Elisabet Höglund skrev bok om sin syster

Likt många andra syskon strävade Elisabet Höglund och hennes syster Birgitta som barn efter att uppnå millimeterrättvisa mellan sig. När deras mamma skar upp ett äpple åt sina döttrar var hon tvungen att väga bitarna för att övertyga flickorna om att de fick exakt lika mycket.

Med tiden skulle det dock visa sig att systrarna Höglunds vågskålar vägde allt annat än jämnt. Elisabet hade studiebegåvning och utnämndes 1966 till Sveriges bästa student, vilket tillsammans med hårt slit banade väg för en framgångsrik karriär inom journalistiken. Ett och ett halvt år äldre Birgitta hade däremot oddsen emot sig under hela sitt liv. Och de få chanser som hon faktiskt fick förmådde hon inte förvalta. Elisabet konstaterar att Birgitta, eller Gittan som hon kallar henne, fick den sämsta tänkbara starten i livet.

– Vår mamma ådrog sig en hjärninflammation under graviditeten och hade påssjuka då hon födde min syster två månader för tidigt. Gittan förlöstes med tång och kom ut med navelsträngen virrad runt halsen. Senare framkom det att hon hade hjärnskador som förmodligen uppkommit vid förlossningen. Sju dagar efter födseln drabbades Gittan dessutom av syrebrist i blodet och blev helt blå. Det är ofattbart att det finns människor vars liv på något sätt är utdömt redan från början, säger hon sorgset.

 

 

 

Under hela skoltiden kämpade Birgitta med inlärningssvårigheter och koncentrationsproblem. Då hon kom upp i tonåren började hon få vanföreställningar och hallucinationer. Strax innan hon skulle fylla 15 tog vansinnet över till den grad att hon vid ett tillfälle försökte döda Elisabet med en kökskniv. Lyckligtvis fanns föräldrarna i närheten och kunde avstyra mordförsöket. Incidenten kunde ha slagit in en kil mellan systrarna, men Elisabet var från första stund införstådd med att systerns agerande var en del av hennes sjukdom.

– Jag kände bara medlidande med Gittan och tyckte det var förfärligt att vi skulle ha det så här i familjen. Det var otroligt sorgliga år i våra liv.

Varken Birgitta eller Elisabet berörde någonsin knivincidenten med varandra.

– Jag vet inte hur mycket Gittan mindes av det som hänt. Jag vågade aldrig ta upp saken med henne. Hon kanske inte alls hade förstått hur djupt händelsen sårade och skrämde mig, förklarar Elisabet.

Sjukvårdens metod för att hålla Birgittas sjukdom i schack var att pumpa henne full med starka ångestdämpande och lugnande läkemedel. Ett av läkemedlen benämndes som “kemisk lobotomi”. Men Birgittas sjukdom gick inte att medicinera bort. Mamma Karin kämpade hårt men förgäves för att dottern skulle få rätt hjälp. När hennes ork var slut lämpades ansvaret för Birgitta över på Elisabet. Under flera års tid var hon sin storasysters ständiga ledsagare.

 

– Jag visste att Gittan behövde mig, men jag kände att jag offrade min tonårstid för henne. Jag fick inte träffa vänner på egen hand eller gå ut med killar. Allt jag gjorde skulle jag göra tillsammans med Gittan. Många gånger frågade jag mig varför jag aldrig någon gång kunde få leva mitt eget liv.

Så småningom började Birgitta stå på egna ben, men Elisabet blev ändå inte fri att leva sitt eget liv. Nu var det i stället föräldrarna som stod i vägen för hennes frihet. De ville inte släppa taget om sin välanpassade dotter som bidrog med pengar och hjälp i hemmet. När Elisabet som 23-åring förde sina planer på tal att skaffa en studentlägenhet och flytta hemifrån blev mamman hysterisk.

– Hon kastade sig på golvet, skrek och tuggade fradga. Vad skulle jag göra? Jag har alltid varit en person som söker harmoni i tillvaron och avskyr konflikter. Jag orkade inte ta strid mot mamma utan bestämde mig istället för att vänta på att min tid så småningom skulle komma.

Då Elisabet 25 år gammal fick en journalisttjänst i Borås hittade hon till slut en giltig anledning att lämna föräldrahemmet i Göteborg. Medan hennes eget liv var på väg i rätt riktning gick systerns Birgittas liv åt helt fel håll. 

– Gittan gick ut grundskolan utan godkänt avgångsbetyg, men eftersom hon var musikaliskt begåvad kom hon in på Musikkonservatoriet på fri kvot. Det var en stor möjlighet för henne. Hennes mål var att bli orkestermusiker. Tyvärr träffade hon en 17 år äldre man som satte griller i hennes huvud.

Uppmuntrad av honom skolkade hon från den obligatoriska teoriundervisningen. Samtidigt gjorde hon sig ovän med sin fiollärare. Efter två år blev Gittan relegerad från utbildningen.

– Därmed var det kört för henne. Det fanns ingen väg tillbaka.

Under sitt korta äktenskap med den äldre mannen fick Birgitta dottern Maria. Det stod snart klart att hon inte klarade av att tillgodose ett barns behov.

– Maria levde vind för våg och fick varken mat, kläder eller kärlek i den utsträckning hon behövde. När hon var 13 år rymde hon hemifrån och bosatte sig i stallet hos en gammal gubbe, vilket ledde till att hon fosterhemsplacerades. Maria bröt tidigt kontakten med min syster.

Elisabet var en av få personer som Birgitta under sitt vuxna liv hade en fungerande relation med. Även om de bara hade sporadisk kontakt var stämningen dem emellan alltid varm och kärleksfull.

– Som vuxen visade Gittan aldrig någon avundsjuka gentemot mig. Hon sa alltid att hon var glad över mina yrkesframgångar. Samtidigt var hon mån om att inte utnyttja mina framgångar till sin egen fördel. Hon ville vara en egen individ och inte “Elisabet Höglunds syster”.

Samma storsinthet visade Birgitta då Elisabet 1995 träffade sitt livs stora kärlek, Bosse.
– Till skillnad från min mamma som var svartsjuk och vägrade träffa Bosse en enda gång var Gittan jättelycklig för min skull. Hon tyckte väldigt mycket om Bosse.

Att hålla kontakten var emellertid inte Birgittas bästa gren. Bara att få tag på henne var något av ett konststycke. Hon svarade ytterst sällan i hemtelefonen och det kunde gå många månader mellan gångerna som hon gav livstecken ifrån sig.

 

– Gittan hade förmodligen en bipolär sjukdom. Vissa perioder var hon väldigt glad, positiv och aktiv. Då kunde det hända att hon hörde av sig. De perioder då hon var deprimerad gick det däremot inte att nå henne. Någon enstaka gång kunde hon ta sig samman och skriva ett brev. “Jag känner mig så fruktansvärt ensam och ledsen, Elisabet”, kunde det stå.

Under många år arbetade Birgitta som lantbrevbärare. Ett jobb som hon trivdes bra med. Men mot slutet av 1980-talet började sjukskrivningarna avlösa varandra, vilket till slut utmynnade i förtidspension. År 2000 köpte Birgitta en villa utanför Falkenberg. Elisabet besökte henne kort efter inflyttningen. Birgitta var exalterad över att äntligen ha hittat sitt drömhem. När Elisabet tio år senare gjorde sitt nästa besök i villan hade mycket hunnit hända.

– Gittans allt allvarligare ledbesvär medförde att hon bara kunde komma upp på övervåningen om hon gick på knäna uppför trapporna. Då förstod jag att en katastrof var på väg.

Birgitta kunde inte tänka sig att flytta från sitt älskade hus. Istället ansökte hon hos kommunen om att få en handikapp-hiss installerad så att hon skulle kunna ta sig upp till toaletten och sovrummet på övervåningen. Trots att Elisabet stred för att systern skulle få en hiss beviljad och Birgitta erbjöd sig att själv stå för en del av kostnaden blev det avslag.

När det inte längre fanns någon möjlighet för Birgitta att för egen hand ta sig upp till toaletten lät hon installera en tunna nere i hallen där hon gjorde sina behov. Sov gjorde hon i en fåtölj i köket. Hemtjänsten hämtade posten åt Birgitta och lämnade den utanför ytterdörren. En majdag 2013 hörde de henne skrika på hjälp inifrån huset. Då ambulanspersonalen, efter handräckning från polisen, kunde ta sig in i villan hittade de Birgitta svårt medtagen på golvet. Hon hade legat där i fem timmar.

På sjukhuset upptäcktes det att Birgitta led av hjärtflimmer och hade infekterade bensår. I läkarjournalen betonades att hennes hemsituation var ohållbar och att det krävdes ytterligare kommunala insatser för att hon skulle kunna bo kvar hemma. Efter sjukhusvistelsen kom Birgitta så småningom till ett äldreboende, men det var ingen plats där hon kunde tänka sig att stanna. I maj 2015 var hon i så pass gott skick att hon tilläts flytta tillbaka hem till villan.

 

– Jag gick omkring med en ständig oro för Gittan. Mest bekymrade jag mig för att hon återigen skulle ramla och bli liggande i flera dygn utan att någon hittade henne. Samtidigt var jag övertygad om att hon nu äntligen skulle få den hjälp hon behövde. Jag trodde att hon hade det bra. Vi hördes några gånger under sommaren, men sedan dog kontakten ut. Gittan slutade att besvara mina brev, och när jag försökte ringa henne sa en röst att det inte fanns någon abonnent på numret.

Elisabet tolkade systerns radiotystnad som att hon inte kände något behov av att ha kontakt. Den verkliga anledningen till den uteblivna responsen var en helt annan. Birgitta levde i en tilltagande misär som fick henne att avskärma sig allt mer från omvärlden. Inte ens hemtjänsten släppte hon in i huset.

Kommunikationen med dem inskränkte sig till skrivna lappar som lämnades vid yttertrappan.

– I efterhand har jag förstått varför Gittan isolerade sig. Hon var stolt och ville inte att någon skulle se hur illa det var ställt, fastslår Elisabet.

I januari 2017 tog allt en ände med förskräckelse. När en hemtjänstanställd i vanlig ordning skulle leverera mat till Birgitta hängde samma matkasse som två dagar tidigare levererats kvar på handtaget till ytterdörren, vilket fick henne att slå larm. Ambulansmännen som kallades till platsen möttes av en outhärdlig stank när de kom in i huset. Det fanns varken värme eller lyse i bostaden. Med hjälp av ficklampor lyckades de till slut leta sig fram till Birgitta som låg medvetslös i en fåtölj i köket.

På Varbergs sjukhus konstaterades av Birgitta var gravt undernärd och hade en lång rad sjukdomsdiagnoser. Den här gången var hon utom räddning. 20 timmar efter att hon kommit in på sjukhuset avled Birgitta 73 år gammal. Multiorgansvikt angavs som dödsorsak.

– Jag trodde aldrig att Gittan skulle dö på det sättet, säger Elisabet med vacklande röst. De sista dagarna åt och drack hon ingenting. Hon slutade också att ta sina mediciner. Jag tror att hon hade bestämt sig för att avsluta sitt liv och bara sakta somna in. Efteråt hittade dottern Maria en toalettpappersrulle där Gittan den sista tiden av sitt liv hade skrivit dagbok eftersom hon inte hade något skrivpapper. På toarullen stod att det att hon frös och kände sig ensam och sjuk. 

Alltsedan Birgittas död har Elisabet förebrått sig själv för att hon inte gjorde mer för sin syster. Att Inspektionen för vård och omsorg, IVO, riktade skarp kritik mot Falkenbergs kommun för deras underlåtenhet i Birgittas fall har inte mildrat skuldkänslorna. Inte heller det faktum att Elisabet under samma period som Birgittas tillvaro krackelerade kämpade för att ta sig tillbaka efter en svår cancersjukdom.

– Jag hade så mycket i mitt eget liv att jag glömde bort Gittan. Istället för att undersöka orsaken till varför hon inte svarade på mina brev lät jag bara tiden gå. Jag tycker att jag svek henne när hon behövde mig som mest. Det är möjligt att hon inte hade velat ta emot min hjälp, men det kan också hända att hon faktiskt hade accepterat den. Jag får aldrig något svar på den frågan, vilket i sig är en grogrund för mina skuldkänslor. Kanske hade det gått att göra någonting om jag verkligen hade försökt.

Arbetet med boken som Elisabet nu har skrivit om sin systers liv har ändå i viss mån fått henne att försonas med sina egna tillkortakommanden.

– Boken är en symbolisk gåva till min syster och ett försök att ge henne upprättelse. Det finns en väldig allmängiltighet i Gittans historia. Hon var en sjuk, ensam och bortglömd person. Världen måste få reda på det finns människor i det moderna Sverige som lever som hon gjorde.