Livet går vidare för Emma Jangestig. Vagnen där lilla Julia sover rullar fram på villagatorna i Arboga. Emma och sambon kallar henne sitt lilla mirakel.
Max var en omtänksam storebror. Han satte sig i plaststolen i mormors trädgård när Saga drog i armstödet, så stolen inte skulle ramla på henne. Han låg nära lillasyster i soffan när det var barnprogram på TV. Max var en liten kille, med stort hjärta.
Saga föddes med missbildad tunntarm, som gjorde att hon fick näringsdropp. Ändå var hon kavat, en solstråle som bara ville väl. Saga tog glatt plats med resten av familjen vid matbordet, fast hon inte kunde äta vanlig mat. Det hände att Max matade henne med välling, för han ville att hon också skulle ha egen tallrik. Då skrattade Saga nöjt.
| Max och Saga älskade sin koja på nedre våningen under trappan. Max gillade Byggare Bob och alla leksaksbilarna. Saga blev lycklig av att titta på fiskar i akvarium. Hon var för liten för att säga fisk, hon sa “blubb-blubb”.
Den 17 mars 2008 kom ondskan till Arboga. Denna måndag hade Max och Saga haft roligt på kyrkans öppna förskola. På vägen hem köpte mamma Emma några frimärken. Påskhelgen närmade sig och det var många som skulle få ett kort med hälsning. |
 Max vill inte att Saga ska ramla, så han sätter sig resolut på den lilla plaststolen. |
Tittade på TV
Hemma lagade hon middag och barnen mös i soffan framför Bolibompa.
När Nicke Nyfiken var slut hördes plötsligt ljud vid ytterdörren. Någon ringde på eller knackade, Emma minns idag inte vilket. Hon trodde det var sambon som kom hem efter jobbet.
Emma gick fram och öppnade. En kvinna med mörkt hår stod utanför. Hon trängde sig in och sa att hon hette Tine. Det small till, och Emma försvann i ett mörker.
Vad som sedan hände kom att skaka hela Sverige. Kvinnan slog iskallt ihjäl Max och Saga med en hammare. Emma Jangestig, 26, misshandlades obarmhärtigt, men överlevde.
Max dödades med femton hammarslag, Saga med tretton. Allt hände inom loppet av tio minuter. Sambon hittade dem.
Hans förtvivlade rop i telefon till larmcentralen har spelats upp i en dokumentär i tv och skar i hjärtat på tittarna. Emma låg nersövd i tio dagar på Akademiska sjukhuset i Uppsala. När hon fick veta att hennes barn var döda, visste tidningsläsarna det redan.
Det har gått två och ett halvt år.
Varför gråter inte Emma?
I all den värme och sympati som kända och okända runt om i landet visat, har det också funnits frågor. Djup beundran blandas med misstro. Somliga ifrågasatte hennes sorg. Varför ser Emma alltid så stark ut? Hur kan hon vara så glad?
Max skulle fyllt fyra, Saga två.
Ville höra allt
Hur klarar en mamma att ta farväl av sina små i en syskonkista, med blommor i barnens favoritfärger, vita, rosa, blå och lila? Hur orkar hon samla de närmaste efter begravningen för prinsess- och spindelmannentårta i Trefaldighetsgården intill kyrkan?
| Rättegångarna beskrevs på många löpsedlar. Emma satt rak i ryggen medan en rättsläkare läste upp hur barnen dog och vilka skador de hade. Kvinnan, som dömdes till livstids fängelse, satte proppar i öronen och läste en bok under åklagarens slutplädering.
Medier har rapporterat vidare om minnesceremonier och Emma och sambons liv. Hon talar aldrig om bitterhet eller hämnd. Varför gråter inte Emma? Vi träffar Emma i hennes föräldrars ombonade hus i Arboga. Det är här hon växt upp tillsammans med mamma Eva, pappa Roland och två yngre systrar. |
 – Jag tänker berätta allt om Max och Saga för Julia, och de kommer att leva vidare i henne, säger Emma. |
Emma har en svart klänning och en tofs i sitt blonda hår. Hon ler varmt och välkomnande när vi kliver in.
Före intervjun tänkte jag länge på hur jag ska inleda. Kan man säga “så roligt att få komma hit” till en mamma som varit med om en förälders värsta mardröm?
Det är ingen fara. Emma är van vid journalister. Berättandet är ett sätt för henne att gå vidare. Hon sätter sig i soffan, mamma Eva bär in kaffe och kanelbullar och en gulaschsoppa puttrar på spisen.
Fick se barnen
– När polisen förklarade för mig att barnen var döda, var jag fortfarande i chock. Jag svarade bara “jaha” och sen ville jag ringa hem till barnens pappa och höra att de hade det bra. Andra gången de sa det, var min kropp på något vis förberedd. Jag fick se Max och Saga, men kände ingen panik eller desperation. Jag stod och såg på barnen och grät stilla.
När hon var stark nog att flytta, först till ett skyddat boende och sen till föräldrarnas hus, började Emma samla information.
– Jag fick tillbaka fragment av minnen. Det kroppen mindes nådde fram till hjärnan. Jag pratade och pratade, ältade allting. Det kändes livsviktigt för mig att ta reda på saker. Innan hade jag lagt all tid på att vara mamma, nu var det min uppgift att ge Max och Saga upprättelse.
Det var ett pussel som måste läggas. Emma plöjde igenom högar med tidningar. Det som stod om kvinnan fick hon inte läsa för polisen, de artiklarna klippte hennes syster ut.
Inte för en sekund tänkte hon lämna rättssalen när de fruktansvärda detaljerna lästes upp.
– Jag ville veta varje slag. Också när jag fick höra att Max rört sig efter misshandeln, hans blod fanns överallt i hallen. Om jag inte får reda på allt, vet jag inte vad jag måste bearbeta.
Tidigt hade Emma känt igen kvinnan som sin sambos gamla semesterflirt. Kvinnan sitter idag på Hinsebergs fängelse, fyra mil från Emmas hem.
– Jag ville besöka Hinseberg för att se hur där är, men det fick jag inte. Nu har jag fått tillräcklig information om fängelset för att inte vara orolig. Men jag öppnar aldrig ytterdörren utan att veta vem som står utanför.
Emma tänker så gott som aldrig på tyskan, som hon kallar henne.
| Inget hat – Hon är den som bestämde att mina barn inte får finnas längre. Jag önskar inte livet ur henne. Döden är en för lätt utväg. Hon fick det längsta straff man kan få i Sverige. Hon sitter där hon sitter, och där sitter hon bra. Jag hoppas att hon minns det hon gjort, säger Emma. En pusselbit saknas. Den dömda kvinnan nekar till alla anklagelser. – Jag hatar henne inte. Det är hon inte värd. Hon måste vara sjuk, även om den rättspsykiatriska undersökningen kom fram till att det inte var så. Hon vägrade visst medverka i undersökningen. “Varför gråter inte Emma?” är namnet på en bok som kommit ut i dagarna. Den har hon skrivit tillsammans med journalisten Magnus Wennerholm och sin pappa. |
 – Jag har ofta sett glad ut i tidningsintervjuer. Ingen ser kampen i mig. Dåliga dagar träffar jag inte media, då går jag inte ut, säger Emma. |
– Det var inte min idé från början, frågan kom från Bonniers förlag. Jag sa ja, eftersom det är många som vill veta. I boken får jag möjlighet att berätta med egna ord.
Emma blir tyst ett ögonblick och fortsätter.
– Jag vill berätta om Max och Saga och hålla deras minne levande. Jag vill också visa att jag inte är perfekt som människa, men kampen inuti mig syns inte alltid. Riktigt dåliga dagar går jag inte ut. Jag ser det som min uppgift, att prata om mina barn. Det är bara jag som kan berätta hur det kändes att föda dem.
Barnen var hennes allt. Redan när Emma var fjorton längtade hon efter att bli mamma. Max föddes tre dagar före henne tjugoårsdag.
– Jag kunde avstå från vad som helst för att de skulle ha det bra. Max och Saga var jämt tillsammans med mig, när jag städade, tvättade och lagade mat. Jag har aldrig haft någon speciell hobby. Barnen fick min tid. Det som präglat mig är den starka gemenskap vi alltid haft i min familj. Den har jag velat föra vidare.
Sammansvetsade
Efter alla intervjuer får hon sin egen röst i boken. Emma, som föll för fel killar och tidigt blev ensamstående, mötte sin nuvarande sambo och allt såg ljust ut. De planerade ivrigt för ett liv tillsammans. Men sambon hann bara vara bonuspappa i åtta månader. De flyttade aldrig tillbaka till huset.
De har sörjt på olika sätt. Medan Emma har pratat öppenhjärtigt, har han valt att vara anonym. Hur sambon känner inför det faktum att hans sommarflirt blev så svartsjuk att hon ville rasera hela hans tillvaro, har han aldrig yppat offentligt.
– Det har varit en lång väg för oss, men det handlar om att acceptera varandras olikheter. Sorgen ser ut på alla vis, säger Emma.
Det går att leva vidare också efter en ofattbar tragedi.
– Jag har i grunden en positiv livssyn. Den har jag efter min pappa, han är min förebild. Jag har mina nära, mina vänner och jag älskar verkligen livet. Om jag ger upp och drar täcket över huvudet missar jag allt detta.
Hon har en sammansvetsad familj kring sig. Alla slöt upp redan på sjukhuset och har funnits – och finns fortfarande – vid hennes sida. Hon beskriver mormor och farmor och säger med ett leende att om mormor står för tryggheten så står farmor för klokheten. Familjebanden har varit en livlina.
– Jag kan inte ramla, när så många håller upp mig.
Pappa Roland är butikschef på Konsum i Arboga, och Emma började försiktigt arbeta där.
– Men så kände jag att jag ville använda det Saga lärt mig genom sin sjukdom. Jag läser till barnsjuksköterska. Det känns helt rätt.
Insiktsfullt förklarar Emma vad det fruktansvärda lärt henne.
– Jag tar tillvara på tiden bättre idag. Jag går aldrig ifrån någon utan att allt som ska sägas är sagt. Det som hänt är en del av mitt liv, jag kommer alltid att ha sorgen med mig. Men jag känner att jag orkar bära den ryggsäcken.
Trebarnsmor
Och redan när hon öppnade dörren för mig såg jag ett bevis för att livet går vidare. I famnen håller Emma dottern Julia, som föddes den 11 april i år. En pytteliten flicka, med stora blå ögon som vilar gott i mammas famn. Hon kom till världen sex veckor för tidigt och vi ojar oss lite över de små fötterna.
– Julia var oplanerad. Jag och min sambo ville ha barn, men tänkte vänta ett tag. Vi var så säkra på det att min sambo påminde mig varje dag om att jag skulle ta mina p-piller. Men när journalisten Magnus och jag var i Spanien för att få skriva i lugn och ro började jag må illa, säger Emma.
– Jag gjorde ett graviditetstest när jag kom hem. Det var positivt. Min sambo blev överlycklig. Vi kallar henne vårt mirakel.
Någon bild på Julia får medierna inte, även om kvällspressen hörde av sig två dagar efter förlossningen. Julia ska få vara i fred.
– Men jag tänker berätta allt om Max och Saga för Julia, och de kommer att leva vidare i henne. Det är inte tre barn som springer runt här huset, men jag är fortfarande trebarnmamma.
– Båda Emmas systrar väntar också barn i år, så snart blir det full fart hemma i mormor och morfars hus.
Hur var det då med gråten, de tårar som inte kom?
– Jag har gråtit kanske tre-fyra gånger på hela tiden. I början gick jag till graven flera gånger om dagen. Det gör jag inte längre, även om det först gav mig skuldkänslor. Jag känner att Max och Saga är nära mig hela tiden. De har hittat en plats inuti min kropp. Jag pratar mycket med dem och om dem. Orden är mina tårar. Man kan nog beskriva det så. Jag gråter genom munnen.
Familjegemenskapen som alltid varit varm och stark har hjälpt. Mamma Eva och pappa Roland har funnits vid Emmas sida hela tiden. Föräldrarna gläds åt Julia och de två andra barnbarnen som ska födas i år.
