Johanna: Jag kunde inte förlåta pappas otrohet

När jag växte upp hade pappa affärer. Mamma visste men stannade ändå.
Jag avskydde att bevittna hennes förödmjukelse och det skadade min relation till pappa i många år.

Min pappa var stilig och karismatisk. Jag tror aldrig att mamma kände att hon levde upp till hans nivå. Hon hade varit hans sekreterare och när hon blev gravid gifte de sig men drömmen gick i kras.

Läs även: Min man fick välja – datorspel eller sin familj

När jag var i tioårs­åldern hade mamma börjat åldras. Den där glittrande blicken som hon haft när hon såg på pappa hade slocknat. När jag var i tonåren önskade jag att hon skulle lämna honom och åter­erövra sin stolthet. Det var fruktansvärt att behöva bevittna hur min egen far gjorde henne illa.

Dolde inte affärerna

Alla visste att pappa hade affärer med andra kvinnor. Efter att sanningen nått fram till mamma brydde han sig inte om att dölja det längre. Jag vet inte om hon stannade för att hon fortfarande älskade honom eller om hon inte trodde att hon kunde klara sig på egen hand. Jag tror också att hon tog på sig en viss skuld för pappas affärer. Som om han var otrogen för att hon inte var god nog.

Pappa drev en egen rörel­se och vi hade det bra ställt. Mamma var hemmafru. Pappa ville inte att hon skulle arbeta – det var kanske lättare att ha affärer med sina anställda när hon inte var på kontoret.

Skyllde mammas död på pappa

Mamma dog av hjärnblödning när jag var 22 år. Hon blev bara 45. Med mamma försvann min anledning att hålla sams med pappa. Jag beskyllde honom för allt. Mammas olyckliga liv och hennes för tidiga död. Att gifta sig med honom hade varit det dummaste hon gjort!

Jag undvek honom. De första åren efter mammas bortgång dök han upp på min födelsedag men det blev bara spänt. Istället han började skicka mig en presenter. Även om jag var lättad hittade jag fel på det också. Nu kunde han inte ens anstränga sig och komma till sin min födelsedag.

Läs även: Min man levde ett dubbelliv och jag anade inget

Jag var 26 år när jag blev gravid med mitt första barn. Jonas och jag förlovade oss och firade med en fest men jag bjöd inte pappa. Jag ­berättade inte ens att han skulle bli morfar. Det fick han höra via andra släktingar. När han ringde för att gratulera var jag kort i ­tonen och ville inte dela ­något av detta med honom.

Jag och Jonas fick en son. Plötsligt dök pappa upp på BB med blommor och present. Jag kunde se att han var rörd men jag kunde ändå inte förmå mig att dela min glädje med honom. Vi träffades fortsättningsvis sporadiskt. Han ville utgöra en större del av vårt liv men jag höll tillbaka.

Orkade inte vara arg längre

Så fick vi en son till. Det var på hans dop som något hände. Pappa grät under ceremonin och plötsligt orkade jag inte vara arg längre. En stor del av min vrede berodde på att jag såg det som min plikt att vara arg för mammas skull. Men jag tror inte att hon skulle ha velat att jag höll fast vid något som bara skapade ännu mer negativitet och sorg. Jag hade två söner nu. Ville jag verkligen förneka dem en morfar?

Läs även: Jag såg inte alla varningstecken i min relation

Jag slöt därför fred med det förflutna. När jag insåg att jag inte behövde vara arg längre kändes det som om sten föll från mina axlar. Idag har jag och pappa pratat ut om det som hände och jag ser lite annorlunda på situationen.

Han trodde att han gjorde det rätta när han gifte sig med mamma. Han försökte men han älskade henne helt enkelt inte som han borde ha gjort. Han kunde ha skilt sig men istället valde han att stanna i äktenskapet och sörja för henne ekonomiskt.

Måste inte ansvara för mamma

När hon fick kännedom om hans otrohet erbjöd han henne skilsmässa men hon sa nej. Även om jag fortfarande känner medlidande med mamma var ­hennes beslut hennes eget ansvar. Det vilar inte på mig att känna ansvar för hur hon valde att leva sitt liv. Det var en stor befrielse att inse det.

Läs även: Jag trodde att ett barn skulle rädda vårt äktenskap

Pappa lever idag med en kvinna som jag har blivit god vän med. De ställer ofta upp som barnvakter och pojkarna är väldigt förtjusta i dem båda. Jag önskar att mamma hade fått träffa mina barn men idag har de i alla fall en morfar. Och det är jag väldigt glad för.

Johanna