Familjehemmet blev Williams räddning: ”Utan Paula och Patrik hade jag inte kommit så här långt”

William Nilsson är på besök hemma hos familjen Gullbing i Karlskrona. Med sig har han fyra läckra Operabakelser som han bjuder fosterföräldrarna Paula och Patrik på. Det är hans egna bakverk, bakade med yrkesskicklighet och kärlek till de båda människor som förändrade hans liv.

Från en ung missbrukare utan tro och hopp om framtiden, till en normalfungerande kille med jobb, körkort, bostad och sambo.

– Innan jag kom till er såg jag ett liv framför mig där jag bodde i en sjabbig lägenhet och levde på socialbidrag, ­säger William och tar en klunk kaffe.

Paula och Patrik medger att det inte såg så hoppfullt ut när han kom till dem för snart fyra år sedan.

– Det var en utmaning, konstaterar Paula.

Drack handsprit från vårdcentralen

William från Mönsterås pratar om en stökig uppväxt efter att föräldrarna skilt sig.

– Jag var tolv år när jag snodde en flaska whisky som jag delade med några kompisar i mitt pojkrum.

Där och då blev alkoholen en förrädisk följeslagare som gjorde honom till en ”cool ­kille”.

– Jag blev en person som jag tyckte om, säger William.

Han började röka hasch när han var 13 år. I skolan gick det inte bra och han placerades i fosterfamilj. Skolan lyckades ordna praktikplats på ett företag där han ­senare fick sommarjobb.

– Dessutom ganska bra betalt. Men jag kom dit drogad vid ett tillfälle och sedan var den chansen körd.

Droger kostade pengar och för att reglera skulder tvingades han stjäla i butiker.

William hamnade på ett ­behandlingshem utanför Uppsala. Han mådde dåligt, fick psykoser och slog sönder sitt rum.

Nästa anhalt var ett HVB-hem i Nättraby.

– När pengarna till droger var slut kom jag på att jag kunde dricka handsprit som jag hämtade på toaletterna på vårdcentralen.

Letade familjehem

Det hände en del saker i Nättraby som gjorde att han placerades på SiS-hem på Visingsö. Detta var i slutet av 2019 och han skulle snart fylla 18 år.

– SiS-hemmet var som ett ungdomsfängelse. Och ännu värre blev det under coronapandemin när vi inte fick ha permissioner, inte spela fotboll eller träffa våra närstående.

Under tiden letade myndigheterna efter ett familjehem som ville ta hand om honom.

Paula och Patrik har tre egna söner: Benjamin, 29, David, 28, och faktiskt en ”egen” William som är 22 år. De hade vid ett tillfälle varit familjehem åt en flicka som inte mådde bra. Men det låg flera år tillbaka­ i tiden.

När minstingen William flyttat ut skulle de få ett liv utan förpliktelser, något som de såg fram emot.

Då kom ett samtal från Bengt som arbetade på behandlingshemmet i Nättraby, bara någon mil bort. Han visste att William skulle skrivas ut från SiS-hemmet och att myndigheterna letade efter ett familjehem.

Ett omöjligt uppdrag

Bengt hade hört talas om flickan som bott hos Paula och Patrik. Nu frågade han dem om de var beredda att ta hand om en 19-årig grabb
med missbruksproblematik.

– Det var ju något helt ­annat än ett barn. Vi fick veta att han hade adhd och vi ställde oss frågan vad det kunde innebära? Dessutom var vi inte så sugna på att binda upp oss, säger Patrik.

Svaret blev nej.

Som sedan blev ett ja.

– En högre makt sa att vi skulle ta hand om den här ­killen, säger Paula.

– Det var lite spännande ­eftersom det kändes som ett omöjligt uppdrag, tillägger Patrik. Vi hade en fördel i att Paula arbetar som mental coach och har god insikt i ­psykologi och beteende.

Fann varandra i musiken

Vid första telefonsamtalet med William letade Patrik ­gemensamma intressen och hittade det i musiken. William sa att han gillade Ola Magnell och speciellt låten Pappa. Patrik lyssnade på låten och något brast inom honom. Den här killen behövde en extrapappa.

Parets söner gav tummen upp till att få en extrabror. William var däremot skeptisk till familjehemmet i Karlskrona.

– Ärligt talat trodde jag inte på det, säger han.

Men direkt när han steg innanför tröskeln kände han värmen och kärleken.

– Vad de har gjort för mig? Allt! säger William.

– Vi såg till att du direkt började jobba med dig själv, säger Paula.

Det handlade inte om att stryka medhårs och tycka synd om William.

– Allt som han kunde göra själv, skulle han göra själv. Vi förklarade att om han inte tog oss på allvar, då fanns ingenting vi kunde göra.

Snabbt fann William och Patrik varandra genom musiken. De spelade gitarr och sjöng tillsammans. Det har dock inte varit någon enkel resa. Första återfallet till alkoholen kom inte som någon överraskning.

– Jag kände en fruktansvärd ånger över att jag visat otacksamhet mot dem, säger William.

Tvingades ta ansvar för sina handlingar

Paula och Patrik gav inte upp.

– Vi hade långa samtal om vad som hänt och varför. Vi gav oss inte förrän han berättade hela sanningen, hur smärtsamt det var för honom. ”Det finns mer att berätta?” Den frågan återkom gång på gång. Han fick ta ansvar för det han gjort, säger Paula.

– Det var skitjobbigt, medger William.

Han fick ytterligare några återfall och samma procedur upprepades. Paula och Patrik tänkte inte ge upp. Näst steg var ett egenskydd som Paula krävde av honom.

– Jag fick besöka ställen som sålde och serverade alkohol och sa åt dem att om jag kommer dit ska de inte sälja till mig.

Livet började vända för William

När William kastade sin ­adhd-medicin blev Paula riktigt arg.

– Det kunde man inte göra utan att först prata med en ­läkare, sa jag åt honom.

Men hon fick backa när William förklarade att medicinen innehöll amfetamin. Nu ville han bli kvitt den ­drogen helt.

– Då förstod jag att han gjort det för att hjälpa sig själv, säger Paula.

Livet började formas för William. Han gick på folkhögskola för att läsa in gymnasiebetyg, för att sedan gå en gymnasie­utbildning till kock. Paret Gullbing hjälpte honom att ta körkort.

Paula betonar att det har ­varit mycket arbete från båda håll, och långt ifrån konfliktfritt. Men William har förstått att allt varit för hans bästa. Och det har också varit många kramar.

William spelar sig själv i pjäs

Under ett besök hemma i Mösterrås träffade William Signe, som var hans kärlek på högstadiet. Känslorna fick nytt liv och när William kände sig klar med Karlskrona flyttade han ihop med henne. Han arbetar idag som kock på en förskola i Mönsterås och har kontakt med sin biologiska familj. Paula och Patrik håller fortfarande ett vakande öga på honom.

Det har dessutom tillkommit ytterligare en dimension i Williams liv – han står på scen och spelar sig själv i en teateruppsättning med Patrik. Den handlar om tiden när han bodde hos familjen och är en helt osminkad historia.

Patrik, som är dramapedagog, fick idén.

– Jag tyckte att vi hade en så stark story att berätta så jag ringde William och frågade om vi inte skulle göra en föreställning om det.

– Egentligen trodde jag inte det skulle bli något, så jag svarade ja direkt. Men när Patrik ringde igen förstod jag att det skulle bli av, då kände jag skräck, säger William.

Nu har de kört några föreställningar där scenen är uppbyggd som familjen Gullbings vardagsrum.

– William är mycket duktig på att improvisera, berömmer Patrik.

Föreställningen innehåller också mycket musik, där de spelar gitarr och sjunger tillsammans.

En av låtarna är förstås Ola Magnells Pappa.

– Utan er hade jag inte kommit så här långt, säger William till Paula och ­Patrik.