• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Rolf Lassgård om att möta sin okände pappa

    Rolf Lassgård blev upptäck som 13-åring av en dam på en studiecirkel och sedan dess har succéerna både på teater och film staplats på varandra, nu senast har han prisats för sin roll i tv-serien Den döende detektiven. Och det var faktiskt som skådespelare han mötte sin riktiga pappa för första gången.

    Rolf Lassgård om att möta sin okände pappa

    En vinterförkylning har just slagit till och Rolf Lassgård kurerar sig med ett glas nypressad juice medan vi slår oss ner i hans hotellrum i Stockholm, där han nu är på besök för att prata om sin senaste roll som Lars Martin Johansson, f.d. chef för Rikskriminalen i miniserien Den döende detektiven på SVT.

    – Jag hade just läst GW Perssons bok som serien bygger på och blev helt betagen. Därför känns det helt otroligt att få ha spelat in den här serien.

    Rolfs karaktär är en nybliven pensionär som numera lever ett liv som han inte är helt tillfreds med eftersom han älskar sitt jobb. Rolf kan i detta identifiera sig med sin karaktär och tror att han själv kommer att känna likadant.

    – Ja, jag tror aldrig att jag kommer kunna sluta jobba helt, jag tycker för mycket om det jag gör, säger Rolf och menar att han ändå får koppla bort skådespelaryrket emellanåt inte minst när han befinner sig på hemmaplan i Gävle.

    – Jobb för mig är förknippat med resor och att bo på annan ort. Gävle för mig handlar däremot om att umgås med min fru och mina barn, att pyssla i hemmet, att gå med en kompis på hockey eller att gå till gymmet.

    Nyligen kom Rolf hem från Toronto där han spelat in filmen Downsizing med bland annat skådespelaren Matt Damon. Dessutom blev han regisserad av Alexander Payne.

    – Jag har haft flera av hans tidigare verk som inspirationsfilmer i mitt yrke så att nu få jobba så tätt med honom var en dröm som gick i uppfyllelse. Och självklart var det ett äventyr att få vara med i en så här stor Hollywoodproduktion. Storleken på hela filmteamet var gigantiskt. Antalet personer som bara skötte bilarna under denna produktion är som ett helt filmteam i Sverige.

    Rolf föredrar varken de mindre svenska eller större amerikanska filmproduktionerna.

    – Det finns en charm med de båda, jag blir triggad av att växla mellan det stora och lilla. Och när allt kommer omkring handlar det ändå alltid till sist om mig, min motspelare och kameran.

    I Den döende detektiven spelade Rolf Lassgård bland andra mot Alexej Manvelo och Helena af Sandeberg.
    Foto: SVT

    Hade en listig fröken

    Rolf växte upp i Östersund och hade en fröken i skolan som var "mycket listig".

    – Du förstår, jag gillade inte skolan. Men min fröken var slug eftersom hon sa att om jag skrev sketcher och pjäser till roliga timmen så skulle jag slippa svenskan. Jag tyckte det var toppen för då fick jag ju hålla på med teater, menar Rolf som tidigt fick ett stort intresse för skådespeleriet.

    När han var 13 år blev han mer eller mindre upptäckt av en dam som drev en studiecirkel med teatern som inriktning. Rolf deltog flitigt.

    – Jag tyckte det var lika kul att måla dekor som att skådespela. Då handlade mest om känslan kring hela teatermiljön än att stå på scen. Det var sammanhanget som fick mig att fastna, helt enkelt.

    Rolf förklarar att han är född i en generation där skådisar på 1970-talet skulle verka på den teater som fanns i det samhälle man befann sig och han beskriver hur han några år senare bestämde sig för att detta med teater faktiskt var något han ville jobba med.

    Det kom en teatergrupp med skådisar från alla möjliga delar av världen och samlades i den lilla byn Storhögen i Jämtland.

    – Det var fattigt och slitigt, men jag fick möjlighet att hänga på dem och det var där och då jag förstod att teaterlivet var ett alternativt sätt att leva. Även om mina föräldrar nog var rätt skeptiska kände jag att detta var ett yrke jag måste prova på för att veta.

    I början av sin karriär stod Rolf framför allt på teaterscenen och att filmrollerna med tiden blev allt fler.

    Han är kanske idag Sveriges mest älskade och hyllade skådespelare och är flerfaldigt Guldbaggenominerad och belönad. Vi har bland annat sett honom i filmer som Jägarna, Den man älskar och En man som heter Ove samt i tv-serier som En pilgrims död och Den fördömde.

    Rolf har även gjort succé på scenen, bland annat i rollen som mamman Edna Turnblad i musikalen Hairspray.

    Rolf erkänner att han och hans bror visst var älskade av sina föräldrar, men att det var hos mormor och morfar som han fick mest utrymme och chansen att utvecklas.

    – De gav mig frihet och jag kände mig väldigt hemma där.

    Fick veta sanningen

    Ända fram till Rolf var 30 år trodde han att den pappa han växt upp med var hans biologiska far.

    – Visst kunde jag ifrågasätta, inte minst under tonåren, om jag egentligen var så lik min pappa. Han var rättvis mot oss bröder, men det finns en stor påtaglig skillnaden i hur han uppfostrade oss. När jag till exempel vid ett tillfälle hade problem med min moped så fixade pappa den åt mig. När samma sak hände för min bror tog han honom till sig och visade exakt hur man skulle göra för att laga den. Det kännetecknar nog ganska bra del av vår uppväxt, menar Rolf som berättar att det till slut var hans mamma som avslöjade hemligheten.

    – Hon hade nog velat berätta tidigare, men jag tror det fanns en slags tyst överenskommelse. På den tiden pratade man heller inte lika öppet om sådana här saker. Vi bodde också på en liten ort där det rykten spreds snabbt.

    Rolf kommer mycket väl ihåg sin reaktion när hans mamma berättade.

    – Jag konstaterade bara "Jaha, men då förstår jag". Någonstans hade jag väl känt av signaler och förstått och känt att något saknades.

    Tre år efter avslöjandet kände Rolf att han ville träffa sin biologiska pappa.

    – En längtan växte fram inom mig och mamma hjälpte mig att få kontakt med pappa. När jag tog modet till mig och hörde av mig insåg jag att han hade längtat efter detta tillfälle. Han hade länge velat träffa mig, så han hade nog lidit mer än jag.

    Rolf spelade teater i Norrland när han en kvart innan ridån skulle gå upp tog sig fram genom publikhavet för att för första gången hälsa på sin pappa. Han satt nämligen i publiken och hade kommit för att se sin son uppträda.

    – Jag skulle spela en sextimmarsföreställning. Jag kunde bara inte genomföra föreställningen utan att träffa honom först, nu när vi äntligen var så nära varandra. Rolf berättar hur han gick ut i publiken och sa "tjena".

    – Det fanns inga tvivel, han var så lik mig. Det var helt magiskt för vi hade ju aldrig träffats på riktigt förut. Den sista gången han hade någon kontakt med mig var jag bara 1 år gammal. Efter föreställningen gick vi och köpte pizza och sedan hade vi en lång bilfärd hem. Han fick träffa min familj och sedan dess har jag träffat hans familj och en relation mellan oss båda har vuxit fram, säger Rolf och menar att de båda har en fin relation idag.

    Men har du aldrig känt dig lurad och sviken?

    – Nej, jag hade en pappa som jag trodde var min pappa. Min barndom var bra. Men visst, den tomhet jag känt och känner inom mig handlar ju förmodligen om detta.

    Var svårflörtad

    I filmens värld har Rolf ofta olika kvinnor vid sin sida, men i verkliga livet har han varit gift med sin Birgitta i snart 40 år. De två träffades när Rolf spelade älvan Puck i En midsommarnattsdröm på en teater i Landskrona.

    – Hon var svårflörtad och jag fick jobba för att vinna hennes gunst, säger Rolf som tycker det är svårt att sätta ord på vad hans fru betyder för honom.

    –Vi har ju levt ett helt liv ihop och vår relation är mycket mer än bara passion. Det är också vänskap och gemensamma värderingar. Jag älskar hennes humor och hängivenhet. Och hennes skratt.

    Rolf berättar att Birgitta en gång nämnde att de båda klarat av att tapetsera tillsammans och att det faktiskt säger en del om en relation.

    – Det långa äktenskapet har – enligt honom själv – aldrig gått i slentrian och i intervjuer har han berättat att det kanske delvis beror på att han jobbar borta så mycket.

    – Jo, det kan nog vara en del av sanningen i att vi kunnat hålla ihop så länge. Men att vara borta mycket är ju också negativt, det finns alltid två sidor av ett mynt. Min fru har ju fått ta det största ansvaret för hem och barn.

    Rolf berättar att han alltid har fått kämpa med det där dåliga samvetet av att inte riktigt räcka till.

    – När barnen var små tyckte jag att det var bättre att ge barnen kvalitetstid, men idag har jag insett att det är minst lika viktigt att bara finnas där för dem.

    Som pappa tycker Rolf att han bara har blivit bättre och bättre med åren.

    – Ja, de första åren var jag nog inte så bra. Jag gillar den relation jag har med dem nu när de är vuxna. Vi träffas en hel del, men jag gör olika saker med dem alla tre. Anton och jag har till exempel hockeyn och musiken som gemensamma intressen.

    Rolf Lassgård på biopremiär tillsammans med familjen; hustrun Birgitta och barnen Hanne och Anton.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!