Mjölkbonden Kalle fick medalj av kungen för felfri mjölk: ”Ska man lyckas måste korna må bra”

Det är en äkta svensk sommardag på ägorna i Hyllinge Torp. Gården är inte stor, men de 21 korna som bor här stormtrivs. Här samsas svartvita lågland och svensk rödbrokig med nya favoriten brown swiss.

– Det är en alpko från början som ska tåla både värme och kyla bättre. De är också lite extra söta, med så mycket hår i öronen att man knappt ser öronmärket, säger kornas ägare Andreas Nilsson, som kallas Kalle av släkt och vänner.

Här, utanför Åstorp i Skåne, har Kalle blivit något av en lokal kändis, en uppmärksamhet som han inte alls hade ­förutsett och är väldigt överraskad över. Men med sitt ­naturliga sätt och äkta uppriktighet i intervjuer i såväl lokal- som riksradion och i ­olika tidningar, gick han ”rakt igenom rutan” som det heter.

– Ett tag tyckte jag att det var lite jobbigt med all uppståndelse, tillstår han. Allt detta bara för att man har bra mjölk!

Böndernas Nobelpris

Nåja, 23 år med prickfri mjölk kräver sin bonde och för att få en guldmedalj behövs det massor av noggrant och hårt arbete. I år var det 13 bönder som fick äran att träffa kungen och premieras med LRF Mjölks guldmedalj för att ha levererat mjölk av högsta kvalitet.

Efter lite funderande bestämde sig Kalle för att åka till Stockholm för att ta emot priset. Det var första gången han reste dit och första gången han fick sova på hotell.

– Jag har så svårt att varva ner och koppla av när jag inte är hemma. Jag tittar på klockan och funderar på om det är dags för nästa mjölkning…

Idag är han glad över att han reste till Stockholm tillsammans med sin bror.

– Det var väldigt stort att komma dit. Det här är ju som böndernas Nobelpris! Vi fick en verklig VIP-behandling, bland annat körde de vår buss ända in på slottets borggård.

Var du nervös?

– Ja, lite grann, men vi hade övat innan på hur vi skulle buga och ta i hand och så.

Så vad sa kungen?

– Grattis!

Döpt efter kungen

Kalle har en liten extra anknytning till vår kung. Han döptes dagen efter kungens bröllop 1976 till Karl Gustav Andreas Nilsson.

– Men min bror kunde inte säga Andreas, så jag fick heta Kalle.

Programmet i Stockholm var späckat med fina middagar och mottagning i Bernadottebiblioteket på slottet. Kalle fick klä på sig sin nyinköpta kostym och slips som han fyndat på second hand.

– För tusen kronor fick jag också en rock!

Däremot blir det nog ingen ny resa till huvudstaden.

– Nja, det tror jag inte. Det kryllade ju av folk och sådana där Foodora-cykelbud överallt. Alldeles för trångt för mig.

Inte heller att sova på hotell gav mersmak.

– Jag vet inte jag. Jag fick ganska ont i ryggen av sängarna. Eller om det var av tåg­resan.

Tog över familjens gård

Kalle Nilsson är uppvuxen här på gården som han tog över från sina föräldrar efter en ­examen på naturbruksgymnasiet. Det har inte varit någon enkel resa. 2008 tog hans pappa livet av sig och det är något Kalle bestämt sig för att vara öppen med.

– Han hade ju problem med nerver och sånt. Jag har förstått att det kan vara vanligt förekommande just i lantbruket. Men ingen hörde av sig för att hjälpa när det hände, vilket var lite jobbigt.

– Nu är det snart arton år sen. Och på de här arton åren har jag varit ledig sex dagar.

Men du tvekade aldrig att ta över gården?

– Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad jag tänkte. Du växer liksom in i det och sedan går åren. Du kan kanske kalla det för att jag är miljöskadad. Det här har jag ju gjort i hela mitt liv och jag vet inte om något annat.

2019 drabbades gården av en brand och vi sitter i den nybyggda delen av huset och gör intervjun. Återigen var det bara att kavla upp ärmarna och jobba på.

– Jag är ju också en sån som inte är så glad i att be om hjälp, erkänner Kalle. Men jag lade min energi på korna och fokuserade på att de skulle må bra.

Han tar fram medaljen och visar inskriptionen ”För skicklighet och ansvarskänsla”.

– Med den här känns det som att jag är i mål.

Men hur levererar man då prickfri mjölk i 23 år? Det handlar om allt från bakteriehalten i mjölken till kornas foder och skötsel – omsorg om djuren, helt enkelt.

– Och hårt arbete! understryker Kalle. Jag har alltid ­varit insnöad på kvalitén. Ska man lyckas måste korna må bra och man måste vara noggrann med precis allt.

Ett visst mått av envishet kan man nog lägga till. För ­Kalle erkänner att det nästan blev som en fix idé att klara det där målet på just 23 år. Ibland, när det var extra tungt, så blev priset som ett hägrande mål. Bara ett år till …

– Det känns nästan overkligt att jag nu nått dit. Jag har ju en så liten gård också, så jag räknar mig nästan som utrotningshotad.

Övertro på stordrift

Vi går ut i hagen för att gosa lite med korna, men de är avvaktande och flyttar sig med bestämda steg hela tiden en bit bort medan de fortsätter sitt idoga idisslande. Stora bruna ögon ser lugnt på inkräktarna i lågskor och med kamera. Nu under sommaren är de ute både dag och natt och det kan ta ett tag att få in alla till mjölkningen.

Men till slut lyckas Kalle fånga in ”den med mjuka ludna öron” och vi får en närbild på om det är Hedda eller om det kanske är Bäbisen.

– Det var brorsans lilla tös som såg henne som kalv och döpte henne. Bäbisens första dotter fick heta Lill­bäbisen och, ja, så där håller jag på.

Att ha en mindre gård gör också att han kan ha kvar en nära kontakt med sina djur.

– Ja, jag ser direkt när någon av dem inte mår bra. Det syns i hela kroppshållningen och i ögonen. Det kan aldrig en robot läsa av på samma vis. Nej, så något robotstall med kossor har jag aldrig varit intresserad av.

Men att växa är också svårt. Enligt Kalle så riktar sig det nuvarande investeringsstödet bara till större gårdar. Hans gård är för liten för att få det.

– Det är lite lurigt det där. Jag tror att det finns en övertro på att allt ska vara stordrift. Där är jag lite motvalls. Alla vill bara räkna mjölkmängden, men det bryr jag mig inte ett dugg om. Att djuret är hållbart är värt mycket mer för mig.

Även om hans mjölk blandas ut med de övriga gårdarnas så har den en extra god smak, menar kännarna.

– Mina brorsbarn ska bara ha ”Kalle-mjölk”. De dricker inte den som köps i affären.

Ska följa 900 regler

Livet som mjölkbonde är hårt och ensamt. Dessutom så lägger allt pappersarbete viss ­sordin på arbetsglädjen. Idag behöver en svensk bonde följa cirka 900 regler och förhålla sig till 15 myndigheter. Det är mängder med dokument som ska skickas in om klimatanpassning och djurskydd.

– Den som säger att den kan alla regler, den ljuger. För det går inte, säger Kalle med en suck. Det här är ett väldigt stressigt och ansvarsfullt jobb. Det blir för mycket arbete och för lite tid till återhämtning.

Som tur är finns ju alla ­korna. Med sitt majestätiska lugn utstrålar de motsatsen till stress – ”ta det lugnt, vi äter”.

– Ja, min arbetsglädje får jag av djuren. Det finns inget roligare än att se dem gå ute på bete.

Vad är det som är speciellt med kossor då?

– Att de är så kloka djur.

Men Kalle, nu när du har blivit kändis, blir det Bonde söker fru nästa gång?

– Nej, nej, jag har inga problem att prata. Men att stå framför en kamera – det är inget för mig.