väntande utflykt, sponsrade med användbara prylar som plåster, termosar och anteckningsblock.
Den första juli stod så nio nervösa, förväntansfulla och fullpackade brudar på tågstationen inför avresa mot norr.
– Ärligt talat, vi visste inte om vi skulle orka. Flera av oss har svår värk och problem med kroppen. Men vi beslöt att försöka se möjligheterna, inte svårigheterna.
I nio dagar vandrade sedan fjällbrudarna runt i Saltoluokta och Akkamassivet, ett område där tre olika nationalparker helt världsunikt möts. De strövade längs leder med betagande naturscenerier, klängde på svajiga hängbroar över brusande älvar och vadade över bäckar med nysmält isvatten.
– Just i år låg snön kvar i vissa områden, trots högsommaren. Det gjorde att vi fick pulsa en del, men med hjärtat i halsgropen. Tänk om det var en glaciärspricka under snön!
A och O för fjällbrudarna — att stötta varandra genom det som är besvärligt.
Trots snön var det flera som badade i fjällsjöarna.
– Vi kan meddela att det inte var särskilt varmt!
Gänget hann uppleva mycket oförglömligt!
– Tänk, vi var med om verkliga strapatser, men stötte ändå inte på minsta problem, inte ens ett skavsår, bara glada miner, minns Gunnel Svensson, en av Barbros stödvänner och sjuksköterska.
Hjälpte varandra
Nu berodde det främst på att alla hjälpte varandra.
– Var det någon som hade ont i ryggen en dag, så delade vi systerligt upp innehållet i hennes ryggsäck för att ge lite lindring. Var det någon som hade svårt att ta sig över ett vadställe så hjälptes alla åt som stöd.
– Själv gick jag sist för att inte sinka när jag föll eller var tvungen pausa för benkramp. Men hela tiden såg jag att någon i ledet framför höll noggrann koll på mig, säger Barbro. Dessutom fick jag sova tills grötfrukosten stod på bordet när kompisarna märkte att jag var extra trött.
Längsta dagspasset var en 25 kilometers vandring, andra dagar bara 20.
– Vi bodde i fjällstugor längs vägen och en natt fick vi sova över hos en samefamilj som berättade om sin vardag. Där fick vi också en verkligt kulinarisk upplevelse; nyhalstrad röding på glödkaka, mums!
För att inte kroppen skulle ta för mycket stryk avslutades varje dag med ett rejält stretching-pass.
En kväll kom en tysk vandrarkollega in mitt under det passet.
– Han stirrade förskräckt på nio tanter som låg och krälade på golvet innan han dök ut genom dörren. Ett par nätter senare kom han till samma stuga som vi igen. Han såg riktigt tagen ut.
Fjällbrudarna är övertygade om att kropp och själ är hårt sammankopplade.
– Mår själen bra, vilket den gjorde där uppe i norr, så klarar man smärtan så mycket bättre. För visst hade flera av oss ont efter en dags vandring. Men när kvällens glada skratt och fniss klingat av så somnade man ändå jättenöjd.
Bättre än väntat
Allt gick alltså bättre än vad man anat.
– Mot alla odds klarade vi det omöjliga! Inte ens myggen blev någon plåga, under hela vägen såg vi hundratals renar, men bara två mygg!
Vi stannar hos Barbro när hela vandringsgänget möts för utvärdering av utflykten. Alla är överens, allt var toppen! Enda lilla missen var att man inte hunnit med att vara med och se på renskiljning.
Att alla klarade strapatserna så pass bra beror också på den varma gemenskapen.
– Vi hade bestämt att vara öppna och ärliga och det kryddat med kamratskap och värme hjälpte oss. Det gjorde även att självkänslan fick en puff.
Eller som en av damerna avslöjar:
– Det var så konstigt, jag kunde plötsligt inte bara ropa på min man för att få hjälp när något blev besvärligt. Jag fick klara mig själv och det var nyttigt. Så numera säger han “testa själv, du kan mycket mera än du tror!”
Vet ni vad fjällbrudarna gör just nu? Jo, förbereder nästa års fjällvandring!
