Kikki Danielsson: Jag har bevisat att man kan resa sig igen

I år är Kikki Danielsson dubbelt aktuell – både med en kyrkoturné i höst och med en ny platta med hennes största hits.

Några planer på att lägga av har hon inte, trots att hon närmar sig 70-strecket.

– Ni får dras med mig ett tag till. Jag vill ju inte riskera att bli bortglömd, skrattar Kikki.

Att hon lever efter mottot Dö ung, så sent som möjligt märks i det mesta artiststjärnan företar sig.

– Jag är glad att jag har kvar mycket av barnsligheten från då jag själv var liten. Det vore förskräckligt om jag skulle förvandlas till en sur nucka som förpestar tillvaron för de andra på ålderdomshemmet någon gång i framtiden.

Kikki fortsätter:

– Jag tycker att man kan skämta och skoja om det mesta. Humor är verkligen mitt vapen i livet. Att skratta ofta och mycket. På scenen driver jag exempelvis gärna med mig själv, om att jag är så kort och så. Allt behöver inte vara så allvarligt jämt och jag tror publiken uppskattar det. Samma sak när jag skriver på sociala medier som Instagram och Twitter.

Ja, du har ju varit populär ända sedan du slog igenom som sångerska i dansbandet Wizex 1973 – hur lyckas du med det egentligen?

– En del i det är säkert min öppenhet och att jag visat att jag är mänsklig. När jag åkte dit för rattfylla stod jag för det, jag hymlade inte och jag skämdes. Många kvinnor kommer fram och säger att de känner igen sig i mig – de kan säga: “Åh, du är precis som jag.” Ingen är perfekt, men trots dippar i livet har jag bevisat att man kan resa sig upp och komma igen.

Kikki framhåller att hon alltid varit sig själv, men vågat ta för sig mer med åren.

– I början av karriären var jag så vansinnigt blyg att jag knappt fick fram ett “tack” till publiken. Numera har jag gärna långa utläggningar på scenen inför åskådarna.

Saknar inte en man

Att ha barnasinnet kvar är ju heller ingen nackdel då hon umgås med barnbarnen.

– Jag älskar att leka, busa och läsa för dem. Alvin som fyller fyra i år vill gärna att jag ska spela fotboll med honom också, men där sätter kroppen stopp och det gör den för hans morfar också. Vi bygger lego och gör en massa annat tillsammans istället.

Hur ser du på din roll som mormor – om man jämför med mammarollen?

– Det är ju lika mycket kärlek och gosande, men det går ju att dra sig hemåt när de blir arga eller för besvärliga, svarar Kikki med ett stort skratt. Nja, riktigt så är det kanske inte. Jag håller med om de som säger att barnbarn är livets efterrätt.

I januari blev du mormor för andra gången och i sommar blir du farmor första gången också. Får det dig att känna dig äldre, en del tycker ju att farmor låter lite äldre?

– Nej, faktiskt inte ett dugg. Det är inget jag har tänkt på alls. Jag är bara så glad över att min son Viktor också ska bli förälder. Båda mina barn bor ju här i Bollnäs och ganska nära varandra, så det är ju ganska stor chans att mina två yngsta barnbarn får gå i samma klass sedan.

Kikki trivs bra med det mesta i tillvaron för tillfället. Någon man i sitt liv saknar hon inte.

Hon har varit förlovad tre gånger och gift en gång – med barnens pappa Kjell Roos.

Skilsmässan var 1999 och Kikki har inte haft något förhållande sedan 2002.

– Den butiken är stängd för gott, ler hon. I alla fall när det gäller att bo tillsammans. I så fall får det vara för att träffas då och då – till exempel för att gå på restaurang, bio eller resa utomlands tillsammans. 

Du sa i en radiointervju i Morgonpasset i P3 att du konstaterat att det inte finns någon man för dig – det lät ju väldigt sorgligt.

– Ja, men det är ju lite så. Och hur ska jag veta att mannen vill ha mig som person och inte sångerskan Kikki? Det fungerar inte att ha en relation med ett stort fan till mig. Det bästa är om han är i samma bransch, jag har bara varit tillsammans med musiker innan. Kjell och jag ingick ju länge i samma dansband, Roosarna. Eller annars någon från ett annat land som aldrig har hört talas om mig. Jag får kanske flytta till Tibet och träffa en munk. Men de har väl inga sådan intressen antar jag, skrattar hon.

Som en guldtacka

Kikki föddes i Visseltofta, utanför skånska Osby – men när föräldrarna skilde sig adopterades hon av lantbrukar­paret Ture och Abela Danielsson i småländska Älmhult. Lillasyster Ros-Marie adopterades till en annan ort, medan hennes bror Kjell-Åke fick bo kvar hos mammans nya ­familj.

Hur har det präglat ditt liv?

– Jag var deras enda barn och hade en bra uppväxt. Men de behandlade mig som något av en guldtacka och jag fick inte göra någonting nästan. Då tänkte jag att när jag blir mamma i framtiden ska mina barn minsann få upptäcka saker på egen hand – utan att bli inlindade i bomull hela tiden. 

Nyligen pratade Kikki faktiskt med sin dotter Emma om just detta.

– Emma tyckte att både hon och hennes bror Viktor haft en ganska fri uppfostran. Båda har sportat en hel del och när de kom upp i åldrarna var det ju dags att börja gå ut på olika diskotek. Det har vi alltid låtit dem göra, så det har blivit en hel del hämta och lämna genom åren. Emma var på språkresa fyra veckor själv i Spanien när hon var yngre och åkte sedan på en lång resa i USA. Sådant skulle jag inte ens vågat föreslå för mina föräldrar.

När båda adoptivföräldrarna hade gått bort började Kikki fundera allt mer över sina biologiska föräldrar. Hon fick hjälp att söka upp pappa Gunnar, mamma Elsa levde inte längre då.

– Vi hade det väldigt trevligt, men han ville inte prata om några allvarliga ämnen. När hans och mammas skilsmässa kom på tal var pappa snabb att byta samtalsämne. Vi fick ett bra avslut innan han gick bort, vilket kändes väldigt bra och skönt.

När du träffade dina barns pappa Kjell flyttade du 75 mil norrut från Osby till Vallsta i Hälsingland – hur var det?

– Mina föräldrar blev väldigt olyckliga, för dem var det ungefär som att jag flyttade till Amerika, säger Kikki med ett snett leende. Men jag har alltid trivts jättebra i Hälsingland. Kjell är ju från Vallsta och han hade både sin ­orkester och buss där. Vi bygg­de ett nytt hus vid Ljusnan. Och nu har jag bott i Bollnäs sedan 2003, en alldeles lagom stor stad.

Platta nummer 30

Musiken kom in tidigt i hennes liv. Första uppträdandet inför publik gjorde Kikki redan som 5-åring med julsången När Jesusbarnet låg en gång under söndagsskolans luciafirande.

I början av karriären sjöng hon bland annat på bröllopsfester och bingoställen.

Vid 17 debuterade Kikki som sångerska i dansorkestern Nickies – och gick 1973 över till dansbandet Wizex. Det var då det stora genombrottet kom.

Vårens soloalbum med Kikkis hits blir platta nummer 30 – tolv är egna soloskivor, nio med Wizex, sju med Roosarna och två med gruppen Chips.

Kikki har fått inte mindre än 26 guldskivor, sex platina, varit med i Melodifestivalen tio gånger – och vunnit två gånger. Först Bra vibrationer och sedan Dag efter dag med Chips (duo med Elisabeth Andreassen).

– Åren med dansbanden blev som en skola för mig. Det var väldigt slitsamt, med mycket resande och framför allt extremt långa spelningar. Fem timmar var inte ovanligt. Jag kan inte säga att jag saknar den tiden. Däremot är jag stolt över den.

Finns det några låtar som är givna för dig på ett sådant bäst av-album?

– Ja, Bra vibrationer och Dag efter dag måste ju förstås vara med. De känner nästan alla igen. Sedan älskar jag ju country och det finns flera låtar från skivan jag spelade in i Nashville med. Men av dessa kan jag inte plocka ut någon särskild favorit. 

Frågan är om det går att ­räkna alla löpsedlar du prytt – men vilken är den bästa, respektive värsta?

– Tyvärr finns det massor värsta – som när kvällstidningarna skrev att jag led av matmissbruk eller då jag drabbats av reumatism och de skrev att jag var svårt sjuk. Då användes en bild som fotografen skulle slänga, där jag var osminkad och hade munsår. Han hade knäppt av för att “ställa in kameran” bara … Jag såg verkligen risig ut och folk frågade om jag skulle dö.

– Den bästa har jag inte sett ännu. Nej, men de gånger jag vunnit Melodifestivalen har ju varit trevliga.

Nu är det ju dags för kyrkoturné – vilka är de största skillnaderna att uppträda där mot i andra lokaler?

– Till att börja med är det ju betydligt lugnare och mer stillsamt. Alla är antagligen nyktra också, skrattar hon. Att sjunga i kyrkor är alltid en stark upplevelse. Den vackra klangen och unika miljön skapar en unik stämning som man inte får i andra lokaler. Jag är inte religiös, men känner mycket respekt för alla tårar av glädje och sorg som faller där.

Innan du träffade musikern Sören “Sulo” Karlsson för ungefär tio år sedan, var du på väg att lägga av – men det är alltså inte aktuellt?

– Innan vi var med i samma program av Så ska det låta på SVT, hade jag aldrig hört talas om honom. Egentligen är vi varandras motpoler inom musiken, då Sulo kommer från punken. Men på något sätt fann vi varandra musikmässigt och har samarbetat sedan 2011. Dessutom har vi samma humor, tack och lov. Det blev helt klart en nytändning för mig. Musiken är rolig igen, men det jobbiga är resorna till spelningar. Jag vill ju gärna vara hemma så mycket som möjligt med mina barnbarn, avslutar Kikki.

7 frågor till Kikki Danielsson

Jag äter aldrig ostron igen!

Vad skulle du göra om du vann en miljon kronor?

– Köpa ett litet enplanshus, samt förstås även ge en del av pengarna till mina barn.

Vilket sjätte sinne skulle du vilja ha?

– Att kunna förutse exempelvis sjukdomar och göra något åt dem innan de bryter ut.

Vad är det läskigaste du ­varit med om?

– En bilolycka när jag var 17 år och vi frontalkrockade. Som tur var klarade jag mig med några stygn i huvudet.

Vilket var ditt bästa ­respektive sämsta ämne i skolan?

– Jag var bäst i musik och språk, sämst på matte.

Vad är det konstigaste du har ätit någon gång?

– Ostron och det gör jag ­aldrig om, gillade varken ­smaken eller konsistensen.

Om du fick resa tillbaka i ­tiden – vart skulle du då åka?

– Till tiden då jag pluggade på universitet i Växjö. Det var min bästa tid i livet. Jag kände mig så fri, utan några större bekymmer – inte mer än att klara tentorna.

Hur många gånger har du flyttat i livet hittills?

– Det är inte så många ­gånger faktiskt. Bara sex, sju gånger.