Sanningen gav mig mer respekt för min pappa

Mamma var 62 år när hon dog av en hjärtinfarkt. Det var väldigt oväntat och chockartat. Pappa var 64 och de hade planerat för pensionen. De ville flytta till något mindre och göra en andra bröllopsresa till Italien. De trodde att de hade mycket kvar att uppleva tillsammans.

Efter mammas död tappade pappa livsgnistan. Det dröjde ett år innan vi så smått började gå igenom hennes saker. En dag, när han följt med en vän ut på en fisketur, började jag läsa i en av hennes gamla dagböcker. Det var så jag fick veta. Att pappa inte är min biologiska far.

Mamma hade varit 20 år när hon träffade Patrik. Han sommarjobbade på stadens stora industri och när hösten kom reste han hem igen. Kort därefter träffade hon Per, den pappa som jag vuxit upp med. Två dagar senare upptäckte hon att hon var gravid.

Det måste ha varit en absurd upplevelse. Efter en sommarromans hade hon träffat sitt livs kärlek – och sedan fick hon detta besked.

Hon ringde Patrik men han var på väg ut i världen och ville inte bli pappa i det skedet. Mamma lovade att inte kräva något oavsett vad hon beslutade sig för. Det blev ett ömsesidigt löfte dem emellan. Kort därefter slutade hon skriva i dagboken.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Jessica letade efter sin pappa i 20 år: ”Nu känns det som att mitt hjärta är helt”

Visste pappa sanningen?

Som jag förstod det hade Patrik aldrig fått veta att mamma fött barnet. Han visste inte om att jag fanns. Och pappa? Hade han någonsin misstänkt att jag inte var hans biologiska dotter?

Jag var chockad och körde därifrån innan han hunnit hem från fisketuren. Jag tog med mig dagboken. Jag behövde få läsa allt igen och jag ville inte att pappa skulle råka upptäcka detta. Först mammas död och nu det här. På ett halvår hade jag fått livsomvälvande nyheter om båda mina föräldrar.

Jag berättade allt för min bästa väninna.

– Gör inget förhastat. Din pappa har alltid funnits där. Det gör honom väl ändå till en pappa på riktigt? sa hon.

Det hade hon så klart rätt i och jag var rädd för att prata med honom om detta. Det ­sista jag ville var att såra honom.

Så jag bestämde mig för att inte göra någonting. Låtsas som om jag aldrig fått veta.

Men det hade jag. Varje gång jag såg på pappa undrade jag hur min biologiska far såg ut. Var jag lik honom? Ville han veta att jag fanns?

Till slut ändrade jag mig. Jag hade en möjlighet att få veta mer om en väsentlig del av mitt liv. Jag bestämde mig för att försöka hitta honom.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Till sist fick Gun veta sanningen: “Jag trodde jag hade en pappa – men jag har tre!”

Sökte upp min biologiska pappa

Det blev lättare än jag trott. I dagboken fanns Patriks dåvarande adress och telefonnummer. Jag ringde Folkbokföringen och några minuter senare satt jag där med min biologiska fars adress.

Han var gift, hade två vuxna barn och bodde i en mind­re grannstad. Det var overkligt. Det var som om dörren till ett helt annat liv hade slagits upp på vid gavel – och jag var plötsligt livrädd för att kliva in i det. Ett sådant steg kunde inte göras ogjort. Jag skulle behöva leva med kon­sekvenserna. Mamma hade befriat Patrik från allt ansvar. På sätt och vis kändes det som om hon hade lovat honom att den här dagen aldrig skulle komma. Att jag aldrig skulle få veta.

Jag grubblade fram och tillbaka men kände egentligen hela tiden att jag ville träffa honom. Jag ville inte gå genom resten av livet utan att få veta. Tänk om han, liksom mamma, skulle dö i förtid? Tänk om jag en dag skulle upptäcka att jag hade väntat för länge?

Att kontakta honom skulle vara väldigt nervöst och det skulle kanske inte alls bli som jag hoppats men att gå miste om chansen vore värre. Så jag ringde. När han svarade kände jag mig svimfärdig men jag lyckades presentera mig.

– Du träffade min mamma under en sommar för 43 år sedan. Skulle vi kunna träffas?

Det blev helt tyst.

– Oj! Åh jösses. Ja, det är klart. Vill du komma hit nu? utbrast han.

Det där blev det intensivaste dygnet i mitt liv. Jag önskar att alla som letar upp sina ­biologiska fäder kunde få ett mottagande som det jag fick.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Kompisarna insåg att de var bröder – efter mer än 50 år

Plötsligt hade jag syskon

Patrik och hans fru Inger tog emot mig ute på trappan. Det var ett surrealistiskt ögonblick. Jag kände igen mig själv i honom på sätt som jag inte kan förklara. Han kramade om mig och just då behövdes inga ord. Vi visste båda.

Patrik och Inger berättade att de hade träffats på hem­orten några år efter sommarjobbet. För tjugo år sedan hade han fått jobb på samma industri och då hade de flyttat hit.

Han hade undrat många gånger om han borde ha hört av sig till mamma men de hade kommit överens och han ville respektera det.

– Och jag skämdes. Det kändes som om jag smitit ifrån ansvaret. Valt den enkla utvägen, erkände han.

Jag berättade att han inte behövde känna så. Jag hade haft ett väldigt bra liv.

Jag blev kvar hos dem i flera timmar. Han visste inte att mamma hade dött och jag ­berättade allt som hänt. Han ville att jag skulle träffa hans barn. Jag som alltid önskat mig syskon hade plötsligt en syster och en bror! Jag förstod om det hela var tufft för hans fru att hantera men hon var vänlig och välkomnande.

– Patrik berättade för många år sedan att du kanske fanns så vi var båda lite för­beredda på att den här dagen kunde komma.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Roland dna-testade sig för skojs skull – fann 11 halvsyskon

Hade alltid vetat

Men mitt i allt det fantastiska malde oron för pappa. Hur skulle jag kunna berätta för honom? Han hade mist mamma och nu skulle han på sätt och vis förlora mig också. Kunde jag verkligen göra så mot honom?

Samtidigt ville jag fortsätta att träffa Patrik och hans ­familj och det kändes fel att göra det bakom ryggen på pappa. Jag behövde berätta. Det var mycket svårare än det hade varit att ringa Patrik. Det här skulle göra mycket ondare om det blev fel.

– Pappa, det är något vi behöver prata om…

Jag berättade allt.

– Förlåt. Jag borde ha pratat med dig först, sa jag gråtfärdig.

Han log och kramade min hand.

– Jag har alltid vetat. Din mamma berättade för mig samma dag som hon fick veta att hon var gravid, sa han.

Han log.

– Patrik var inte redo då men det var jag.

Jag har aldrig älskat och respekterat pappa mer än i den stunden.

Sedan dess har vi alla lärt känna varandra. Patrik och hans familj har blivit en del av vår och vi träffas ofta. De är en underbar del av mitt liv men min pappa är min pappa. Den rollen kan ingen annan fylla.

Margaretha