Sigge Eklund förlorade huset i traumatiska branden: ”Det kändes både overkligt och orättvist”

Sigge Eklund har bott i Los Angeles med sin familj ända sedan 2018. Men den 8 januari i år blev deras hus i stadsdelen Pacific Palisades ett av tusentals att slukas i vad som beskrivs som en av de värsta bränderna i Kaliforniens historia.

– Jag tänker varje dag på allt som helt plötsligt bara försvann. Framför allt minnessaker som vi aldrig kan få tillbaka – fotoalbum, dagböcker och personliga grejer som vi har samlat på oss genom åren. Chocktillståndet som vi drabbades av satt i ganska länge och trots att flera månader har passerat är det fortfarande svårt att förstå, menar Sigge.

Läs även: Adoptionen räddade Gladys del Pilars liv: ”Nunnorna slog oss med nässlor”

Både han själv och hustrun Malin, samt de tre barnen Viggo, Truls och Belle var iväg på arbete eller studier när bränderna började bryta ut på allvar.

Sigge var och åt lunch med Peter Birro då han fick brandvarningar på sin mobiltelefon.

– Jag lämnade restaurangen för att åka hem och hämta vår hund. Men då trodde jag absolut inte att situationen skulle vara så allvarlig, utan mer att det handlade om skogsbränder. Jag var inte rädd för att hon skulle brinna inne, utan för att de skulle stänga av hela området.

Räddade hunden ur branden

Han fortsätter:

– När jag närmade mig vårt bostadsområde såg jag att lågor slog upp från en skola och det flög stora eldflagor i luften, som landade på taken. Himlen var svart, det var en massa rök och jag möttes av människor som var på väg att lämna sina hus. I den panik och trafikstockning som uppstått bestämde jag mig för att parkera bilen på gatan och springa hem den sista biten på berget.

Så här i efterhand, när Sigge vet hur enorm förödelsen blev, hade han velat ta med sig fler saker.

Läs även: Ola Salo: ”Det ­kommer alltid finnas folk som tycker att jag är fånig – men jag bjussar på det”

– Jag fick någon form av hjärnsläpp och sprang mest runt med en påse, utan att plocka ned något – varken pass, viktiga papper eller minnessaker. Det är rätt sjukt hur man kan bete sig när man är stressad.

Men det mest betydelse­fulla kom med – deras hund. Liksom datorn.

– Jag har inte fått något tack från Millie ännu, så hon har nog inte riktigt förstått att jag räddade livet på henne, menar Sigge i ett försök att skoja till det mitt i allt det ­jobbiga.

Förlorade allt i branden

Efter att ha tillbringat tre dygn på ett evakueringshotell fick familjen återvända till sitt hus för att se om det mirakulöst hade klarat sig.
Det hade det inte.

Allt som återstod var eld­staden med skorsten, delar av stenmurar vid husgrunden och brandaska.

– Det kändes både overkligt och orättvist. Jag hittade spår från dagböckerna. 35 års dagböcker som hade förvandlats till bara pulver, berättar Sigge och skakar på huvudet.

Läs även: Robert Wells: ”Det finns ingen AI som kan ersätta en livekonsert”

Bland det allra värsta var den förlorade tryggheten.

– När man flyttar till ett annat land som vi gjorde är det viktigt att bygga upp en ny trygghet för barnen och det har vi gjort under de sju år som vi bott här. Men allt sådant försvann och det har ­varit tufft att leva i ovisshet. Vart skulle vi ta vägen? Att hitta en ny bostad var ju inte det enklaste med de många tusentals personer som miste sina hem och jagade ett annat.

I en tidigare intervju berättade Sigge att han hade börjat gråta efter att ha köpt ett fempack kalsonger på den amerikanska lågprisjätten Target och tänkt att det var det enda han ägde.

– Jag har sett på tv och läst i tidningar om andra människor som har förlorat sina hem, men det går inte riktigt att ­föreställa sig förrän man råkat ut för samma sak själv, förklarar han.

Friade till Malin efter två dygn

Efter att ha bott i evakueringshotellet under en lång period hittade de en hyres­lägenhet. Men där blir inte ­familjen långvarig.

– Nej, vi vill stanna i USA, men flyttar till New York i stället. Jag har ändå saknat pulsen därifrån. Los Angeles är fantastiskt på många sätt, men det är en mer sömnig stad.

Någon lust att flytta hem till Sverige finns inte men ­familjen har i alla fall ett hus på Gotland där en stor del av somrarna spenderas.

Det var också i hemlandet Sigge och hans fru Malin träffades via vänner i Stockholm. De satt uppe en hel natt och bara pratade och pratade. Två dygn senare friade han till henne.

– Många tyckte att det var helt galet, men varför vänta när det kändes helt rätt? Sedan kan jag väl erkänna att det var tur att den känslan stämde, ha-ha.

Läs även: Rickard Söderberg om sin stora livsstilsförändring: ”Jag valde att leva”

Paret gifte sig i augusti 2007 och firade sin tioåriga bröllopsdag genom att viga sig igen och ställa till med en ­ordentlig fest på nytt.

– Egentligen är det ju ännu mer att fira efter att ha svarat ja till varandra igen, tio år ­senare. Jag är glad över att vi hade turen att träffa rätt. 95 procent av de par vi känner, som träffades ungefär samtidigt som oss, har separerat idag. Jag har inget särskilt recept för att få det att fungera, men vi är tydligen tillräckligt både lika och olika varandra.

– Sedan är ingen av oss samma person som när vi träffades. Under alla de här åren har ju båda utvecklats en hel del och gått igenom olika faser i livet, så det känns nästan som att vi har haft fem olika förhållanden eller något, säger Sigge med ett leende.

Pjäs om farföräldrarna

Sigge debuterade som författare med romanen Synantrop 1999 och har sedan dess totalt skrivit sex böcker som översatts till 16 språk. Dessutom har Sigge arbetat som manusförfattare till flera tv-program och leder sedan 2012 en av Sveriges största poddar tillsammans med Alex Schulman, Alex & Sigges podcast.

Under 2024 debuterade han även som filmregissör med Netflix-filmen En del av dig som fått mycket positiv kritik.

– Det känns häftigt att den visas globalt och setts av över tio miljoner tittare. Jag älskade att spela in filmen och vill verkligen göra fler framöver. I normala fall sitter jag ju oftast och skriver själv, att jobba i grupp har tagit mig ut ur min bubbla. Och jag trodde aldrig att man skulle komma skådespelarna eller de andra i teamet så nära som man gör.

Läs även: Annika Andersson om utbrändheten, behovet av tystnad och livet just nu: ”Jag befinner mig i en perfekt ­ålder”

Ett projekt som betyder lite extra för honom är pjäsen ­Bolero som han skrivit på ­under 15 års tid och i höst spelas på Intiman i Stockholm. Den handlar nämligen om hans skådespelande farföräldrar Bengt Eklund och Fylgia Zadig.

I sitt Sommar i P1 i fjol presenterade Sigge delar av pjäsen där han talade om sin farfars liv och bitterheten gentemot Ingmar Bergman efter att han häcklat Bengt för Saltkråkan-filmerna (där han spelade Tjorvens pappa Nisse).

– Farmor och farfar skilde sig innan jag föddes och hade ett starkt hat mot varandra. Jag fick ofta försöka medla mellan dem som barn. De skyllde på varandra att deras karriärer gick utför. Att båda hade så stark personlighet i kombination med att de var verbala och hade så svart ­humor gjorde dem väldigt ­underhållande att lyssna på. Och med tanke på just det sistnämnda är Johan Ulveson och Lena Endre helt perfekta att gestalta dem på scenen.

Pjäsen är en pastisch på ­Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt som farföräldrarna hade en särskild relation till. Den är en uppgörelse mellan två makar som båda är skådespelare och som lider av att rampljuset slocknat.

Läs även: Lill Lindfors tackade nej till USA: ”De fattar inte vad jag håller på med”

– Det här blir liksom den stora uppgörelsen, som aldrig kom till stånd i det verkliga ­livet, menar Sigge.

Som 12-åring försökte han att förstå släktsorgen men först nu kan han lösa upp knutarna. Nu får även Sigge och hans bror Fredrik, fastighetsmäklare, ta plats som parets två söner.

– Jag var för ung för att våga konfrontera och ifrågasätta dem när de levde, men det kan vi göra nu. Jag hoppas att ­kunna göra mina farföräldrar rättvisa och ser fram emot ­regissören Stefan Larssons tolkning, säger Sigge Eklund.