Lena Maria de Geer skulle bli piga – hon blev modell!

 
Långt uppe på Linderödsåsen, där grusvägen försvinner in i skogen, ligger Torestorps gård. Sommartid passerar en del vandrare längs Skåneleden som stryker förbi husknuten. Men såhär under vinterhalvåret är allt stilla, nästan ensligt, sånär som på en randig katt som tassar över gårdsplanen. Det enda ljud som hörs är bruset från vinternakna bokar och lindar.

Här trivs 68-åriga Lena Maria de Geer. Allra helst tillbringar hon dagarna i den lilla vävstugan längst in i huset.

– Jag har upplevt så mycket i mitt liv, så nu njuter jag av tystnaden och ensamheten, säger hon.

 Vävstugan är fullbelamrad med lådor och påsar, som rymmer gamla sjalar, slipsar, sidentyger och avlagda kläder, uppklippta i långa remsor.

Färg ger kraft

– Det ska vara så mycket färg som möjligt. Färgen ger mig kraft och energi. Och skulle det knipa kan jag alltid öppna garderoben och plocka fram en gammal blus. Allt för konsten! säger hon och skrattar.

Det gör hon ofta.

Vävarna, som tar uppemot tre månader att färdigställa, är var och en små berättelser ur hennes eget liv. Hittills har det blivit 23 stycken. Och fler ska det bli.

Över en stolskarm hänger ett av praktverken: en liten blond flicka med ljust leende och famnen full av sommarrudbeckia.
Flickan är Lena Maria.

Bilden är en symbol för barndomen i Ockelbo och kallas “I min lilla värld av blommor”.

– Jag hade en lycklig uppväxt, trots att min mamma hade svaga nerver. Vi var fyra syskon, och hon orkade väl inte riktigt med mig. När jag blev lite äldre ville hon få mig ur huset. Hon tyckte att jag skulle bli piga hos en ogift bonde.

Teckningsläraren på skolan, som såg att Lena Maria hade konstnärlig begåvning, rådde henne i stället att söka till Konstfack. Lena Maria sökte – och kom in.

Hon var 17 år när hon packade moster Emmas amerikakoffert och tog tåget till Stockholm. I huvudstaden öppnade sig en helt annan värld.

– Det var rena himmelriket, med all färg. Jag kom ju från landet och hade inte förmögna föräldrar, så jag höll käften i ett helt år. Folk trodde nog att jag var stum!

Men så småningom släppte blygseln och hon fick utlopp för sitt nyupptäckta intresse: textilkonst och vävning.

– I början fick jag dras med eksem på händerna. Kanske tålde jag inte den tidens färg- och malmedel. Det kliade så in i baljan, men jag fortsatte.

Lena Maria gick på Konstfack samtidigt som Lasse Åberg, Robert Broberg och Rosa Taikon. Samt Carl Johan de Geer, som sedermera blev hennes fästman och äkta make. De startade ett gemensamt företag med kläder, mönster och heminredning. Samarbetet var framgångsrikt, men äktenskapet sprack.

Och så tog livet en ny vändning. Lena Maria blev uppraggad av en talangscout, som övertalade henne att följa med till Paris och bli fotomodell. Sagt och gjort. Under det kommande året gjorde hon sig hemmastadd framför kameran och på catwalken.

I modevärlden

– Som svensk tjej i Paris på 60-talet förknippades man ofta med Bergmans filmer, så jag blev en slags representant för det nordiska, säger Lena Maria.

Men hon såg också baksidan av modevärlden. Hur unga hoppfulla modeller utnyttjades.

–  Jag tyckte synd om en del som råkade illa ut. Det var bedrövligt, ibland rena köttmarknaden. Men själv klarade jag mig rätt bra, jag hade redan hunnit få lite skinn på näsan.

Efter något år for hon över Atlanten och fortsatte karriären i New York. Det blev en flärdfull tillvaro med lyxsviter, privatplan och möten med kändisar.

– Ja, det var fantastiskt, egentligen. I New York fanns hela världen.

Sensommaren 1968 upptäckte Lena Maria att hon var gravid. Den dåvarande pojkvännen kom från en strängt religiös familj, som såg sig tvungen att flytta från stan för att undgå den stora skammen.

Där stod Lena Maria ensam med växande mage.

– Men jag hade aldrig varit lyckligare. Jag ville verkligen ha barn!

Lena Maria återvände till Sverige och föräldrahemmet. Mamman skämdes över mellandottern, som kom hem med en oäkting i magen.

– Men i min tankevärld fanns inga oäkta barn. Jag sydde lapptäcken och spetsskjortor till honom, och när han föddes togs han emot som en liten prins!
Lena Maria träffade så småningom en man, som var sjöbefäl inom handelsflottan.

– Han var så stilig. Vi åkte på bröllopsresa till Namibia och han var oerhört glad och charmig.

Tog sitt liv

Med tiden visade han dock allt fler tecken på manodepressivitet. I de mörka perioderna talade han ofta om att ta sitt liv. Något som blev verklighet en kväll, medan Lena Maria satt och tittade på tv.

– Det var jag som hittade honom på ovanvåningen.

Lena Maria talar sakligt om händelsen, men smärtan går att läsa mellan raderna. Efter dödsfallet fortsatte mardrömmen, då Lena Maria satt fast i det gemensamma huset, som drabbats av hussvamp.

– Det kändes som om jag hamnat i husarrest – jag kunde inte ta mig därifrån.

Men så kom Sven-Erik. Den händige mannen som skulle hjälpa till att renovera huset. Och som sedan stannade kvar hos henne.

De bestämde sig för att börja ett nytt liv tillsammans. Allra helst långt ute i skogen i Skåne. I ett helt år åkte de runt med picknickkorg och labrador i bilen och spanade efter lämpliga objekt.

– När vi nådde fram till Torestorps gård kändes det som om vi hittat hem, säger Lena Maria.

Det är drygt tjugo år sedan nu. På gården har hon funnit tid och ro att väva. Lena Maria kan sitta i timvis och låta färger och mönster växa fram i vävstolen.

Säljer inte

– Vissa menar kanske att jag håller på med trasor, vilket inte är fint nog. Men det struntar jag i.

Vävarna är nämligen inte gjorda för försäljning.

– Jag vill skriva min egen historia genom vävarna och drömmen är att de så småningom ska dokumenteras i en bok. När jag gått bort ska mina barnbarn få ärva vävarna. Men lyckan är här och nu; att sitta i stillheten och bara väva.

Det hela blir en lek med tid och rum. Farmors avlagda silkesstumpor har fått ge färg åt barnbarnens kinder. På liknande sätt har svärfars guldslips och farmors ljuslila charmeuseunderklänning kommit till nytta.

– Ja, det gäller att hålla i sin tröja, säger livskamraten Sven-Erik med ett leende.

Han håller sig lite i bakgrunden. Försvinner ut i köket och svänger ihop en kantarellomelett, som visar sig smaka alldeles utsökt. Till efterätt blir det hemgjord glass på egna smultron.

Lena Maria pratar och berättar. Bilden av den ensamma väverskan på åsen är för länge sedan försvunnen. Framför oss sitter en vältalig och generös berättare med ett oändligt antal historier och anekdoter från nutid och dåtid.

– Fast i Paris brukade fotograferna säga: “Fermez la bouche!” – stäng munnen! säger hon med ett skratt.

Vi går ut på gårdsplanen och just som fotografen tagit de sista bilderna börjar regnet komma i små stänk. Vi sätter oss i bilen och hör Lena Marias sista hälsning innan bildörren går igen:

– Nästa gång ni kommer – glöm inte att ta med en frysväska! Då ska ni få kantareller med er hem!