Niklas Ekstedts kämpiga skolgång har satt spår: ”Jag måste visa att jag kan”

Niklas Ekstedt och hans familj har just kommit hem från Biarritz, en plats Niklas återkommit till om och om igen. Den franska semesterorten ligger bara en halvtimmes bilresa från San Sebastian i Baskien som ju, ­efter Tokyo, är världens mest restaurang- och Michelinstjärnetäta område.

– Och så är det ju en massa surfing och skateboarding som jag och även de andra i ­familjen älskar. Dessutom blir det ju sällan så väldigt varmt där, vilket är skönt, säger Niklas.

Både han och hustrun Katarina är i full gång med att tömma väskor och fylla tvättmaskinen. Dessutom är det Katarinas födelsedag och ikväll ska Niklas laga en härlig middag.

– Vi gör det lite enkelt ikväll, men snart ska vi åka själva till London och då kommer vi kunna fira desto mer, säger Katarina.

Niklas och Katarina umgicks i samma kompisgäng ­redan som unga uppe i Järpen och delade intresset för att åka snowboard. Men ett par blev de inte förrän senare i ­livet, efter att de av en slump träffade varandra på bokmässan när Niklas var aktuell med sin första kokbok.

– Vi upplevde då att vi hade så mycket gemensamt från förr och kände, när vi åter sågs, att vi delade så mycket, hade samma intressen och var lika rastlösa.

Läs även: Jennifer Wegerup om Zlatan, hemliga kärleken och sin rastlöshet: ”Jag vill alltid vara på plats där saker händer”

Skriver roman med hustrun Katarina

Över 20 år har gått sedan dess och i år har de varit gifta i över 15. På frågan vad det är som gör att de fortfarande är ett par, svarar Niklas: ”Att vi går upp på morgonen och går framåt.”

– Vi är båda drivna, sitter aldrig och ältar saker och ting. Väldigt sällan bråkar vi och vi har heller aldrig tvivlat på varandra eller ifrågasatt vår relation.

Katarina har en lång bakgrund inom bokbranschen och driver sedan en tid tillbaka ett eget bokförlag – något som passar bra med tanke på familjens många resor. Dessutom har det öppnat upp för ett nytt gemensamt projekt: Att skriva en roman tillsammans.

– Den kommer inte ut förrän 2026, men jag kan avslöja så mycket som att det handlar om en kock. Tänk Forrest Gump möter Hundraåringen, med en dos Tore Wretman … och så Niklas, säger Katarina med ett leende. Hon förklarar att det är en historisk roman med mat och en kocks liv som röd tråd.

– Det föll sig naturligt att vi började skriva ihop. Jag har länge velat skriva en historisk roman och de berättelser Niklas delar vid middagsbordet – om matens roll i olika kulturer och regioner – är både fascinerande och fyllda av liv, ­säger hon.

Niklas berättar att många av de mest inflytelserika kockarna föddes under dep­ressionen, levde genom andra världskriget och dog vid 1900-talets slut – och att deras livsresor säger något djupt om samhällets utveckling.

– Ofta lyfter man fram kemister, fysiker, modeskapare eller uppfinnare som historiska nyckel­figurer. Men kockarna har haft minst lika stor betydelse. De har påverkat vad vi äter, hur vi handlar, hur Icabutikerna ser ut – hela vår livsstil. Mat är grunden till civilisation, säger han.

Tillbringar ledig tid vid skateboardrampen

Niklas och jag lämnar födelsedagsbarnet och sätter oss ute på familjens altan med varsin kaffe. Deras hem, som de bor i sedan åtta år tillbaka, ligger i ett charmigt villaområde i Danderyd där inget hus är det andra likt. På gräsmattan finns en stor skateboardramp där Niklas brukar spendera ledig tid eller när han bara ­behöver få ur sig överflödig energi eller stress.

Redan som liten var Niklas ett väldigt aktivt barn. Eftersom han växte upp i Järpen blev det såklart en hel den snowboardåkning, men han kunna även nörda in sig på ­andra intressen så som Legobyggande. Han kunde bli så manisk i sin lek att hans mamma och pappa kände oro.

– När de efter 18 timmar inte kunde få mig att släppa Legobitarna började de undra vad det var för fel på mig. Vid några tillfällen tog mina föräldrar mig till vårdcentralen. Men det visade sig att det inte var något fel – jag hade bara mycket energi. Och så har det fortsatt. Jag gillar att vara igång och idag är det främst genom matlagning.

Läs även: Adoptionen gav Edward af Sillén prestationsångest: ”Jag måste göra mig förtjänt av det jag fått”

Niklas Ekstedt om sin dyslexi

Det gick inte vidare bra för Niklas i skolan. Han var allmänbildad, men hade dyslexi, vilket ställde till det för honom.

– Jag var populär bland ­lärarna och väldigt snäll, men värdelös när det kom till skolarbetet. Jag hade en hel del tankar och idéer, men lyckades inte skriva ner något av det.

Som 11-åring skickades Niklas till internatskola i England, en tanke som känns avlägsen när han tänker på sina egna barn. Den äldsta ska visserligen ska flytta hemifrån till hösten, för att gå på gymnasium i Åre, men har ändå hunnit fylla 16.

– Ja hjälp, då hade jag redan varit hemifrån i fyra år, utbrister Niklas.

Han förklarar att hans föräldrar nog tänkte att han skulle få bättre hjälp med dyslexin i England än här hemma, att det skulle bli ”mer ordning och reda på honom”. Men man ska komma ihåg att på den tiden, tidigt 90-tal, hade man ingen mobiltelefon och inget internet, så han kunde bara nå sina föräldrar genom den stationära telefonen eller brevledes.

Niklas minns ändå skolåren på internat som positiva, men han säger att man inte alls var bättre där än här på just dyslexi.

– Den hårda disciplinen passade mig däremot bra. En del andra på elevhemmet mådde dåligt av den kamratuppfostran som rådde, men jag hade kul och trivdes bra i den där miljön. Men dyslexin fortsatte att ställa till det med skrivandet, konstaterar Niklas.

Han säger att mycket i vardagen blev så mycket enklare den dag rättstavningsprogrammen uppfanns.

– Och inte minst auto-­correct. Fatta vilken lycka!

Intresset för matlagning vaknade

Att komma tillbaka till Åre sista året på högstadiet blev en stor kontrast från livet på ­internatet.

– Jag hade ju gått i samma klass som prinsar från Kuwait och diplomatbarn från Hong Kong. Så klart att det blev en enorm skillnad.

Det var ungefär vid den här tiden som intresset för matlagning tog fart. Niklas brukade hjälpa sin pappa i köket och på gymnasiet valde han att gå de mer praktiska kurserna, de som idag liknar ­hotell- och restaurangskolan.

– I slutet av min gymnasietid fanns det en lärare som såg mig – Gunnar Ajaxon, som ­tidigare hade jobbat på Operakällaren. Han var den första som gav mig komplimanger för min matlagning och som sa att jag borde fortsätta med det.

Niklas säger att de som jobbar inom restaurangbranschen är ganska lika – rastlösa och kreativa själar som gärna jobbar hårt och gillar det sociala men som avskyr kontorsarbete.

Tidigare hade Niklas drömt om att bli professionell skateboardåkare, men nu funderade han på om det snarare skulle förbli ett fritidsintresse och om han istället kunde ­satsa på att livnära sig som kock i framtiden.

Läs även: Niklas Strömstedt om låtskrivandet och sin stökiga barndom: ”Jag var så otroligt självdestruktiv”

Driver fyra krogar

Gunnar tyckte att Niklas verkligen skulle satsa och försöka få praktik på en topprestaurang, gärna en trestjärnig restaurang i Frankrike, något han också pratade med Niklas föräldrar om.

– Jag talade ju inte ens franska och undrade om vi inte kunde föröka hitta något i ett engelsktalande land istället. Mina föräldrar, tillsammans med Gunnar, kollade runt bland vänner och bekanta och det visade sig att vi hade en familjevän som kände en som hade kontakter på en toppkrog i Chicago.

Att restaurangen hette Charlie Trotter’s och var en av världens hetaste krogar på 90-talet, visste inte Niklas där och då. Han tog studenten på fredagen – och redan på måndagen stod han, 19 år gammal, redo för praktik på den legendariska restaurangen. Han fick hyra rum hos en äldre dam, ett ­boende som ordnades ­genom svenska kyrkan.

Idag driver Niklas inte mindre än fyra restauranger, tre inom en ­radie av ungefär 100 meter i kvarteret vid Stureplan i Stockholm samt Ekstedt at The Yard som ligger i London.

– Det är så klart jättekul, men det tråkiga är att det ofta innebär en massa problem dagarna i ända och därför hinner man inte reflektera så mycket kring hur bra det faktiskt har gått. Det är ständigt en massa mejl som ska besvaras och det stressar mig, säger Niklas.

Drivs av prestationsångest

Under semestrar, som den han just varit på tillsammans med familjen, kan han aldrig känna sig helt ledig.

– Jag jobbar mer eller mindre alltid. Det går inte att driva fyra restauranger, göra tv och skriva flera böcker samtidigt annars, säger Niklas.

Han erkänner att han drivs av ett slags prestationsångest.

– Man höjer ju hela tiden ribban och vill alltid mer. Eftersom jag inte klarade skolan så bra har jag nog alltid känt att jag måste visa att jag kan och vågar därför aldrig slappna av.

Niklas menar att han nått en topp på karriären där det är svårt att känna samma kick.

– Man har upplevt så mycket mer nu än man hade för 25 år sedan, så det är svårt att bli lika exalterad som jag en gång blev. I början av mitt yrkesliv, när någon sa att jag skulle få åka på matfestival i Ibiza, kunde jag känna: ”Wow, vad kul!” Nu är reaktionen snarare: ”Kan jag det datumet?” eller ”Oj, det låter varmt!”

Ny jurymedlem i Sveriges mästerkock

Så hur var känslan när du nu fick frågan att bli en av jurymedlemmarna i Sveriges ­mästerkock?
– Det var bara jättekul. Jag har aldrig, under alla dessa år, fått frågan tidigare, vilket var otroligt irriterande.

Varför det?
– Jo, jag har ju fått vara med i juryn i både Masterchef UK och motsvarigheten i Syd­afrika, men inte här … fast jag så gärna velat. Hon som är produktionsansvarig har däremot gång på gång ringt och frågat om jag vill vara med i Kockarnas kamp, men då har jag sagt nej eftersom jag inte vill stå och laga mat i en varm lada under sommaren. Men varje gång sa jag: ”Däremot kan jag tänka mig att vara med i Sveriges mästerkock.”

Men nu är du med jury tillsammans med Mischa Billing och Thomas Sjögren. Hur var inspelningen?
– Vi har haft så otroligt kul. Jag skulle absolut göra det igen för jag fick så mycket ­energi av det här projektet. Av oss tre är jag nog den snälla för jag har väldigt svårt att gå för hårt fram. Mischa har ju varit med så länge och henne var man nog mest rädd för. Hon är otroligt kunnig och det är även Thomas.

Läs även: Lina Bengtsdotter lever med svår ångest: ”Det gäller att inte mata monstret”

Du är ju van vid att äta på fina restauranger, hur kändes det nu att hänga med en massa amatörkockar?
– Det är inte så kul att äta amatörers mat när man är van vid proffskockar. Jag har haft så otroligt många kockar som jobbat för mig genom åren och det gav mig en fördel nu. Många är jättedåliga, men så finns det de som sticker ut och är superduktiga. Grejen är att vissa lär sig att göra en maträtt otroligt bra vilket gör att de kommer in i castingen väldigt tidigt, och man tror att de är bra, men de kan bara en sak. Men så breddar man uppgifterna och ser deras brister. Så finns det de som inte är särskilt bra i början, men som kanske bara är nervösa och som under resans gång blir fantastiska matlagare. Och det är otroligt tillfredsställande att få vara med om.

Hur har restaurangbranschen förändrats sedan du började?
– Den stora förändringen är egentligen gästerna. När jag började med finmat hette det ”affärskrog”. Det var män i slips som åt finare middagar och drack ett glas vin. Att par gick ut och åt en finare middag, utan att fira en bemärkelsedag, fanns inte. Man hade ett visst klientel som man skulle bemöta och fick lära oss hur man så fint som möjligt skulle tända en cigarett åt en dam, tömma ett askfat eller hur man skulle bemöta en ­direktör. Men idag jobbar man med gäster som är pålästa och intresserade av maten. Och när det gäller personalen, så har man mer humana tider idag än då. Dessutom är det många fler tjejer i köket, vilket är jättekul.

Barnen delar inte intresset

Niklas flaggskeppsrestaurang Ekstedt har sedan cirka tio år tillbaka, en stjärna i Michelinguiden och Niklas undrar än idag vad det är som gör att man får eller förlorar de här stjärnorna.

– Det är lite kul. Det är svårt att veta vilka restauranger som är värda en stjärna. Ju längre jag har jobbar i den här branschen ­desto mindre förstår jag mig på dem. Ingen vet någonting, varken hur man får dem eller när det omprövas. Det enda jag vet är att ­deras hemlighetsmakeri fortsätter.

Niklas telefon ringer. Ena sonen säger att han hittat ­örhängen till sin mamma i present och undrar om det är okej att han köper dem. Niklas uppmuntrar sonen till ­köpet. På frågan hur han vill beskriva sig själv som pappa, svarar han: ”Jag tror att jag är bra.”

Läs även: Sigge Eklund förlorade huset i traumatiska branden: ”Det kändes både overkligt och orättvist”

– Jag har en fin kontakt med mina barn. Det jag har svårt med är det här med telefonerna och all tid barnen spenderar framför olika tv-spel. Jag blir tokig på det. Jag kan inte se på när ett barn sitter framför en skärm i flera timmar och inte gör något. Totalt hjärndött.

– Förmodligen har alla föräldrar som har tonårsbarn samma problem, men det går ju inte ta bort skärmarna helt för då tar man ju också bort en del av det sociala för dem.

Hjälper barnen till i köket?
– Nej, jag kan inte säga att de hjälper till så mycket och jag har svårt att tro att någon kommer att gå i mina fotspår. Intresset för matlagning är noll.

Vad gör dig lycklig?
– När man ser att ungdomar har ett brinnande intresse för något. Det spelar inte så stor roll för vad, men att de har en glöd för något de vill lära sig.