Vad är det som hänt med mig? Jag är en kvinna på 60 år. Har alltid varit smal och smärt. Smala ben och smalt ansikte, lite mer fett på övriga kroppen.
När jag var omkring 52-53 år började det svida på insidan av låren. Svidningarna kom och gick i flera år och det gjorde riktigt ont. För cirka tre år sedan upptäckte jag hur slappa mina lår och även överarmarna blivit. Jag låg och läste en bok en kväll och höll då upp armen. Skrynklorna jag såg tillhörde en gammal kvinna.
Idag är mina lår så slappa så de skvalpar när jag går. Det syns till och med genom långbyxorna. Jag kan absolut inte ha linne eller T-shirt. Jag bävar för en varm sommar.
Jag har två äldre systrar och de är inte i närheten av min slapphet. Kan bara säga att min svärmor som blev 93 år hade fastare ben än vad jag har. Jag hade inte brytt mig om detta om jag varit tio år äldre. Jag rör mig mycket i mitt arbete och dessutom går min man och jag nästan dagligen långa promenader. Har behållit vikten under alla år. Har dessutom svårt att gå upp i vikt vilket kanske hade underlättat något.
Jag tycker att mitt liv har tagit slut. Det är en svår sorg att bära. Snälla, ge mig ett svar. Jag kan inte fråga någon, vågar inte gå till läkaren för jag vågar inte klä av mig. Jag stänger in mig i stora kläder för jag skäms så.
Doktor Lennart Skoog svarar:
Du beskriver med all tydlighet sorgen över din åldrande kropp, en process som man mycket lite kan påverka – åtminstone med dagens vetenskap. Åldrandet är en slags naturlig förslitningsprocess som till största delen beror på att våra celler inte förmår att dela sig mer än förutbestämt antal gånger. Det är alltså oundvikligt för alla, men med stora variationer i hur det tar sig uttryck. Det påverkar att vi får sämre förnyelse av till exempel hud och bindväv som du beskriver. Små, till en början omärkliga, förändringar på kroppen blir allt märkbarare efterhand som åren går.
Det verkar osannolikt att du skulle ha någon medicinsk åkomma. Svedan i benen kan bero på att du då hade en ofarlig inflammation i dina celluliter. Avmagringen och förslappningen av din kropp tror jag är normalt åldrande, men jag tycker ändå för säkerhets skull, att du ska ta mod till dig och beställa tid för en hälsoundersökning på din vårdcentral och i samband med den även diskutera det du nu berättat för mig och för läsarna.
Jag kan lova dig att man som läkare varje dag möter frågor som har med kroppsliga förändringar och åldrandet att göra och det är inget skamligt att diskutera detta ämne. Din läkare kan avgöra om det finns anledning att göra ytterligare undersökningar för att utesluta till exempel någon form av hormonfel som faktiskt kan ge försämrad hud eller ändrad fettfördelning.
Du berättar att du rör dig regelbundet och det är bra. Jag kan rekommendera att du även prövar styrketräning på ett gym. Om man är ovan får man bättre effekt av sin träning om man några gånger får instruktioner av en personlig instruktör/tränare. När muskler blir mera spänstiga så fyller de upp huden bättre och man upplever sig som mera spänstig. Dessutom minskar det risken för benskörhet och fallskador.
Det är också viktigt att avstå från sådant som påskyndar åldrandet av kroppen och som man kan påverka till exempel rökning, för lite sömn och för mycket solande. Kanske vore det också värt att prata med en klädstajlist som kan hjälpa dig med lämpliga och snygga kläder så du känner dig tillfreds med den delen.
Som avslutning vill jag påminna om att livet ju förändras hela tiden. Alla blir förr eller senare gamla. Hur vi upplever åldrandet beror på vår inställning, vår attityd. Åldrandet kan vara ett elände, och det kan vara en njutning. Det beror på hur beredd man är på att acceptera livet som det är, vad det än har att bjuda på. Om man verkligen lever helt och fullt och tar vara på livet och de dagliga små stunderna kommer vi troligen att kunna göra det även som gamla.
Vad jag vill säga är, att om vi inte ändrar vår attityd till att bli äldre, så kommer vi att bli olyckliga. Om vi bara tittar på rynkorna och slappheten i kroppen och allt som inte fungerar som förut, då blir vi olyckliga och rädda för åldrandet. Om vi däremot väljer att se det som är positivt, det som faktiskt fortfarande fungerar med kroppen, på mognaden och visdomen man får som äldre, att man slipper den oro och rädsla och de dumheter som hör ungdomen till, kan åldrandet bli en njutningsfull fas i livet.
Varje ålder har sin egen skönhet. I en del länder, i bland annat Asien, värderas åldrande på ett helt annat sätt än här i väst. Där är respekten stor för de äldres visdom och rynkorna vittnar om stor livserfarenhet. Vi har en del att lära av dem.
