Hunden Oliver blev stödet genom sorgen

Det sägs att hunden är människans bästa vän. Att det stämmer märks tydligt när man träffar Maria Ohlsson, 49, och hennes Oliver.

De är oskiljaktiga och när de promenerar längs stranden vid Stavsnäs på Värmdö utanför Stockholm viker den elvaåriga hunden inte från hennes sida – förutom när frestelsen att ta ett dopp i vattnet vid vinterhamnen blir för stor.

– Oliver gör ibland lite som han vill numera. Han tycker att han med ålderns rätt kan göra det, säger Maria med ett skratt medan hon kärleksfullt förebrår honom för hans olydnad.

Oliver kom in i Marias liv när hennes man Pierre gav den söta lilla golden retrievervalpen i tioårspresent till sonen Jacob. Då, i slutet av 2000-talet, lekte livet för Maria och hennes familj.

Hon och Pierre bodde i ett stort hus på Värmdö med eget stall och fem hästar. Han jobbade med husbyggen i bland annat Norge och hon arbetade som vårdbiträde inom äldrevården.

– Jag började tidigt träna Oliver för att bli vårdhund eftersom jag tyckte att han var lämplig för det. Han var perfekt i umgänget med äldre personer. Därför gick jag en vårdhundutbildning i Skåne tillsammans med honom, berättar hon.

 

Men när allt såg som ljusast ut för Maria och hennes man dök det upp mörka hotfulla moln på deras himmel. Under en semesterresa till Irland upptäckte sonen Jacob att hans pappa kissade blod.

– Pierre hade tydligen kissat blod i ett halvår utan att säga något till mig. Han trodde inte att det var så farligt och att det skulle gå över av sig själv, berättar Maria.

När de kom tillbaka hem till Sverige gick Pierre till en läkare. Det visade sig att han drabbats av cancer i urinledaren.

– Han fick behandling och cancern försvann. Samtidigt fortsatte han att jobba som vanligt, berättar Maria.
Men några månader senare blev Maria rejält uppskrämd när Pierre ringde henne från bilen när han var på väg hem från Norge.

– Han hade så ont att han bara skrek rakt ut.

Vid en ny undersökning kunde läkaren konstatera att cancern hade kommit tillbaka och den här gången var den mer aggressiv än tidigare. Pierre blev sämre och sämre och den sista tiden var han mager som en sticka.
– Han hade precis fyllt 50 när han dog i juni 2012. Det var fruktansvärt och om vi inte hade haft Oliver hade jag och Jacob inte klarat det, berättar Maria.

När Pierre låg på hospis under den sista tiden i sitt liv låg Oliver ofta i sängen bredvid honom.

– Jag hade med mig honom överallt. Han var vår livlina. Om han inte låg hos Pierre i sängen ropade han efter honom. Och efter att Pierre gått bort var han vår tröst, säger Maria och fortsätter:

– Det var så skönt med Oliver. Han gav mig ovillkorlig kärlek och jag behövde inte prata om sorgen, inte älta det som hänt. Han bara fanns där. Jag och Jacob gick in i en bubbla med Oliver och våra andra djur.

 

När Pierre blev sjuk bestämde hon sig för att vidareutbilda sig till legitimerad undersköterska. Parallellt med det gick hon utbildningen med Oliver för att han skulle bli diplomerad vårdhund.

Efter Pierres död fortsatte hon att jobba som vanligt. Samtidigt som hon sörjde sin man tog hon och Oliver hand om patienter som låg på dödsbädden och tröstade deras anhöriga.

– Nu i efterhand har jag förstått att jag jobbade mycket för att försöka tränga undan mina egna känslor, berättar hon.

Maria hade knappt hunnit ta till sig att hennes man inte fanns längre när hon drabbades av en ny stor sorg. Ett år efter Pierre dog hennes mamma.

– Jag tog det väldigt hårt. Jag och mamma stod varandra nära. Dessutom dog min jämnåriga kusin hastigt och oväntat ett par månader efter Pierre och lämnade en treårig son efter sig.

Motgångarna bara fortsatte. Maria och Jacob hade inte råd att bo kvar i det stora huset och tvingades flytta till en lägenhet. Under samma period blev två av hennes hästar sjuka och fick avlivas.
Men återigen var det Oliver som blev det stora stödet för Maria i sorgen och saknaden och fick henne att orka stiga upp ur sängen på morgnarna.

– Jag kände mig stark när jag var tillsammans med Oliver. Han visste allt. Jag behövde inte förklara något, Oliver förstod ändå.

Sakta började livet stabiliseras för Maria och hennes son. De trivdes i nya lägenheten med Oliver, sina tre katter och akvariefiskarna. De två hästarna hon hade kvar kunde hon ha i ett stall i närheten.

– Hade vi inte haft djuren hade vi sjunkit till botten, säger hon.

Allt såg bra ut under ett par år. Men så en morgon i februari 2016 upptäckte Maria en knöl i ena armhålan efter att hon duschat.

Först trodde hon att det var en ofarlig fettknuta, men vid en röntgen och biopsi visade det sig att hon hade två tumörer i armhålan och två i bröstet.

– Det var ett chockbesked och det var svårt att behöva berätta det för Jacob.
Maria opererades några veckor senare och därefter inleddes en tuff behandling med cellgifter och strålning.

– Jag bröt ihop helt när läkaren berättade att jag skulle tappa allt hår. Jag hade midjelångt blont hår på den tiden, berättar hon.

Trots den krävande behandlingen fortsatte Maria och Oliver att jobba.

– Men min arbetsgivare ställde inte så höga krav. Jag åkte mest runt till äldre patienter och var en sällskapsdam tillsammans med Oliver.

Varje gång hon besökte sjukhuset för strålning eller cellgiftsbehandling väntade Oliver i bilen utanför.
– Det värsta var när jag inte fick ha Oliver hemma hos oss under två veckor efter operationen på grund av infektionsrisken. Då fick han bo hos en kompis till mig.

Tack vare Oliver klarade Maria även den här krisen. Hon är frisk och mår bra. Tumörerna är försvunna och vid de senaste läkaråterbesöken har det inte funnits något som tyder på att cancern kan komma tillbaka.
Vid årsskiftet gick Oliver i pension efter sju år som vårdhund, men han följer fortfarande med sin matte överallt.

– Han är frisk och pigg för sin ålder och jag tycker att han har rätt att ta det lugnt den tid han har kvar, säger Maria som försöker torka av sin hund som med en nöjd min kommer upp ur vattnet och ruskar på sig.
Efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm i april förra året hamnade Oliver i rampljuset. Maria skakades av nyhetsrapporteringen om dådet och åkte tillsammans med sin hund in till minnesplatsen för att hedra offren.

Framme vid blomsterhavet släppte Oliver nallen han haft i munnen och den fina gesten spreds i pressen och väckte stor uppmärksamhet.