Min man har alltid haft många järn i elden och jag har äntligen fått honom att inse, att jag också har mål att förverkliga. Att familjen spelar roll, att vi är två föräldrar och att det inte alltid är jag som ensam ska stå för ruljansen. Jag har haft en depression som jag kommit ur. Jag har alltid fått kämpa mig till det jag vill ha. Och utan uppmuntran, varken från föräldrar eller make. Jag har fixat det själv.
Nu har jag fått nog. Jag tycker att man ska stötta och uppmuntra varandra i ett förhållande. Nu är jag rädd för att det är för sent. Jag har inte samma tillit till min man längre och någonstans “rycker det tag i mig”. Det är något jag måste göra. Jag vill visa världen att jag klarar mig själv.
Så vad ska jag göra? Bryta upp det som blivit så bra eller tro på att vi kan hitta tillbaka till varandra? Min man säger att han trivs med vårt “nya” liv och att jag har rätt. Jag ser att han försöker se positivt när jag vill göra olika saker, men jag vet inte om han tänker så innerst inne. Vi var 16 år när vi träffades. “Gräset är inte grönare på andra sidan” sägs det, men alla undrar väl ibland vad det finns därute. Jag känner mig så bortskämd. Vi har ett fint hus, båda tjänar bra och min man har gjort allt för att vi ska hitta varandra igen. Ändå är jag inte nöjd. Jag spricker snart. Hjälp!
Ni båda makar har hållit ihop länge – 14 år – och idag är du orolig för att du aldrig varit “riktigt kär” i din man. I åtta år var ni tillsammans utan barn och under den perioden måste det ha funnits många tillfällen för er att lämna varandra om nu kärleken inte riktigt kändes hållbar för en fortsättning. Det måste således ha funnits andra viktiga och djupa kvaliteter i er relation, som var bärande nog att fortsätta samvaron, antingen ni nu var förälskade eller behövde varandra av andra skäl. Du har säkert, som du beskriver det, fört en hård kamp för att uppnå de mål mot självförverkligande, som från början inte var självklara för er båda. Nu är du där – eller i alla fall en god bit på väg dit – och ändå känner du dig inte nöjd. Du “spricker snart”.
När vi känner oss sprickfärdiga, så är vi oftast fyllda av starka känslor, som vi inte fått eller gett oss själva möjligheten att uttrycka. Vi har oroats – ja ibland t o m varit livrädda – för de konsekvenser, som skulle uppstå om vi satte ord på känslorna. Det är naturligtvis nödvändigt att du så snart som möjligt formulerar allt det du går och bär på. Ditt brev ger mig en känsla av att du funderar, balanserar, överväger – allt detta inom och med dig själv och inte i dialog med din man. Det är ju inte omöjligt att det du vill prova och utmana i livet kan ske inom ramen för er relation. Om inte det går, så har ni i dagsläget ett stabilt yttre liv, som på många sätt kommer att förändras vid en separation. Ni har också två barn tillsammans, som blir påtagligt påverkade av er eventuella skilsmässa. Ger vi oss själva ut för att pröva vingarna är det ju inte heller säkert att den andre står kvar och väntar om vi ångrar oss. Livet går vidare för alla och andra möjligheter kan dyka upp också för andra parten.
Det är självklart positivt att arbeta med såväl inre som yttre utveckling och det har du på många sätt kämpat för. Men i en tvåsamhet är det också viktigt att vi kan samtala kring mål och riktning för vår utveckling, så att vi inte plötsligt befinner oss på parallella spår utan kontakt med varandra. Din man vill säkert förstå vart du är på väg och bli delaktig i de beslut som rör er båda och barnen. Lycka till med att komma i dialog med honom så länge hans positiva syn på förändring består.
