Patrik och jag hade haft ett midsommarbröllop präglat av kärlek och romantik. Vi var otroligt lyckliga och hade ett passionerat förhållande men efter bara tre år som gifta var situationen en annan.
Som nyförälskade hade vi kommit överens om nästan allt. Men det var egentligen inte sant. Det var en illusion och det var mitt fel. Jag höll nämligen med Patrik om allt även när jag tyckte annorlunda. Jag såg det som att jag kompromissade men det handlade snarare om bristande tilltro till hans kärlek. Det var mitt bagage från en otrygg barndom som ställde till det. Jag var rädd för att han inte skulle älska mig lika mycket om han insåg att vi var olika. Jag trodde att det måste betyda att jag var sämre – och att han skulle se det så.
Läs även: Johanna: Jag kunde inte förlåta pappas otrohet
Mitt beteende var orimligt
Det här blev ett allt större problem med tiden. Jag kände en växande motvilja mot att alltid komma i andra hand men det var jag själv som placerat mig där. Patrik hade ingen aning om vad som pågick. På något plan förväntade jag mig att han skulle läsa mina tankar och förstå vad jag egentligen ville utan att jag behövde säga det. Det var orimligt men jag var så full av nedtryckta känslor att jag inte kunde se klart.
Vårt sätt att leva var inte genuint och hållbart. Till slut lyckades jag övertala mig själv att vara modig, att kärleken måste tåla sanningen. Om det här skulle fungera i längden behövde vi älska varandra som vi var. Då började jag så smått att stå upp för mig själv. Vid det laget var han van vid hur vi brukade göra saker. Det var mycket han tog för givet. Han blev självklart förvånad när jag plötsligt ville göra något annat på helgerna. Ju mer jag stod på mig, desto ovilligare blev jag att anpassa mig efter honom igen. Jag tyckte att jag hade gjort det länge nog. För honom framstod det nog som om jag plötsligt blivit egoistisk och ville ha allt på mitt sätt.
Läs även: Marita: Min man hade en affär med sin exfru
Plötsligt uppstod konflikter
Vi som alltid skrutit om vårt harmoniska förhållande hade plötsligt konflikter att hantera. Vi var förvirrade över vårt obalanserade äktenskap och stämningen mellan oss blev bara sämre. I vår frustration började vi gå till personangrepp. Patrik liknade mig vid mamma, vilket han visste att jag avskydde.
– Du är precis som din mamma, säger en sak men menar något annat!
Mamma och jag hade ett konfliktfyllt förhållande och ämnet var jobbigt. Patrik visste hur känsligt det var och när han kastade det i ansiktet på mig drog jag mig instinktivt undan. Det kändes som om jag inte längre kunde lita på att han skulle skydda mig från känslomässig smärta.
Vi kunde inte lösa våra konflikter. Vi hade en hög av missförstånd, oavslutade diskussioner och personangrepp liggande mellan oss. Jag tappade all lust och vi hade inte haft sex på månader när jag insåg att vi inte kunde fortsätta så där. En vacker dag skulle vara det för sent. Tänk om han träffade någon annan och slutade älska mig?
Läs även: Min man fick välja – datorspel eller sin familj
Parterapin var till stor hjälp
Den tanken skrämde mig och en kväll började jag trevande försöka klä mina känslor i ord. När jag letade efter de rätta orden blev jag plötsligt överväldigad av hur mycket sorg och smärta jag bar på.
– Jag står inte ut med att ha det så här. Jag saknar dig, sa jag medan tårarna rann.
Plötsligt stod vi där med armarna om varandra. Den natten älskade vi för första gången på länge och vi kom överens om att skaffa hjälp.
Det var i parterapin som jag förstod hur jag hade trampat på min integritet och inte trott att jag och verkligheten var goda nog. Hur min dåliga självkänsla hade saboterat vår balans och hur därefter vår oförmåga att kommunicera hade ställt till det. Det var fascinerande att uppleva hur mycket bättre allt blev när vi fick lite hjälp på vägen. Nu har vi varit gifta i tolv år och har två barn tillsammans. Vår kärlek överlevde inte bara verkligheten – den stärktes av den.
Linnea
Läs även: Sonens flytt till USA krossade mitt hjärta
Skicka in din berättelse!
Har du själv upplevt något i ditt liv som du vill berätta och dela med dig av till andra? Det kan vara stort som smått. Skriv och berätta med dina egna ord!
Du får gärna vara anonym, men ange namn, adress och personnummer eftersom alla införda bidrag honoreras. Vi kan behöva redigera och korta ner texten.
Adress: Läsarnas egna berättelser, Hemmets Journal, 205 07 Malmö. E-post: lasarberattelser@egmont.se
Välkommen med din läsarberättelse!
Carina Löfgren, redaktör