Eva Rydberg siktar på en lugn sommar — för en gångs skull!

Ingen svensk sommar utan jordgubbar, grilla, muttra lite över regnigt väder … eller att se Eva Rydberg på Fredriksdalsteaterns scen i Helsingborg.Så har det varit 26 somrar i följd – men det blir inte en 27:e, som planerat. Komediföreställningen Pang i bygget har skjutits upp till nästa år på grund av covid-19.

– Det virus som spridit sig över världen under vintern och våren är fruktansvärt hemskt och närmast overkligt. Jag känner några som drabbats men som tack och lov överlevt. Allt fler människor har nog börjat inse vad som är viktigast i livet, säger Eva.

För egen del drogs hon med en annan form av envis förkylning från december månad och flera månader framåt.

– Den kan ha kommit från dagis via barnbarnen och vägrade att släppa. Jag gick ned nästan fem kilo och har inte varit i form att spela teater.

På så sätt var det bra att vi tvingades ställa in efter de restriktioner som gäller, för jag hade nog inte orkat ändå.

Men Eva är övertygad om att det kommer att kännas väldigt märkligt att inte kliva upp på Fredriksdalsteaterns scen och möta publiken.

– Det var ju 40 år sedan som jag inte jobbade på sommaren, då jag var gravid med dottern Birgitta. Och innan dess ytterligare sex år – eftersom sonen Kalle föddes i juni 1974. Så det är klart att det kommer vara väldigt annorlunda.

Vad ska du sysselsätta dig med i stället om kvällarna?
– Det har förstås hänt under ljuvliga sommarkvällar att jag tyckt att det vore skönt att sitta hemma på altanen, läsa en bok och lyssna på fåglarnas kvitter, i stället för att spela teater. Nu finns chansen till det och jag får passa på att njuta lite av att vara helt ledig. Hoppas även kunna träffa barn och barnbarn, i alla fall utomhus till en början.

– Jag och min man Tony tar inga onödiga risker. Vi har under en lång period exempelvis beställt hemleverans från mataffären – via antingen idrottsklubben Hittarps IK eller från dottern och hennes man. I bland har även kollegan och grannen Fredrik Dolk handlat åt oss.

 

Många steg har avverkats inne på Fredriksdalsteatern för din del genom alla år – men vilken väg var den första du gick på?
– Det måste ha varit Spångatan i Malmö, där jag är uppvuxen tillsammans med min mamma Hertha, pappa Karl och storebror Lennart. Skolan låg jättenära, men där trivdes jag inte särskilt bra – frånsett med kompisarna. Jag ville hellre dansa balett, som jag började med då jag var 8 år. Men för att få gå till träningen för föräldrarna var jag tvungen att vara i skolan varje dag, så jag gick dit även när jag hade feber. Fast då blev jag hemskickad av fröken …

– Spångatan leder fram till Folkets park, där jag spelade teater i sju år och sedan vidare till Amiralen, som numera heter Nöjesteatern, där jag jobbat i en massa år. Så den gatan och de kvarteren har betytt enormt mycket i mitt liv.

Vilken är din livsväg?
– Det har ju varit skådespeleriet på framför allt teatern, som jag jobbat inom i 62 år – med en massa olika föreställningar. Men också många olika tv-program, bland annat fem julkalendrar och några filmer. Jag har även spelat in fem LP-skivor och varit med en gång i Melodifestivalen. Allt började med baletten. Jag dansade på Malmö Stadsteater i yngre tonåren – var till och med i samma grupp som Prima Ballerina i Köpenhamn, något jag är stolt över. Men danspedagogen tyckte att jag fungerade bättre som clown eftersom jag fick andra att skratta med roliga miner. Så jag kom in på cirkuslivet och turnerade med clownroller på Cirkus Schumann i Köpenhamn, Cirkus Benneweis och Cirkus Scott med framträdande bland annat i Paris.

– Mest stolt är jag över min show på Sporting Club i Monte Carlo och då jag fick vara uppvärmare till Frank Sinatra i Globen. Det har liksom aldrig varit tal om något annat för mig än att stå på scenen och uppträda. Men om jag inte hade haft det här yrket skulle jag nog ha jobbat med friskvård i någon form. Jag tycker mycket om att hjälpa människor och det är ett område jag brinner för.

När har du känt att du varit på avvägar?
– Då jag tackade ja till i princip allt och arbetade alldeles för mycket för mitt eget bästa. Något som ledde till att jag mot slutet av 1970-talet gick in i väggen – även om man inte visste vad det var då. Jag tappade orken men jobbade på ändå och fick en gång under ett jobb i Los Angeles sådana svårigheter att andas att jag var tvungen att åka ambulans till sjukhuset. Allt detta gav en ordentlig tankeställare och jag lärde mig att tacka nej ibland. Var under en period där vegetarian, vilket fick mig att må bättre.

Vilken är ditt livs omväg?
– Omvägar tar man väl hela tiden, haha? Men jag ser det som ett sätt att lära sig nya saker. Om allt i livet bara vore en raksträcka skulle det ju ärligt talat inte vara särskilt spännande och utvecklande. Men jag kan inte peka på någon speciell händelse.

Har du någonsin tagit en genväg?
– Nej, några sådana finns inte i mitt yrke – i alla fall inte för mig. Jag har alltid jobbat hårt, sett till att vara noggrann och väl förberedd inför alla mina uppdrag. Dessutom har jag genom alla år haft enormt höga krav på mig själv. Av 20 föreställningar kanske jag varit nöjd med mig själv i en eller två.

Hur är riktlinjen/vägen ­hemma hos dig?
– Att ta hand om varandra – både familj, vänner och medmänniskor som behöver hjälp – har alltid varit en ledstjärna för mig. Jag minns när jag fick min första lön och var jättestolt över den. Men i stället för att handla upp pengarna själv skänkte jag direkt en del till Rädda Barnen.

Under många år har jag hjälpt till ideellt med servering på Hillesgården i Östra Ljungby, där överskottet går till att stötta människor. Det är något jag mår väldigt bra av. Genom att hjälpa andra hjälper man ju också sig själv på något sätt.

new-module-37

När har du stått i en ­vägkorsning?
– Det var under åren efter att kroppen sagt ifrån och jag flyttade tillbaka till Skåne. Jag fick lära mig att man inte är ett med sitt yrke, att det finns annat i livet också. Allt kan inte stå och falla med arbetet.

Vad är vägen till det goda ­livet?
– För mig är det att få vara nära min familj och mina vänner. Det är verkligen jättekul och en ynnest att båda mina barn och min svärson också håller på med teater – och är med i sommarföreställningarna på Fredriksdal. Även om alla är jätteduktiga får jag väl erkänna att de är med lite av egoistiska skäl också. Annars skulle vi ju inte hinna träffas så mycket på somrarna, så jag tycker att jag kan få ha det lilla privilegiet att engagera dem.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?
– Min man Tony Johansson. Vi började som kompisar på turné i slutet av 70-talet, drack te och pratade. Men när turnén var slut och vi skulle skiljas åt kändes det jobbigt. Båda förstod ganska fort att det var något mer än vänskap – och den 8 december förra året firade vi 40-årig bröllopsdag. Vi är ett väldigt bra team – han är lugn och rusar inte omkring, medan jag är tvärtom, så han får hålla mig tillbaka lite.
Vi har accepterat att vi är varandras motsatser och möts på mitten. För ett långt och lyckligt äktenskap gäller det också att den starka kärleken finns där, att man finns för varandra och har roligt tillsammans. Det är viktigt att kunna skratta ihop.

– Vi tog ju tillsammans över Fredriksdalsteatern 1994 och han är VD i vårt bolag. Vi producerar föreställningarna ihop och utan honom hade jag inte klarat av det här. Vi har även mycket hjälp av Mikael Lindell Bohlin, som är produktionsledare.

Vart är du på väg i livet nu?
– Mot lite mer lugn och ro. Jag kör nästa sommar och förhoppningsvis även sommaren 2022 också på Fredriksdalsteatern – och når i så fall upp till 28 år precis som min företrädare Nils Poppe. Sedan får jag mer tid för barnbarnen som i år fyller 9 och 5 år.
Det är helt underbart att vara mormor. Jag kan även hjälpa till mer på Hillesgården och säkerligen även
uppträda en del där. För jag älskar ju mitt yrke och kan inte bara lägga av helt, ler Eva Rydberg.