Jennifer Wegerup om Zlatan, hemliga kärleken och sin rastlöshet: ”Jag vill alltid vara på plats där saker händer”

Tack vare Jennifer Wegerups kärlek till fotbollen föddes hennes vurm för Italien, landet som hon numera rapporterar ifrån som SVT:s korrespondent.

Året var 1989. Jennifer skulle fylla 17 år och tillhörde en grupp tjejer från Falkenbergs gymnasieskola som hade kvalificerat sig för skol-VM i fotboll. Mästerskapet gick av stapeln i Florens. Kärleken

var ögonblicklig när Jennifer efter en lång bussresa klev ut i den hänförande staden.

– Jag imponerades av skönheten, kulturen och historien som finns närvarande överallt. Det fina vädret och den goda maten var också ett plus – och framför allt människors sätt att vara. I Italien är man lite öppnare och varmare. Man tar på varandra på ett annat sätt än vad man gör här i Sverige, förklarar hon.

SVT:s Italienkorrespondent

Just denna dag befinner Jennifer sig sisådär 250 mil från ”den eviga staden” Rom där hon numera har sin italienska bas. Vi sitter och pratar på en uteservering nära hennes andra bostad i en idyllisk del av Stockholm. Att hon fortfarande har ena foten kvar i ­Sverige beror främst på de två döttrarna som är rotade i Stockholm. Men att flänga mellan två länder är ingen stor sak för världsmedborgaren Jennifer som utöver att ha bott i flera av Italiens metropoler även har varit stationerad i London och Paris.

– Pendlandet har blivit en livsstil. Jag blir rastlös om jag är för länge på samma ställe. Jag vill alltid vara på plats där saker händer.

Som Italienkorrespondent ligger Jennifer bakom en brokig palett av tv-inslag. Tittarna har fått se henne rapportera om alltifrån parlamentsvalet till vildsvinsinvasionen i Rom. Många följde också hennes bevakning utanför Sixtinska kapellet i maj när en ny påve skulle utses.

Efter ett par dagars röstande kom till slut den vita röken bolmande från kapellets skorsten som signal om att kardinalerna hade fattat sitt beslut. Jennifer stod i folkmassan ­utanför och rapporterade i ­direktsändning.

– Jag hade faktiskt gåshud. Det är alltid fint att få vara med om historiska ögonblick på plats. Som rutinerad journalist är man ganska blasé, men trots att jag inte är katolik tyckte jag att det var stort att få se människors glädje över utnämningen – särskilt med tanke på det oroliga läge som världen befinner sig i för närvarande. Vi behöver glädje.

Viktiga fotbollskunskaper

Även om Jennifer i själ och hjärta är blågul tycker hon att Italien ger livet en extra guldkant som hon saknar i Sverige. Det pålitliga vädret och den vällagade maten är två faktorer som bidrar till den ökade livskvalitén. Det finns också mycket i den italienska mentaliteten som hon värdesätter.

– Jag tycker om de lite oskyldiga flörtarna i vardagen, så som när någon man jag passerar blinkar åt mig och ropar en komplimang. Och sedan gillar jag att det är högt i tak åsiktsmässigt på ett sätt som det inte är här i Sverige.

– Italienarna har inte heller det där ängsliga konsensustänkandet som finns hos majoriteten svenskar. Du och jag skulle kunna sitta här och diskutera och skrika åt varandra och det skulle ändå vara lugnt. För mig är det oerhört viktigt med en mångfald av åsikter.

I fotbollslandet Italien har Jennifers breda kunskaper om nationalsporten varit en väg in i maktens hierarkier.

– Första gången jag träffade Silvio Berlusconi var exempelvis i samband med en fotbollsmatch. Unga kvinnor som vill bli journalister och hör av sig till mig brukar jag ge rådet: Stäng inte ute sporten, för det är en maktfaktor i världen, speciellt herrfotbollen! Det är ofta i sådana sammanhang som männen skakar hand och många beslut informellt fattas. Som kvinna är det viktigt att försöka ta sig in i de nätverken. Själv hade jag aldrig fått tjänsten som Expressens korrespondent i London om jag inte hade kunnat rapportera om sport också.

Avundsjukan satte spår

Lärarbarnet Jennifer började tidigt drömma om att en dag få befinna sig i den journalistiska hetluften. Hemma i flickrummet i Falkenberg byggde hon som sexåring upp en nyhetsstudio där hon läste upp nyheter om ”Ajatållan Kåmejni” – som hon trodde att namnet stavades efter att ha hört det nämnas i Rapport – Margaret Thatcher och andra potentater. Hennes yrkesambitioner uppmuntrades av lärarna som tidigt såg en stor potential i Jennifer.

– Jag var väldigt duktig i skolan, även i idrott, vilket väckte en del avundsjuka och missunnsamhet trots att jag inte på något sätt var stöddig. När vi spelade basket på gympan och jag dribblade satt det klass­kamrater vid sidan av och ­ropade: ”Jenny är en sopa, det vet vi allihopa.”

– Jag minns att jag blev helt gråtfärdig, men jag fortsatte ändå att spela och försöka vinna utan att visa hur ledsen jag var. Jag var inte direkt mobbad, men genom hela uppväxten blev jag utsatt för avundsjuka påhopp som satte spår inom mig.

I slutändan härdade spydigheterna Jennifer inför fram­tiden.

– Ja, det gjorde mig tuff och födde en revanschlust. Jag tänkte: En dag ska jag flytta härifrån, och då ska ni få se. Den där kampviljan hjälpte mig när jag efter gymnasiet åkte till Toscana och jobbade som servitris utan att kunna språket och även när jag efter hemkomsten började på journalisthögskolan 90 mil hem­ifrån där de flesta var äldre än jag och vissa kunde vara lite dryga mot oss minstingar i klassen.

Jennifer Wegerup om Zlatan

Ännu mer betjänt av sitt jävlar anamma var Jennifer när hon som 21-åring gjorde sin praktik på Expressen och sedan fick jobb där direkt efter examen. Hon ­benämner klimatet på kvällstidningsredaktionen som ”obeskrivligt hårt och krävande” men är samtidigt noga med att framhålla att det var en ynnest att få jobba på en så resursstark tidning som aldrig kompromissade med kvaliteten på journalistiken.

Under en rad lärorika år var Expressen medelpunkten i Jennifers liv. Det var också där hon träffade mannen som är pappa till hennes barn. När hon 2003 värvades till Aftonbladet kom en annan man vid namn Zlatan Ibrahimovic in i hennes liv.

Under de kommande åren följde Jennifer för Sportbladets räkning Zlatan tätt i ­hälarna under hans långa ­sejourer i de italienska klubbarna Juventus, Inter och AC Milan och när han senare kom till franska Paris Saint-Germain. Hon vägrade att fjäska för stjärnanfallaren. Emellanåt såg hon sig tvärtom nödd och tvungen att ge honom svar på tal.

– På den tiden var Zlatan ung och kaxig. När han vräkte ur sig ”Jag ska ha respekt!” kunde jag kontra med: ”Då får du visa respekt också. Du är inte mer värd bara för att du är fotbollsstjärna. Jag accepterar inte att du står och skriker åt mig.”

– Zlatan gillade det där. I hans omgivning finns det ju många som nästan är rädda för honom. Även om vi med tiden fick en väldigt god relation kunde jag säga emot ­honom när jag tyckte att det behövdes.

Håller kärleken hemlig

Jennifer har indirekt den svenska nationalikonen att tacka för att hon träffade sin nuvarande kärlek, som är tv-fotograf. Det var nämligen i samband med ett reportage om Zlatan som Jennifers blick föll på den långe italienaren som var där med en annan ­reporter.

– Trots att jag borde ha haft hundra procents fokus på Zlatan sneglade jag då och då på den snygge fotografen. Det var en enorm attraktion mellan oss från första ögonkastet. När jag och min fotograf efter intervjun stod och väntade på en taxi kom han fram och började prata. Det slutade med att vi bytte telefon­nummer.

Nu när de har varit ett par i åtskilliga år – exakt hur många vill inte Jennifer specificera och hon vill inte heller namnge sin pojkvän – kan hon konstatera att innehållet med råge har levt upp till ­varudeklarationen.

– Han är lite av drömmen om den italienska mannen. Och han är inte bara snygg, vi delar samma jobb och intressen och kan prata om allt. En annan bonus är att han är duktig i köket och lagar jättegod italiensk mat åt mig.

– Han är heller ingen machoman. Jag hade aldrig kunnat vara ihop med någon som försökte dominera eller förminska mig. Min pojkvän har inget emot att jag tar plats och är framgångsrik. Han tycker bara det är toppen om jag ­tjänar mer pengar än honom. Tidigt i vår relation sa han: ”Så som du och jag pratar med varandra har jag inte pratat med någon kvinna tidigare.” Det tyckte jag var en jättefin komplimang.

Yrkesmässigt har Jennifer blandade erfarenheter av att vara omgiven av män. Som ung kvinnlig reporter lärde hon sig att sätta ner foten och protestera om cheferna ville tilldela henne lättviktiga jobb om kattungar som överlevt en vända i tvättmaskinen, medan hennes manliga kollegor fick åka ut och rapportera om mord och andra hårda nyheter.

När hon så småningom kom till Aftonbladets Sportbladet var så gott som samtliga arbetskamrater män. Så länge den kollegiala respekten fanns närvarande älskade Jennifer att vara ”en av grabbarna” inom den mansdominerade sportjournalistiken.

Förnedrad på Youtube

Men likt många andra kvinnor fick hon också vänja sig vid snuskiga förslag och trakasserier, så som att bli tagen på brösten på en personalfest. Hösten 2015 fick hon veta att en manlig kollega på samma tidning onykter hade förnedrat henne i ett videoklipp som låg ute till allmän beskådan på Youtube.

– På uppmaning av mina chefer teg jag om händelsen i ett helt år. Det var en fruktansvärd tid i mitt liv. Jobbet hade varit så viktigt för mig, en passion och en glädje. Jag hade känt en sådan enorm lojalitet med redaktionen och under 14 års tid alltid ställt upp. Exempelvis bevakade jag en stor skandal inom italiensk fotboll medan jag var mammaledig. Det finns ett foto på hur jag sitter och skriver samtidigt som jag har min förstfödda på armen och ammar henne.

– Men i slutändan betydde allt det här inget. Tidningens ledning försökte aldrig övertala mig att stanna när jag lämnade in min avskedsansökan. Fastän det var min manliga kollega som hade misskött sig var det jag som ansågs vara ett bekymmer för tidningen.

I en text i affärstidningen Resumé skildrade Jennifer senare samma år hur hon valde trapporna framför hissen när hon lämnade Aftonbladet för sista gången, allt för att dra ut på det smärtsamma avskedet.

– Det var med en känsla av total tomhet och overklighet som jag lämnade ifrån mig passerkortet. ”Vart ska jag ta vägen nu?” tänkte jag. Jag kände mig så ensam och obetydlig. Efter att alltid haft fullt upp och ständigt varit på väg någonstans var jag plötsligt ”ingen”.

Vill skriva fler böcker

Tiden efter uppsägningen beskriver Jennifer som ”sitt livs ensammaste”. Omsorgen om döttrarna var det enda som höll henne uppe. Men så småningom vaknade fajtern i henne. Hon sökte och fick uppdrag som frilansmedarbetare för det italienska tv-bolaget Sky Italia och började ­också skriva mer för sport­tidningen La Gazzetta dello Sport.

När SVT:s mångåriga Italienkorrespondent Kristina Kappelin kort därefter sa upp sig och bytte karriär fick Jennifer chansen att överta hennes roll. Idag arbetar hon ut­över för SVT även för Dagens Industri, Fokus och nämnda italienska tidning. Från att tidigare som anställd, profilstark medarbetare ha haft en fast och hög inkomst verkar hon numera som frilansjournalist utan ekonomiskt skyddsnät.

– Det är ovant att behöva sälja in uppdrag och oroa sig för pengar. Men samtidigt som det är en osäkrare tillvaro uppskattar jag friheten som medföljer. Den har gett mig tid att skriva en bok om Italien som har fått fantastisk ­respons. Just nu arbetar jag med uppföljaren Mer Italien som kommer ut nästa vår.

– Dessutom skriver jag en roman som utspelar sig i Falkenberg på 1970- och 80-talet. Jag har hållit på med den i många år men aldrig hunnit avsluta den. Jämfört med för 20 år sedan har jag inte längre en oändlighet av tid framför mig. Därför känner jag att det är dags att göra vissa saker om de någon gång ska bli gjorda.

Boendesituationen då? Att fara som en skottspole mellan Rom och Stockholm är kanske inte hållbart över tid.

– Nej, jag tänker mig att jag fortsätter att pendla i tre år till, tills min yngsta dotter har gått ut gymnasiet. Barnen kommer alltid att vara viktigast för mig, men när de ger sig ut på egen hand i världen kommer jag nog att göra Rom till min huvudbas.