• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Överlevde förintelsen: "Hat hjälper inte"

    Minnet av tiden i ghettot och koncentrationslägret kommer naturligtvis alltid att finnas kvar hos honom. Men Stefan Zablocki kunde till slut bygga upp ett nytt liv, med Fridi och ett hem fyllt av glädje och skratt.

    Bild 1288646

    Stefan nattar barnbarnet Julia. – För mig är rikedom inte pengar, det är barnen som är kapitalet, säger han. Barnbarnen är räntan.

     

    Tusentals elever har lyssnat på hans historia om hur han överlevde förintelsen. Trots alla förluster, all smärta utstrålar Stefan Zablocki livsglädje. Och tillsammans med hustrun Fridi har han byggt upp ett hem, där dörren alltid är öppen.

    – Vi har tre barn, nio barnbarn och ett barnbarnsbarn. Jag har haft tur, säger han.

     

    Deras kärlekshistoria är som hämtad ur musikalen Sound of Music. Den älskade barnflickan från Österrike blir förälskad i pappan, nybliven änkling. Och han i henne. Fast till skillnad från bistre kapten Georg von Trapp var Stefan redan från början mycket varm och öppen.

     

    I dag har Fridi och Stefan Zablocki levt ihop i 45 år.

    – Jag har aldrig mött en så godhjärtad man som Stefan. Inte ett uns bitterhet, trots allt han varit med om, säger Fridi Zablocki, 67 år.

     

    Det var slumpen som förde dem samman. Eller kanske var det ödet? De föddes i Polen respektive Österrike med femton års mellanrum och möttes i Malmö, när Stefan annonserade efter en barnflicka. Fridis väninna sökte tjänsten och Fridi följde med som stöd.

    – Jag slogs direkt av att Fridi var väldigt vacker, minns Stefan, 82 år.

    – Och jag slogs redan i tamburen av Stefans vänlighet, säger Fridi.

     

    Varandras motsatser

    Värmen dem emellan är påtaglig. Samtidigt är de varandras motsatser. Hon är lång. Han mycket kort. Han har disciplin, simmar varje vecka och cyklar så snart snön smält. Hon hoppar gärna över motionen. Utan dåligt samvete.

    – Fridi har gröna fingrar – jag kan inte sköta växter. Jag snackar – hon jobbar. Fridi är konstnärlig – jag konstig, säger Stefan och hans blåa ögon glittrar.

     

    Fridi bjuder på hembakade vaniljkakor, så spröda att de smälter i munnen, medan Stefan berättar om sitt viktiga arbete med att tala i skolorna om förintelsen. Barnbarnen är där. Telefonen ringer. Huset vibrerar av liv.

    Så snart Fridi lagt på ringer det igen. Svenska. Tyska. Språken växlar, men hennes skratt är detsamma.

    – Livet går upp och ner. När jag träffar folk, pratar med vänner, passar barnbarnen är jag alltid glad. Då glömmer jag allt det svåra och bara njuter, förklarar Fridi och tillägger att även om Stefan är sympatisk var det något annat hon imponerades mest över i början.

    – Han tänkte först och främst på döttrarna. Flickorna kom alltid i första rummet. Det sårade mig inte, jag tänkte att om vi får barn tillsammans blir det likadant för mitt.

     

    Blev en glädjechock

    Så blev det. Fast vi tar allt från början. Åker tillbaka i tiden, till mitten av 1900-talet. Tar oss till österrikiska alpbyn Wagrain, sex mil söder om Salzburg. Där växte Fridi upp, näst yngst av elva syskon.

    – Det var en bra uppväxt. Man fick sällan uppmärksamhet, men vi fick mat och trygghet. Jag föddes i juni 1945, samma år som andra världskriget tog slut.

     

    Samtidigt fördes 15-årige Stefan med båt till Sverige. I juli klev han, 1,28 meter lång, 25 kilo lätt och med huvudet fyllt av minnesbilder från ghetton och koncentrationslägren, av på kajen i Malmö.

     

    Mötet med Sverige var en glädjechock. Stefan fick varm choklad och korv. Pappa fick vård. Två polska kvinnor på sjukhuset sa: "Stefan, är det du? Din mamma är i Norrköping! Hon lever"

    – Då grät jag av lycka. Jag hade inte sett min mor sedan vi skiljdes på perrongen i Auschwitz.

     

    Bild 1288647

     

    Stefan var nio år när Polen invaderades av nazisterna. Fram till dess hade han haft en fin barndom, som enda barn till pappa Abraham och mamma Hella. De bodde i Lodz. När invasionen var ett faktum flydde familjen till farfadern i Kielce. Alla judar låstes in i ghetton. En dag samlades alla i Kielceghettot för att föras bort. Tack vare att pappan arbetat som trädgårdsmästare fick han, sonen och hustrun bli kvar. De andra i familjen, farmor, farfar, fastrar, farbröder och kusiner, skickades iväg till förintelselägret Treblinka.

    – Där mördades nästan hela min pappas släkt.

     

    År 1944 lastades Stefan och hans föräldrar på ett tåg. Det stannade i Auschwitz. På perrongen fördes kvinnor åt ett håll. Män åt ett annat. Få kom någonsin därifrån. På tre år mördades 1,6 miljoner människor i gaskamrarna i Auschwitz.

    – Vakterna kallades "Dödens änglar". Man visste aldrig vad de skulle göra. Min far och jag hade tur. Vi skickades till arbetsläger och därifrån till ett nytt läger i Wöbbelin. Under transporten blev min far träffad av en kula i benet. När de amerikanska soldaterna från 82:a flygburna divisionen befriade lägret grät de när de såg liken. Jag förstod då inte varför. Mina känslor var helt avstängda. Det var den 2 maj 1945, säger Stefan.

     

    Var full av hat

    Några veckor senare fördes han och pappan till Sverige och kunde så småningom återförenas med mamma Hella. Fast besluten att få ett bra liv utbildade sig Stefan. Han visar en gulnad tidning från 1949.

     

    Rubriken lyder "Polsk pojke tog realen på tre år". Det var Stefan.

    – Nazisterna tog inte livet av mig och de skulle inte få göra mig till en okunnig människa, säger han.

     

    De första åren efter kriget var han full av hat. Men märkte snart att hatet hade negativt inflytande på honom.

    – Det ställde mig i samma led som de som hade hatat oss. Jag beslöt mig för att inte hata grupper, utan bedöma människor utifrån hur de är som individer.

     

    Stefan utbildade sig till civilingenjör. Livet ljusnade. Han träffade en kvinna, de gifte sig och fick två döttrar.

     

    Planen var att arbeta ihop tillräckligt med pengar för att kunna flytta till Israel. Men en dag tog allt slut. Hustrun fick en astmaattack. Den hann inte hävas och hon dog på sjukhuset.

     

    Ensam med två små flickor sökte Stefan en barnflicka.

     

    Samtidigt i Österrike ville Fridi och hennes väninna se världen. De åkte till Sverige.

    – Det var en fin sommar, 1967. Vi tänkte stanna i tre månader, men väl här ville vi bli kvar och behövde arbete.

     

    Ville inte hoppa ner

    Väninnan såg en annons i Sydsvenska Dagbladet. Barnflicka sökes. Hon blev eld och lågor: passa barn och laga mat passade henne perfekt. Fridi följde med till anställningsintervjun som stöd.

    – Vi kom till en trerumslägenhet i södra Malmö. Det var städat, men inte så mycket möbler. En vänlig man släppte in oss. Det var Stefan. Han bad oss stiga in i vardagsrummet.

     

    Plötslig kom döttrarna in i rummet. Den lilla, Dahlia, 3 år, släppte inte Fridi med blicken, utan gick rakt genom rummet och satte sig i hennes knä. Sedan ville hon aldrig hoppa ner.

     

    "Jag tror jag får ta jobbet", sa Fridi. Stefan instämde och Fridi anställdes.

     

    Varje lördag och söndag var hon ledig.

    – Sedan blev det så att mina ledigheter tillbringades med töserna och Stefan.

     

    Stefan ville gärna gifta sig, men Fridi ville vänta tills hon fått barn.

    – Jag hade haft cellförändringar och opererat bort livmodertappen så det var inte säkert att jag kunde bli gravid. Men så blev jag gravid, trots allt!

     

    De vigdes i synagogan i Köpenhamn, när Fridi var 28 år. Hon konverterade till judendomen, efter hårda studier på hebreiska.

    – Jag ville göra det för Stefans skull. Han ville att vi skulle vara en homogen familj, eftersom hans döttrar var judinnor. Egentligen hade jag ingen tro. Min mor var katolik, djupt troende, men hon tvingade aldrig mig eller mina syskon att tro som hon. Jag tycker att det är en fin hållning att låta andra få tro på det som är rätt för dem.

     

    Graviditeten var svår. Två gånger i veckan undersöktes Fridi av läkare. Efter kort tid beordrades hon vara sängliggande fram till förlossningen. Med flickorna som sällskap följde Fridi läkarens instruktioner.

     

    Månaderna gick. Så föddes sonen Dan.

     

    Hat hjälper inte

    Fridi och Stefan talar aldrig om förintelsen med varandra. Hon har inte varit med i skolorna.

    – Den enda i släkten som lyssnat är min systerdotter. Efter tjugo minuter gick hon storgråtande ut. Jag vet hur mycket det betyder för Stefan att berätta, men jag tror att det är för mycket för oss som älskar honom att ta in alla grymheter han utsatts för, säger Fridi.

     

    Ibland undrar hon hur det är möjligt att Stefan inte är hatisk. Hans egen förklaring är enkel. Hat hjälper inte.

    – Tänk på Newtons tredje lag som säger att varje kraft i en viss riktning skapar lika mycket kraft tillbaka.

    Hatet du känner slår tillbaka mot dig själv. Men jag kan aldrig förlåta. Ingen av de sex miljoner människor som mördades har gett mig fullmakt att förlåta, säger Stefan Zablocki, som nu varit ute 38 år i skolorna och berättat om förintelsen.

    – Det är min plikt. På 1980-talet kom de som förnekade att det hade hänt. Jag anslöt mig till andra överlevare i gruppen "Förintelsens ögonvittnen". Vi var där.

     

    Han tycker ordet "förintelse" är för kliniskt och vill hellre kalla det "ett kallblodigt planerat och industriellt genomfört massmord på miljoner oskyldiga människor".

    – För det var så det var. Men det är inte synd om mig. Jag överlevde. Många gjorde inte det.

     

    Tackar i Fridis namn

    Fridi och Stefan har gått igenom många sorger. Flera av hennes syskon har gått bort. För fyra år sedan drabbades Fridi av bröstcancer

    – Oron kommer över mig ibland, värst är det på nätterna. Men nu har jag alltid en talbok tillhands som jag lyssnar på. Det hjälper.

     

    Tidigare vävde Fridi mycket. Det gör hon inte längre. Skapandet byggde på inspiration. Finns inte den går det inte.

    – Man ska alltid göra det man tycker om. Inte tvinga sig till något. Nu är ljudböckerna viktiga för mig.

    – Jag hoppas Fridi hittar lusten snart igen. En sådan talang som hennes ska inte ligga i träda, säger Stefan, som dagen innan vi pratar höll ett föredrag om förintelsen för en grupp konfirmander. Han fick en fin blombukett efteråt.

    – Jag tackade för den i Fridis namn. Jag ger alltid mina blommor till Fridi.

     

    All sorg och smärta de gått igenom. Var hittar de glädjen?

    – För mig är lycka dessa korta stunder när jag är i harmoni med mig själv och min omgivning. När mitt lilla barnbarns hand tar ett stadigt grepp om det lösa skinnet på min kind. När jag vandrar i alperna. För mig är rikedom inte pengar, utan barn är kapitalet. Barnbarnen räntan. Nu har jag till och med blivit gammelmorfar. Ett barnbarnsbarn är ränta på räntan. Jag har haft tur.

     

    Fridi instämmer.

    – Vara med vänner, vara med barnbarnen, inte sitta hemma ensam och grubbla. En sommardag för flera år sedan satt jag i vår lilla miniträdgård i min stol. Solen sken. Blommorna doftade. Det var tidig morgon och redan varmt. Dahlia var på besök från Stockholm. Hon såg mig genom fönstret och sa: "När du sitter där i din stol ser du så lycklig ut". Det var jag också. Pengar är inte allt!

     

    Bild 1288648

     

    Personligt

    Namn: Stefan och Fridi Zablocki

    Ålder: 82 år och 67 år

    Född: Lodz, Polen respektive Wagrain, Österrike

    Bor: I Malmö

    Familj: Tre barn – Irit, Dahlia och Dan – nio barnbarn och ett barnbarnsbarn

    Yrke: Stefan är pensionär, eller LL, legitimerad latmask, som han säger. "Jag är inte gammal, gammal är ett sinnestillstånd." Han var förste byråingenjör på Malmö gatukontor i 25 år. Idag är han ute i skolorna och berättar om förintelsen. Fridi arbetar som personlig assistent.

    Intressen: Trädgård, litteratur. Stefan cyklar, simmar och vandrar gärna i Wagrains alper.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!