Mona Tumba: Alla vet att Sven var en tjejtjusare

I sin biografi Mona Tumba – Min sanning som kommit ut i dagarna skriver Mona bland annat om makens svek och otrohet.

– Det var inte alltid lätt att leva med Nenne. Det är ingen hemlighet att han var en tjejtjusare. Han charmade alla, både män och kvinnor. Ibland var jag så trött på honom att jag bad honom fara och flyga och någon gång gick det så långt att jag flyttade hem till mina föräldrar. Det här var som värst i början av vårt äktenskap, när han var som mest aktiv, säger Mona till Hemmets Journal över telefon från Florida.

Men vi kommer till det.

Har fått cancer

Den alltid så sprudlande och glada Mona Tumba låter ledsen på rösten. När hon klev ur duschen i somras hittade hon en knöl i ljumsken. Den visade sig vara det värsta – hudcancer som spridit sig inåt.

Hösten var en tuff bergochdalbana med cellgifter och immunterapi och knölarna har tack och lov krympt så mycket att de så snart hon är stark nog kan opereras bort. Mona har oftast lyckats hålla modet uppe och tänka framåt. Men idag är ingen bra dag.

– Om jag ska vara ärlig – och jag är dålig på att ljuga, så mår jag inget bra alls. Jag har väldigt ont i ryggen och en yrsel som gör att jag inte längre kan köra bil. Dessutom har jag tappat inspirationen till att måla och jag sitter bara här och lägger pussel på paddan. Det är inget roligt alls.

Hon är van att klara sig själv och vara den som hjälper andra, men plötsligt är hon den som måste be om hjälp och det tar emot, säger hon. Hon känner sig som en belastning och det är det värsta hon vet.

Johan och Daniel, två av de fyra sönerna, bor i Florida med sina familjer så de ställer självklart upp. Sedan har Mona även många nära väninnor som finns där för henne. De ringer, lagar lite extra mat och kör henne till sjukhuset för undersökningar.

Mona vågar annars inte göra mycket mer än att gå ner till poolen och köra vattengympa på egen hand, eftersom hon är väldigt infektionskänslig efter cellgiftsbehandlingen.

– Jag har varit så frisk i hela mitt liv och aldrig tagit mediciner. Sista gången jag var förkyld var för 15 år sedan. Det här är det värsta som har hänt mig, säger hon.

Systern blev mördad

Hon känner ofta en oro och hopplöshet, men är inte rädd för att dö.

– Nej, men jag vill inte dö än. Jag har så mycket mer i livet jag kan göra, säger hon.

Ett stort glädjeämne är ändå den nyutkomna självbiografin. Det var efter år av påtryckningar från familj och vänner som Mona till slut bestämde sig för att berätta sin historia.

I boken ryms både glädjeämnen och svåra sorger. Mona förlorade sin älskade syster Maud, som bara blev 24 år, i vad som Mona tror var ett mord i en nära relation. Något hon aldrig har kunnat tala med någon utanför familjen om och ett sår som aldrig har läkt.

Det har inte varit lätt för Mona att lätta sitt hjärta.

Hon kommer från en fin familj, där det var viktigt att hålla en polerad fasad utåt. Hon har därför burit mycket tunga saker inom sig.

– Att ha fått berätta min historia har betytt oerhört mycket för mig. Det känns som en stor börda har lättat från mitt hjärta och jag inser nu att det blir enklare om man delar med sig, säger Mona.

Mona föddes i oktober 1941 och växte upp i överklassens Östermalm. Hon var andra dottern av fem barn till den förmögna mattdirektören Nils Nessim och hans hustru Märta.

De bodde i en stor våning och hade barnflicka, kokerska, chaufför samt trädgårdsmästare på lantstället i Saltsjöbaden. Mona gick på Franska skolan i Stockholm tillsammans med Hagasessorna och var strikt hållen.

Det blev därför en ordentlig krock när hon som oskuldsfull 16-åring mötte den tidens superstjärna, den framfusige och charmige hockeyspelaren Sven “Tumba” Johansson.

Han var tio år äldre och höll i en vattenskidskola ute i Saltsjöbaden. Hennes kompisar var alldeles till sig, ropade “Tumba kommer, Tumba kommer”. Själv visste hon knappt vem Tumba var.

Bildjournalen var på plats för att göra ett reportage och behövde en flicka som kunde åka vattenskidor med Sven. Mona, som var duktig på det, puttades fram av sina kompisar.

Gömde sig på damernas

Sven gick rakt fram till Mona och sa: “Hörru bruden, sexa upp dig så ska du få vara med på en bild.”

– Jag trodde att jag skulle dö, för jag hade aldrig hört ett sådant språk. “Sexa upp dig.” Jag, som hade gått på Franska skolan, som mer eller mindre var som ett nunnekloster, fattade knappt vad det betydde. Jag blev livrädd och sprang in på damernas omklädningsrum, där jag låste in mig på toaletten, säger Mona och skrattar.

Monas vänner övertalade henne dock att komma ut och Sven bad om ursäkt om han skrämt henne. Hon ställde upp på reportaget, men cyklade sedan hem så fort benen bar henne.

Dagen efter satt Monas mamma i vardagsrummet och löste korsord, när plötsligt en man traskade in genom dörren och sa: “Tjena bruden, vill du ha en Toy?”

– Mamma tittade förvånat upp och sa: “Ursäkta, min herre, men vem är ni?”

Ja, då var det Sven “Tumba” Johansson som stod där i dörren. Han hade tagit reda på var jag bodde och ville väl be om ursäkt igen.

Alla som mött Sven Tumba vet att han var en social begåvning. Han charmade snart inte bara Mona utan hela hennes familj. Och trots att han redan då var en hyllad hockeyhjälte, och spelade fotboll i landslaget, så var han alltid ödmjuk och jordnära.

Sårad och arg

Mona och Nenne, som alla hans nära kallade honom, blev goda vänner. En vänskap som med tiden övergick i kärlek. De gifte sig i Paris i oktober 1960, men livet som fru Tumba var inte alltid lätt.

Sven tränade och tävlade mycket hockey och fotboll och när han var hemma ringde telefonen hemma i Täby i ett. När Mona svarade bad än den ena, än den andra tjejen om ursäkt för att ha ringt fel och la på.

– Jag förstod snabbt att Nenne inte alltid var trogen, säger Mona.

Hon blev både sårad och arg. När hon konfronterade honom med sina misstankar slog han det ifrån sig och
bedyrade att det var henne han älskade. Mona stoppade huvudet i sanden, teg och grät i kudden.

Hon sa aldrig något till sina väninnor, men anförtrodde sig vid några tillfällen till sin pappa Nils, som hon alltid kunde prata med.

– Pappa fanns då som vanligt där som ett stöd. Han kom väldigt bra överens med Nenne, men blev väl också besviken och tyckte att jag skulle lämna honom. Samtidigt betonade han att det var mitt liv och något jag själv måste reda ut. Han pushade mig aldrig utan lät mig fatta mina egna beslut, säger Mona.

Något i henne gjorde ändå att hon inte ville lämna Sven. Och det beslutet har hon inte ångrat. Sven mognade med åren och de fick ett varmt och kärleksfullt äktenskap. De fick fyra pojkar, Tommie,
Johan, Stefan, och Daniel och med tiden även åtta älskade barnbarn, och tre barnbarnsbarn.

De sista åren var Sven sjuk. Han bröt lårbenshalsen under en resa i Afrika och fick sjukhussjukan under sin andra operation i Sverige. Bakterierna spred sig sedan i kroppen och slog sakta ut organ efter organ.

Läkarna på Danderyds sjukhus i Stockholm, där han vårdades under sommaren 2011 varnade Mona under
månaders tid att det inte var långt kvar och hon tog därför farväl varenda dag när hon åkte hem.

– Jag höll hans hand och berättade hur mycket jag älskade honom. Nenne kämpade verkligen in i det sista, han ville ju så gärna vara med.

Den sista september åt Mona middag med en god vän och gick sedan hem till sin lilla lägenhet på Östermalm. Klockan tio ringde telefonen. Det var Monas nära väninna Barbro “Lill-Babs” Svensson, som hade
varit på sin dotter Kristins födelsedagsmiddag och frågade om hon fick komma över på ett glas vin.

Det fick hon.

– När klockan var halv ett frågade Barbro om jag kunde ta fram min uppblåsbara madrass. “Vadå?” svarade jag. “Du bor ju bara fem minuter härifrån?” Barbro såg på mig med allvarsam blick. “Tycker du att jag är tillräckligt nykter för att gå hem?” Hon hade aldrig sagt så tidigare. “Okej då”, svarade jag och bäddade på golvet i min lilla etta.

Runt fyra på lördagsmorgonen ringde de från Danderyds sjukhus och berättade att Sven hade somnat in.

– Barbro hade den där intuitionen, hon hade känt på sig att det var något. Gudskelov att hon fanns där hos mig, för jag bara skrek rakt ut. Vi satte oss på balkongen och tände ett ljus. Det var en väldigt fin stund.

Mona och Sven fick 51 fantastiska år tillsammans.