Jag var fem minuter från döden!

Sol och värme innebär bästa tänkbara förhållanden för huggormar. Under den rekordvarma sommaren förra året fick Giftinformationscentralen ta emot dubbelt så många samtal om ormbett som året dessförinnan.

Det kan bli lika illa i år. Redan i april rapporterades en kraftig ökning av antalet huggormsbitna hundar. Den milda vintern har varit gynnsam för de sicksackmönstrade kräldjuren eftersom många av de unga ormarna har överlevt.

En som vet vad det innebär att bli huggormsbiten är Gun Påhls, 70, i Bollnäs. Hon var nära att dö när hon blev biten i foten vid sommarstället i Hälsingland.

– Det var den värsta smärtan jag någonsin känt och då har jag ändå fött två barn, berättar hon.
Det var en mulen julidag och Gun stod i sin köksträdgård i Lobonäs utanför Edsbyn och skalade potatis till middagen vid den lilla diskbänk som hon har där. Ett hundratal meter längre bort stod hennes son Olov, som var på besök på Hälsingegården, och hjälpte sin mamma med att hugga ved.

– Solen hade precis tittat fram och då blev det så där tryckande varmt som det kan bli en mulen sommardag. När jag stod där och skalade potatisen fick jag se en blomma som såg ut att behöva vattnas, berättar Gun.

Gun la ifrån sig potatisskalaren och tog istället en vattenkanna för att vattna den törstiga blomman. Men just där den växte var det högt gräs och hon såg inte riktigt var hon satte ner fötterna.

– Jag såg aldrig ormen, men förmodligen har jag trampat på den stackaren.
Gun kände hur det stack till i ena vristen i höjd med fotknölen och ögonblicket därefter spred sig en intensiv smärta genom hennes kropp.

Gjorde fel

– Jag förstod direkt att jag hade blivit ormbiten, men först blev jag varken rädd eller orolig och det var då jag gjorde fel. Istället för att lägga mig ner och hålla mig i stillhet gick jag bort till min son.

Hennes son tittade förvånat upp från vedhuggningen när hans mamma kom linkande mot honom.

– Du får nog sluta hugga ved och köra mig till sjukhuset för jag har blivit ormbiten, berättade jag. Som väl var är min son också lugn av sig, men det fick samtidigt till följd att ingen av oss tänkte på att ringa 112.

Istället satte sig Gun med sin sons hjälp inne i huset och ringde till sjukvårdsupplysningen för att fråga om råd. Men eftersom det var mitt i semesterperioden och hårt tryck på sjukvården dröjde det en halvtimme innan hon fick svar.

– Under tiden jag väntade i telefon kände jag hur benet svullnade upp. Sjukvårdsupplysningen rådde mig att söka sjukhusvård snarast möjligt.

Guns första tanke var att Olov skulle köra henne till hälsocentralen i Edsbyn som ligger fem mil från Lobonäs.

– Jag sa till Olov att backa upp min gamla bil till farstubron eftersom jag hade svårt för att stödja på det svullna benet. Varken han eller jag hade en tanke på att ringa efter en ambulans.

Svårt att andas

Gun var orolig för att de kanske inte skulle komma fram till Edsbyn i tid. Hennes bil var inte i bästa skick och hade krånglat dagarna före ormbettet.

– När vi hade kommit halvvägs började jag få svårt att andas och jag bad Olov veva ner vindrutorna så att jag fick luft. Samtidigt var jag rädd för att vi skulle få motorstopp. Då hade vi varit tvungna att ställa oss på vägen och försöka få lift.

När de närmade sig själva samhället började de leta efter skyltar som skulle visa vägen till hälsocentralen. Ingen av dem hade varit där tidigare och de var osäkra på vägen.

Under tiden fick Gun svårare och svårare att andas och hon förstod att hennes tillstånd var allvarligt.

– I samma stund som jag såg en skylt som pekade mot hälsocentralen svimmade jag. När jag vaknade upp en stund senare låg jag på en brits inne på hälsocentralen.

Men det fanns inget motgift där och Gun transporterades i ilfart med ambulans till sjukhuset i Bollnäs.

– Under ambulansfärden fick jag syrgas. Det kändes som jag skulle dö. Jag har högt blodtryck sedan tidigare och mina värden var mycket dåliga.

Ett par år tidigare hade Gun blivit änka och hennes tankar gick i första hand till yngsta sonen Olov.

– Jag tyckte synd om honom för att han skulle tvingas var med om det här också och sedan behöva begrava sin mamma.

Ett kraftigt gift

Det var i det läget som ambulanssjuksköterskan ringde upp Olov på hans mobiltelefon och berättade att hans mammas tillstånd var mycket allvarligt och att han skulle komma till sjukhuset så fort som möjligt.

I sista stund rullades Gun in på akutmottagningen på Bollnäs sjukhus där hon fick det livsavgörande motgiftet mot ormbettet.

– Jag fick sedan komma upp på intensivvårdsavdelningen och där låg jag hela första dygnet med en sjuksköterska som ständigt vakade över mig.

Dagen därpå kom hennes läkare för att kontrollera hur hon mådde.

– Jag blir så glad när jag ser dig i dag, sa han. Hade du kommit in fem minuter senare hade vi inte lyckats rädda ditt liv.

Gun låg inlagd på sjukhuset i åtta dygn. De första dagarna kunde hon inte stödja på benet utan var rullstolsburen. Det tog lång tid innan svullnaden gick ner.

– Min äldsta son Jon var rädd för att de skulle behöva amputera mitt ben, men det klarade sig som väl var.

Det var förmodligen en kombination av olyckliga omständigheter som gjorde att Gun reagerade så kraftigt på ormgiftet som hon gjorde.

– Dels var mitt immunförsvar nersatt eftersom det visade sig att jag hade en oupptäckt halsfluss, dels fick jag en allergisk reaktion mot giftet.

Gun klarade sig undan dramat utan framtida men, men hon vet inte vad som kan hända om hon skulle bli ormbiten på nytt.

– Sannolikheten för att det ska hända igen är inte särskilt stor och jag har bara sett en orm på sommarstället efteråt. Men jag är försiktigt numera, framför allt undviker jag att gå i högt gräs.