Helena Bergström berättar om sitt nya liv

Helena Bergströms bransch tillhör dem som drabbats hårt av coronakrisen.
– Teatrar och biografer har ju stängts ner. Det man frågar sig är när folk är beredda att gå på teater eller slå sig ner i en biosalong framöver, säger hon.

Istället är Helena tacksam att hon får hålla på med tv i dessa tider.

– Tv-serier är ju så galet stort nu. Jag tror att man vill följa människor under en längre tid så att man får lov att fördjupa karaktärerna. Dessutom finns ju tv:n hemma. Man når sin publik på ett annat sätt.
Inspelningarna av den kommande säsongen av Bröllop, begravning och dop, som börjar på C More på måndag och på TV4 om några veckor, hann precis blir klara innan coronakrisen bröt ut. Men en del av efterarbetet och klippningarna har Colin Nutley fått göra via telefon från hans och Helenas lägenhet i Stockholm, som fått bli deras kontor.

– Under den här våren har man lärt sig att se möjligheterna och bli mer flexibel, ­säger Helena och berättar om det stora ­talangfulla, stjärnspäckade gänget i serien som i denna säsong utökats med ännu några begåvningar.

– Det är verkligen jätteroligt att spela in den här serien. Jag har fått samma känslor under inspelningen som jag hade när vi gjorde Änglagård. Vi har blivit ett enda stort tajt gäng som har väldigt roligt tillsammans, säger Helena.

Flera av dem har hon jobbat med tidigare och kommit extra nära.

– Jag och Maria Lundqvist har ju jobbat och gjort mycket film och även någon musikal ihop genom åren. Vi pågår liksom hela tiden. När vi får jobba tillsammans förlitar vi oss helt på varandra och vågar kasta oss ut. Marie Göranzon och jag har gjort teater ihop tidigare. Hon är en sådan där person som jag saknar så fort jag inte får ha henne i min närhet. Jag hyser en enorm kärlek till och beundran för henne. Enligt mig är hon en av våra allra största skådespelare genom tiderna.

 

Har roligt ihop
Bröllop, begravning och dop är en familjeskröna som riktar sig till alla generationer och som Helena tror att många kan känna igen sig i. Serien är skapad med ett så kallat “Colin Nutley-öga”. Med det menar hon att serien har en speciell ton som bara Colin kan hitta.

Det handlar om relationsdramatik, våra liv och våra tillkortakommanden. I ena sekunden får Colin oss tittare att skratta för att i nästa sekund gråta. Helena tror att detta kan vara en förklaring till varför Colins filmer blivit så populära. Men det kan också bero på hans sätt att regissera.

– Colin jobbar mycket med improvisation. Han utgår inte bara från det skriva manuset utan låter varje person vara spontan och ta ansvar för sin karaktär. Ibland kan det bli för stelt om man följer ett ­manus slaviskt, säger Helena.

– Han räds inte heller de stora känslorna. Samtidigt har han en väldigt empatisk människosyn, både privat och ­yrkesmässigt.

Det var bland annat dessa egenskaper som Helena fastnade för hos honom för 30 år sedan. Hon menar att det är fantastiskt att få leva med ­honom och även att få arbeta sida vid sida.

– Det är väldigt speciellt och otroligt roligt. Vi jobbar fram historier tillsammans och i det arbetet har vi hittat en livsstil. Vår respekt för varandra växer för varje år.

Helena berättar att deras relation aldrig stått still och att de aldrig tagit varandra för givna.

– Vi har en grundad kärlek, full av tillit och kanske är det den pågående kreativiteten emellan oss som är kärnan i vår långa relation. Och så har vi fortfarande roligt ihop. Vi diskuterar, stöter och blöter. En hemlighet är att vi har jobbet, som vi båda älskar, ihop.

Helena och Colin är “var-andras största supporters”. Men Helena erkänner att precis som i alla relationer förekommer konflikter.

– Vi har eldigt humör men även om jag är rätt långsint brukar Colin ganska snabbt komma viskande med ett förlåt. När vi tjafsar eller bråkar handlar det främst om vardagssaker. Till exempel har vi olika idéer om hur man ska koka det perfekta ägget. Vi har våra olika metoder, tekniker och tider men det liksom vevas om och om igen. Så tröttsamt men på den nivån är det, säger Helena och suckar.

– Sedan går det ju inte att komma ifrån att det finns en åldersskillnad som gör att vi har olika synsätt i vissa frågor. ­Colin är ett efterkrigsbarn från England medan jag är en 70-talsunge uppvuxen i teatermiljö. Självklart har det blivit krockar. Men mitt i detta har vi samma grundläggande människosyn och sätt att se på världen.

 

Djuren är viktiga
Idag är Helens barn Tim och Molly vuxna och utflugna ur huset.

– Det var en enorm sorg att gå från mamma, en roll jag identifierat mig mycket med, till att släppa taget och låta dem bli de vuxna individer de är idag. Det var jättesvårt för mig när de flyttat hemifrån och jag hymlar inte med att djuren blivit ett slags substitut för mina barn. Det är något med att jag alltid tyckt om att känna mig behövd. Idag är jag helt besatt av djur, de ger mig en inre frid, säger Helena som förutom sin häst har två katter och tre hundar.

Ridit har hon gjort ända sedan hon var liten och hon är uppvuxen med hund. Hon beskriver hur djuren tar stor plats i hennes liv. Första hunden till sin egen familj skaffade Helena för 15 år sedan. Den senaste hunden, en liten labradoodle, skulle Helena och dottern Molly ha delad vårdnad om. Men det visade sig att den blev så stor (36 kilo) att den inte fick plats med Molly i hennes lägenhet, därför bor även den hos Helena och Colin.

Vad gör ni som familj när ni umgås?
– Vi tycker om att resa och umgås. Vi pratar väldigt mycket och jag älskar när vi har en middag hemma och får ha långa intressanta samtal ihop. Det är ovärderligt.

Längtar du efter att få barnbarn?
– Det känns lite för tidigt att tänka på ännu. Men visst, när det kommer kan man ju bara ana vad det skulle ge.

Tycker du att du som person har förändrats på grund av coronakrisen?
– Vi har försökt att förhålla oss till alla regler men det jag reagerar för och som skrämmer mig är att jag går runt på stan och känner mig lite rädd. Det är en väldigt oskön känsla och så emot den slags person jag vill vara. Jag blir misstänksam så fort någon hostar till. Häromkvällen när vi var ute och åt satte en person sin stol alldeles för nära mig, trots att man placerat borden långt ifrån varandra. Man vill be den personen att flytta bort en bit men vill ju inte vara ohövlig eller otrevlig. Nej, den där rädslan man byggt upp inom sig tycker jag hör till den tuffaste biten.

Och mitt i krisen startade du en podd?
– Min branschkollega Johan Rheborg kom på idén att starta en podd tillsammans med Emma Bucht och mig när vi hade fått avbryta de jobb vi höll på med på grund av corona. En vecka senare var podden HEJ igång. Det här med poddande är helt nytt för mig. Samtidigt handlar det ju om att precis som i skådespelaryrket, få kommunicera med en publik. Eftersom vår bransch drabbats så hårt var det skönt att hitta ett nytt format under den här perioden. Och det känns jättekul inte minst när man får göra det ihop med de här personerna. De är båda väldigt ärliga och öppna människor och tillsammans kan vi bli personliga, ­reflektera om livet och kring våra olika tillkortakommanden.

Vem skulle få spela rollen i filmen om dig?
– Det skulle väl få vara min dotter då eller blir det geggigt? Det är nog någon annan som får välja den rollen …

Vilken är din största ­farhåga?
– Att något ruskigt ska hända mina nära och kära eller att jag skulle förlora någon av dem.

 

Vad är det bästa rådet du fått av någon?
– Ernst-Hugo Järegård sa en gång till mig: “Helena, om du lyssnar för mycket på vad alla tycker om dig skulle du inte längre våga göra något.”

Hur vill du bli ihågkommen?
– Som en bra människa.

Tror du på en högre makt?
– Jag är inte religiös på något vis, samtidigt tänker jag att det kan ju inte ta slut här? Det bara måste finnas något annat efter det här livet. Religion har visserligen fått oss männi-skor att göra fasansfulla saker men jag tror på kärleksbudskapet inom religionen. Det ger mig en tröst att tro. Och jag tror att vi behöver tro på något, inte minst när fram­tiden känns som så oviss. Vi måste tro på att det ska bli gott snart.

Hur tänker du kring åldrande?
– Det är tufft på det vis att det går mot slutet. Det känns lite som när man befinner sig i slutet av en sommar. Jag får till exempel alltid ångest i augusti. Våren där­emot andas framtidstro. Och jag tänker på livet på samma sätt. Samtidigt är jag glad över den erfarenhet jag bär idag. Det ger en stabilitet i att ha varit med om saker och ting.

– Jag tror att det är viktigt att omfamna åldrandet, med sina rynkor och skavanker, som skådis och regissör.

Men det är inte helt lätt i ett samhälle som kräver något annat. Vårt samhälle är åldersfientligt, inte minst när man ser hur våra gamla behandlats under denna kris. Jag känner att det är otroligt beklagligt. Det borde ju vara de äldre man värnade om allra mest!