Anna Skipper: Jag skrattar åt ryktet att jag smygäter hamburgare!

En vasstungad kostexpert i höga klackar och urringat… Inte konstigt att Anna Skipper, programledare för TV-programmet "Du är vad du äter", väcker starka känslor. Här berättar hon öppenhjärtigt om ryktena, kärleken och varför maken Olof köper alla hennes kläder!

Personligt

Namn: Anna Magdalena Skipper.

Född: 14 januari 1968 (41 år).

Yrke: Kostexpert och programledare för “Du är vad du äter”. Driver företaget Skipper AB med maken Olof.
Bor: I villa med strandtomt på Värmdö och i hus i Turkiet.

Familj: Maken Olof, 53, holistisk coach, och barnen Magdalena, 19, och Philip, 17, som båda går på internatskola i Värmland, samt Olofs tre barn.

Föräldrarnas yrke: Pappa Anders har arbetat inom museisektorn, bland annat som länsantikvarie. Idag driver han ett kulturvårdsföretag. Mamma Margita är tandläkare.

Kokböcker: “Mat med tryck” och “Anna Skippers morgondrinkar” (Skipper förlag AB).

Anna om…

… plastikoperationer:
– Vill man operera sig är det helt okej. Jag hade kunnat tänka mig en stramare käklinje, men jag är för feg. Jag är blod- och spruträdd. 

 

… förebilder:
– Jag gillar starka, driftiga kvinnor generellt. Jag går dåligt ihop med svaga kvinnor.

 

… sin engelska förlaga Gillian McKeiths besatthet av deltagarnas avföring:– Själv gräver jag inte i toaletten! (Skratt) Man kan titta efter för att se hur tarmfunktionen är.  Vår hälsa styrs mycket av hur vår mage fungerar. Men äter man bra och rör på sig behöver man inte titta.

Anna Skipper: Jag skrattar åt ryktet att jag smygäter hamburgare!

Hon kom från ingenstans och blev rekordsnabbt ett begrepp efter succén med TV-serien “Du är vad du äter”. – Jag är en väldigt varmhjärtad person och inte alls så hård som jag framstår i TV, säger Anna Skipper själv. 

 

 

Tre bägare gräddglass med chokladströssel, 25 koppar kaffe, sex smörgåsar från Subway, elva chocolate-chip cookies, tre bitar pan pizza, åtta belgiska våfflor med lönnsirap, fyra doughnuts med chokladöverdrag, tre små påsar vinägerchips, två burkar sprite…

 

Börjar ni må illa? Det gör jag. Och då är det ändå exempel på vad jag själv kunde proppa i mig under en vecka under mina onyttiga Amerika-år. Mitt eget “äckelbord”.  För ni vet väl vad ett “äckelbord” är? Om inte, fråga Anna Skipper – kostexperten i TV-succén “Du är vad du äter”.

 

Sedan programstarten 2006 har hon “piskat” ett otal överviktiga svenskar i form, mestadels med rätt mat, men också med oslagbar skrämseltaktik. “Nja, jag äter väl ganska bra”, mumlar de stackars deltagarna, tills de ställs framför ett bord fyllt av alla “fettbomber” som de har stoppat i sig under veckan. Skamset tvingas de erkänna att tio liter läsk per vecka kanske inte är så smart ändå.

 

Upplägget är mycket effektivt, även för oss som skadeglatt bevittnar spektaklet från våra soffor och chipspåsar. Ohälsa fascinerar. Liksom fru Skipper själv. “Någonstans i USA saknas en lyxhustru”, tänkte jag fördomsfullt när jag först såg henne. För var har de annars hittat denna superblonda madam, vars leopardmönstrade urringning är lika djup som klackarna är höga?

 

Dessutom är hon helt befriad från hämningar. Jag minns när hon viftade med en behå framför ögonen på en mullig kille med mansbröst. Och när hon nöp tag i en kvinnas gräddvita bilring med orden: “Det här duger inte!”

 

Jag tror att kändisdeltagaren och fotbollstränaren Peter Antoine sa det bäst: “Hade hon inte varit kvinna hade jag klappat till henne!”. Hemskt kan tyckas, men så ont kan det göra när någon kommenterar ens utseende. Å andra sidan – efter åtta veckor i denna kvinnas regi händer det något. Människor rasar i vikt, de sover som lammungar, en del slipper ta blodtrycksmedicin och deras förstoppade magar är ett minne blott.

 

Jag tror att hon är här för att stanna. Så varsågoda – Anna Skipper!

 

Anna, har du själv varit en tjockis?
– Nej! Aldrig.  Jag kan ha samma storlek i jeansen som när jag var 18, storlek 28. Jag har aldrig varit direkt trådsmal men jag håller mig på ungefär samma vikt, pendlar bara två kilo upp och ner. Jag är en typisk 36:a.

 

Och en mycket frispråkig 36:a. Fotbollstränaren Peter Antoine ville ju “klappa till dig” när du klagade på hans övervikt i “Du är vad du äter”!

– Ja! (skratt) Han sa det rakt till mig. Allvarligt talat, jag kan säga och göra saker som kanske inte alltid är så… Jag är nästan för orädd för mitt eget bästa.

 

Elak skulle nog många säga – som när du gav den mullige deltagarkillen en behå…

– Tyckte du att det var elakt? Nej, han var lite tuff själv och då får man markera vem det är som bestämmer. Och han tog inte illa upp, han var skojfrisk själv.

 

– Sedan måste man komma ihåg att det är en rollfigur jag har i TV. Jag är inte så hård på riktigt. Jag är en väldigt varm person. Väldigt varm.  Jag skulle hellre ge bort min sista smörgås än äta den själv. Jag kan ge obegränsat till människor.

 

Ditt program har gjort megasuccé i TV, men när man läser om dig på internet handlar det mest om ditt glamorösa yttre?

– Jo, jag läser inte själv men det surras ju… Det skrivs om plastbröst, att jag har 18-åriga älskare och att jag har varit på hamburgerrestauranger klockan fyra på natten och druckit vin direkt ur flaskan… (Skratt)

 

– Det är många härliga rykten som dessvärre är rena lögner. Men det får man ta när man är en medieperson. Jag skrattar bara åt det och fokuserar på det jag brinner för – att hjälpa människor.

 

Om jag hade fått offentliga kommentarer om min byst hade jag garderat med polotröjor. Men inte du?

– Nej, nej, nej! Jag får väl ta av mig behån då om det är så intressant! (Skratt)

 

– Här i Sverige får man inte sticka ut. Man ska helst vara grå, medioker och lagom. Och i hälsobranschen har det traditionellt sett inte varit urringat och högklackat som gäller, utan jordskor och palestinasjal. Tills nu.

 

 

Ett envist rykte säger att du röker, stämmer det?
– Nej.
 
Men i en talkshow i TV8 erkände du att du feströker?
– Det har väl hänt någon gång att jag har tagit en cigarett. Men det är ytterst sällan. Det är ingen vana.
 
Vi vet allt om din syn på snabbmat, men inget om din bakgrund. Varifrån kommer du?
– Jag är från Arvika-trakten i Värmland. Mina morföräldrar Alice och Allan hade en handelsträdgård och jag var mycket hos dem när jag var liten. Jag har grävt, sått, skördat och lagat mat sedan barnsben.
 
– Så småningom började mamma läsa till tandläkare i Göteborg, så jag flyttade ner dit för att börja skolan.
 
Syskon?
– Nej.
Anna Skipper: Jag skrattar åt ryktet att jag smygäter hamburgare!

Anna var en riktig pojkflicka som barn.

 

Du var alltså en riktig lantlolla från början?
– Å, ja! Det var träskor, jeans och flätor. Jag var väldigt snäll, men också väldigt mycket pojkflicka. Att kamma håret var bara besvärligt. Jag var alltid igång och körde traktor och mockade och grejade. Jag hade nästan bara pojkkompisar, som jag cyklade och härjade med. Jag var en typisk ledartyp som alltid stack ut.

 

Så ingen muckade med dig, inte då och inte nu…
– Nej! Då hade de åkt på en propp! Jag var ensam tjej i en klass med 20 pojkar. Titta här! (Anna visar ett långt ärr på vänstra kinden.) En pojke rev mig på kinden, men det fick han igen för. Jag glömmer honom aldrig.
 
Hade du, som många andra ungdomar, komplex för något i ditt utseende?
– Jag tyckte att jag hade väldigt stor rumpa när jag var liten. Jag hade en rumpa som stod rakt ut! Jag kunde till och med lägga en plånbok på rumpan utan att den trillade ner. Den hade man ju velat ha idag, om man säger så. Idag är det ju platt fall!
 
 
Anna Skipper: Jag skrattar åt ryktet att jag smygäter hamburgare!

I baktagen hemma på morföräldrarnas gård i Värmland. Här fick Anna smak för den goda, nyttiga maten.
Du är söndagsbarn. Om söndagsbarn sägs att de är synska och kan bota sjukdomar…
– Synsk stämmer nog väldigt bra. När man jobbar med människor måste man ha en väldigt stark intuition. Och bota sjukdomar gör jag ju, med hjälp av rätt kost.

 

 

Får du föraningar om folk du jobbar med?
– Ja. Oh ja. Det låter så flummigt och konstigt det där, men jag tror på det. Ofta säger folk jag jobbar med: “Är du tankeläsare?”

 

– Min gammelmormor Elin var häxa. Hon var väldigt synsk, det var mycket tomtar och troll. Hon hade gåvor.

 

Söndagsbarn blir också framgångsrika, sägs det. Har du alltid fått det du vill ha?

– Mm, så har det varit. Jag ger mig aldrig. Jag har alltid varit stark och haft ett stort behov av frihet. Jag har väldigt svårt att vara anställd. Jag tål inte att någon annan bestämmer över mig. Så har det varit sedan jag var liten.

 

När jag försökte boka en intervju med dig för ett år sedan sa din make Olof: “Du kan prata med mig, det är jag som har skapat Anna”.

– (Skratt) Nej, det var nog inte på allvar. Nej, nej, nej, nej, nej. Vi har jobbat länge ihop och jobbar tillsammans 24 timmar om dygnet. Jag skulle aldrig klara av en man som försökte dominera mig. Aldrig! Jag gör som jag vill.

 

Hur träffades ni?

– Vi träffades när jag var marknadschef på ett hotell i Göteborg 1996. Jag bjöd in Olof som föreläsare – han är holistisk coach – och på så sätt träffades vi. Det var kärlek vid första ögonkastet.

 

För er båda?

– Ja, verkligen, säger Olof, som kommit in i parets kök där vi sitter och pratar.

 

– Tiden stannade, säger Anna. Det var ett sådant där ögonblick som man har hört talas om, men som man inte tror existerar. Vi var verkligen ultrakära länge.

 

– Ja, det var hela den här “klick-grejen”, säger Olof. Och det klickar fortfarande varje dag, tycker jag.

 

Var du lika målmedveten i kärlek som i övriga livet, Anna?

– Nej, men Olof är så kreativ och intensiv. Jag fick sms, fax, mejl och paket praktiskt taget varje dag! Han skrev sånger och dikter. Ja, jag fick hur mycket som helst.

 

– Det är kärlek, det, säger Olof.

 

– Det är kärlek, säger Anna. Det är förresten länge sedan jag fick en sång nu…

 

Vad hette sången du fick, Anna?
– Det var inte bara en låt. Jag fick hela kassettband med Olofs egenkomponerade låtar. Bland annat en fantastisk sång som heter “Tredje vågen”. Texten är så vacker att man nästan gråter.
 
– Det är Ulf Lundell-klass på den, säger Olof. Det är nästan samma stuk som “Öppna landskap”.
 
Hur går den?
– Har du ingen gitarr här? säger Anna till Olof. Slit fram gitarren då!
 
Anna Skipper: Jag skrattar åt ryktet att jag smygäter hamburgare!

Anna tillsammans med maken och kollegan Olof. Det var kärlek vid första ögonkastet och Olof har skrivit flera sånger till sin älskade.

– Den är lite komplicerad, för den spelas i ett öppet D, säger Olof. Jag gjorde något som är extra komplicerat för Annas skull.

 

Du behöver inte spela! Anna, om Olof blev fet, hade du lämnat honom då?
– Nej, då hade jag piskat hans skinkor tills han sprungit av sig övervikten! (Skratt) Men han har inte anlag för det. Jag har mycket lättare för att gå upp i vikt. Men jag älskar att röra på mig.

 

Olof, blir du svartsjuk av all uppmärksamhet Anna får av män?

– Tvärtom! Jag gillar att Anna är en vacker kvinna och att andra män kan beundra henne. Det är en ära att hon vill vara med mig.

 

– Nej, du är inte svartsjuk Olof och jag är ganska brutal, säger Anna.

 

Hur då?

– (Skratt) Vi behöver inte gå in på det nu. Men allvarligt talat, det är inte så att jag flirtar medvetet, men jag är ganska uttrycksfull, om jag säger så. Tycker jag något säger jag det med en gång.

 

Ni har ett fantastiskt hus med strandtomt på Värmdö och hus i Turkiet. Tycker du om pengar, Anna?

– Nej, jag är väldigt ointresserad av pengar. Jag ger hellre bort, det är det som är problemet. Jag lägger inga pengar på hög. Jag är urusel på att ta betalt.

 

Ni säljer väskor och kuddar med Annas foto via er hemsida.

– Hur många väskor och kuddar har vi sålt? Tio stycken, max. Vi tryckte upp väskan för att Babsan skulle få en när hon var med i programmet, för att hon skulle påminnas om mig. Det var en kul grej, ingen affärsidé. Sedan hörde någon av sig och ville köpa en sådan väska och då lade vi ut den på hemsidan.

 

Vad får dig att skratta, Anna?

– När Olof slår sig! (Skratt) Eller om Olof är ful i håret någon dag – då njuter jag lite eftersom jag vet hur noga han är med sitt hår.

 

Kan du skratta åt dig själv?

– Absolut! Det gör jag varje dag.

 

Vad får dig att gråta?

– Jag gråter extremt sällan. Jag vet inte ens om jag har gråtit på tio år. Jag känner ingen sorg i min kropp. Jag har haft en väldigt lycklig barndom och ett tryggt och stabilt liv.
 
Inga kriser alls?

– Jo, skilsmässan från min första make var oerhört jobbig. Det var en riktig kris. Men jag bearbetade det. Jag är handlingskraftig och ältar aldrig. Det här kvinnliga ältandet gör mig tokig! “Offerkoftan” är inte min grej.

 

Blir kvinnor irriterade på dig för det?

– Ja, mycket. De blir väldigt irriterade på mig. Kanske för att de misstar mig för att vara högfärdig, vilket jag inte är. Jag är oerhört jordnära. Jag kan stövla iväg till affären okammad och osminkad. Handla kläder är det tråkigaste jag vet. Gud, vad trist det är!

 

Men du klär dig väldigt snyggt…
– Det är Olof! Han köper mina kläder. Det ger mig sådan ångest att gå in i affärer. Usch, vilket tidsspill! Det bästa är om det hänger färdiga set i garderoben.

 

– Jag minns när Olof och jag var på kryssning i Amerika. Då hade han köpt fem olika klädset med skor och väska till. “Det här ska du ha kväll ett, det här ska du ha kväll två”, och så vidare. Allt fanns! Då var jag supernöjd.

 

Gott luktar du också, vad har du för parfym?
– Annas parfym heter Shalimar, säger Olof. (Anna har försvunnit iväg för att göra sig i ordning inför fotograferingen och hör inte frågan.)

 

– Min personlighetstyp går bra ihop med vanilj. Mitt nervsystem balanseras av den lukten. Men Anna bestämmer ju själv vad hon vill ha för parfym.

 

Anna Skipper: Jag skrattar åt ryktet att jag smygäter hamburgare!

Anna och Olof bor i sitt vackra hus i Turkiet halvårsvis. Här ordnar de matlagningskurser för svenskar som vill förändra sin livsstil. – Jag har alltid drömt om att ha en egen trädgård med citrusträd, säger Anna. 

Scroll to Top