• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Dramatik och kaos på Lesbos

    På bräckliga gummifarkoster strömmar desperata människor till Lesbos i grekiska övärlden. Bisarra situationer uppstår när turistidyll och flykting­drama möts, rapporterar Icakuriren på plats.

    Dramatik och kaos på Lesbos

    Medan soldyrkande turister njuter av eftersäsongen längs stränderna på Lesbos i den grekiska övärlden, kämpar rädda och desperata flyktingar för livet i gummibåtar bara en bit ut till havs.
    Lesbos – till ytan som halva Gotland – är Europas enskilt största inkörsport för flyktingar. Upp till 3 500 anländer på gummibåtar från Turkiet varje dag. I huvudorten Mytilene bor nyanlända under bar himmel längs trottoarerna och nere i hamnen, där upplopp förekommit och det stinker av urin.
    – Vi vet ingenting, skriker en pressad resebyråtjänsteman åt en grupp syrier som vill vidare till fastlandet och köar ut på gatan för att köpa färjebiljetter. Men alla färjor från Lesbos är fullbokade. Och utan id-pappren i ordning är det ändå omöjligt att boka biljett.

    Insatserna inte tillräckliga

    En uppsnabbad registreringsprocess och flera extra dagliga färjeturer har visser­ligen lättat på trycket. Men det är uppenbart att insatserna från lilla Lesbos kommun och den bankrutta grekiska staten är långtifrån tillräckliga, när mer än hälften av alla flyktingar som tar sig till Europa passerar via ön.
    I soluppgången utanför den idylliska fiskarbyn Skala Sikamias på Lesbos norra kust står Anastasia Dimetris i vatten­brynet och vinkar med en reflexväst åt en prick ute till havs – ännu en bräcklig gummibåt med flyktingar.
    Anastasia, som bor i byn, står inte ut med tanken på alla barn som dagligen riskerar livet bland vågorna. Nu försöker hon dirigera båten mot säkerheten och den släta stranden så gott det går. Farkosten styr osäkert fram och tillbaka, försvinner nästan ur sikte, tar sedan ut riktningen och sätter fart.

    Chock och eufori

    När den närmar sig syns ett femtiotal människor ombord, tätt sammanpackade ända ut på relingen. Båten krockar mot stenstranden och folk rusar av i en stämning av lättnad och eufori.
    – Thank you! Thank you, ropar en äldre man åt europeerna på stranden eller ingen speciell. Några klappar händerna, gör segertecken och tar selfies. Vissa skakar av köld och väta i alldeles för tunna kläder, medan åter andra är så medtagna att de gråter eller verkar befinna sig i chock, särskilt de minsta barnen.
    Ett par norska frivilligtjejer rullar fram med en hyrbil och delar ut frukt, insamlade kläder och skor – det är vanligt att barnen tappat skorna – vatten och blöjor.
    Samtidigt skyndar en lokal entreprenör med vad som liknar ett knivärr i pannan ner till gummibåten och hakar loss utombordsmotorn, som ska återanvändas. Resten av grejorna får ligga. Stränderna längs norra Lesbos kust är fyllda av sönderskurna gummi­båtar och bortkastade flytvästar, som människosmugglarna inte finner lönt att ta rätt på.
    Mitt i alltihop passerar ett par joggare.
    – Det var väldigt svårt, och farligt. Alldeles för mycket folk på en liten båt, säger Tarek från det sönderbombade Aleppo som betalat motsvarande nästan 10 000 kronor för överfärden. Den tog knappt en timme från den turkiska kusten ett par, tre kilometer bort.
    Vad ska du göra nu?
    – Följa med strömmen… Gå till polisen. Vi vet inget just nu.
    Monica Hegra, en av norskorna som tagit en veckas semester för att hjälpa flyktingarna på Lesbos, säger:
    – De tror att det bara är att ringa efter en taxi.
    Men taxiförarna på Lesbos vågar inte köra papperslösa flyktingar, eftersom det är straffbart och likställs med trafficking. Innan flyktingarna tillåts åka med allmänna färdmedel, eller ta in på något hotell för att tvätta sig och vila för den delen, måste de allra först registrera sig hos polisen i Mytilene. Kommunen, kustbevakningen och Läkare utan gränser har satt in särskilda flyktingbussar för att underlätta transporterna, men bussarna är på tok för få i relation till den massiva flyktingströmmen. Allt som allt finns fem stycken på hela ön.

    Bild 1151413
    Flyktingarna som just landstigit i norra Lesbos måste registrera sig hos polisen
    i Mytilene, sex mil bort. Många går till fots hela vägen.

    Går till fots

    Den lösning som återstår blir för många den mest ansträngande etappen längs hela flyktrutten, en fotmarsch över bergen i trettiogradig hetta till registreringen i Mytilene, i det här fallet sex mil bort.
    Efter sex timmars vandring under brännande sol har familjen Issa från Aleppo bara hunnit en bråkdel av vägen. Barnen – fyra, sju och tolv år gamla – är gnälliga och orkar egentligen inte ta ett steg till, men kämpar på med sina små ryggsäckar.
    – Vi är helt slut. Innan vi kom hit tillbringade vi fem dygn under bar himmel och i regn i Turkiet, säger pappa Adnan som är historielärare och drömmer om att ta sig till Sverige. Han har en syster i Oskarshamn.
    – Jag förstår fortfarande inte meningen med att de ska behöva gå så långt. Det tar tre dagar! Igår for vi tre stycken i en bil och ställde ut vatten och mat längs vägen. Sedan skjutsade vi en man in till stan. Han klarade inte av att gå längre. Egentligen är det inte tillåtet att ta upp flyktingar i hyrbil, men vi kunde inte bara lämna honom där, säger Boya Sla, en holländsk kvinna i 50-årsåldern som också åkt ner för att göra en frivilliginsats.

    Idyll och drama krockar

    Turister kan vistas i dagar på Lesbos utan att egentligen märka något av flyktingkrisen. En majoritet av de tusentals nyanlända bor i särskilda läger, dit de alltså tar sig längs landsvägarna lite i skymundan. Få turister ser de öppna eldar som just landstigna människor gör upp om nätterna, eller raderna av slutkörda vandrare som ligger inlindade i foliefiltar i beckmörkret.
    När turistidyll och flyktingdrama krockar, kan effekten bli absurd. Som när en grupp på femtio afghaner lösgör sig ur pinjeskogen på kullarna ovanför den sagolikt vackra fiskebyn Molyvos, med kullerstensgränder och idyllisk hamn som gjord för romantiska middagar.
    Badande i svett släpar sig de svartklädda afghanerna bygatan fram, kånkande på plastsäckar och skrikande barn. Haltande gummor i huckle, flera ungdomar också, stödjer sig på käppar och grenar från skogen. Från andra hållet kommer det lilla låtsaståget med avslappnade nordeuropeiska pensionärer på sight­seeing. En turistande bodybuilder med bar överkropp ger afghanerna väganvisningar och pekar med hela handen.
    – Det är alldeles förskräckligt. Man undrar ju hur det här ska gå, säger Lesbos-semest­rande Ing-Mari Forsman från Norrtälje.
    – Jag ringde faktiskt Ving innan vi åkte, och frågade ungefär: hur allvarligt är det? Hur är det med, ja, riskerna. Vi trodde ju att hela Lesbos skulle vara fullt av flyktingar. Fast fram till idag har vi knappt sett några, säger dottern Annica Andersson från Leksand.

    Bild 1151414

    Framme. Fast överfarten från Turkiet är bara en etapp på den långa flyktrutten.

    Ockuperad ö

    Flyktingvågen har orsakat kris i den redan hårt pressade lokala ekonomin. Folk i turistbranschen vittnar om ett intäktsras på 40-80 procent när turisterna uteblir. En företagare sammanfattar situationen som "döden".
    – Å ena sidan tycker vi synd om flyktingarna. Självklart. Å den andra är vi rädda att för­lora våra jobb. För flyktingarna skrämmer bort turisterna. Så enkelt är det, säger Stella som är servitris på en taverna i Molyvos.
    Somliga öbor upplever att Lesbos är ockuperat av de över 20 000 flyktingar som tidvis vistas på ön samtidigt, motsvarande nästan en fjärdedel av den bofasta befolkningen. Tidigare i september demonstrerade en mindre grupp öbor under parollen "Lesbos är grekiskt" i Mytilenes hamn.
    Efter några tuffa timmar till sjöss tar syriern Marwan igen sig längs kajerna i Mytilene och är tacksam över att vara vid liv.
    – Jag trodde att jag skulle dö igår, säger han om överskeppningen från Turkiet i gummiflotte.
    Vid första försöket tvingades båten tillbaka av den turkiska kustbevakningen. Nästa gång höll den fullpackade gummiflotten på att gå i kvav i 1,5 meter höga vågor. Marwans kompis, som aldrig kört båt förut, hade utsetts av människo­smugglarna att sköta motorn. Det gick inte så bra.
    – Motorn la av, säkert 20 gånger. Och så fick båten punktering också. Ja, jag trodde verkligen att jag skulle dö. Men på något sätt lyckades vi ta oss fram till Lesbos. Långsamt, långsamt flöt vi i land.
    Andra har inte samma tur. Något dygn tidigare omkom 34 flyktingar när deras träbåt kapsejsade i grekiska farvatten.

    Börja om helt från början

    I myllret av arabisktalande människor i Mytilenes hamn har den irakiska familjen Saadoon mutat in sitt hörn av asfalten med kartongbitar, där de sedan ett par dagar sitter och väntar på färjebiljett.
    Precis som många här berättar de om ett ganska gott liv med hus, bil, bra jobb och utbildning som de till slut tvingats lämna på grund av "Daesh" (Islamska staten), den barbariska sekten som mördar i propagandasyfte och säljer småbarn som sex­slavar.
    – Nu är vi trötta och hungriga, fast hela det senaste året har varit svårt. Självklart är vi väldigt ledsna, för vi har ju lämnat allt bakom oss. Själv har jag till exempel fått avbryta mina språkstudier på universitetet. Nu får vi börja om helt från början, säger Yasmin Saadoon som är i 20-årsåldern.
    Pappa Saadoon Saadoon, som varit pilot i det irakiska flygvapnet, förklarar att det från och med nu är improvisation som gäller:
    – Vi vet inte exakt vart vi är på väg. Makedonien, Serbien, Ungern… vi får försöka lyssna efterhand om vilken väg som är bäst. Men målet är nog Schweiz, eller Frankrike.

    Fotnot: Vissa av flyktingarna heter något annat än vad som anges i texten.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!