Jag är så extremt svartsjuk!

Jag mår jättedåligt just nu. Mitt förhållande är okej men vi bråkar ibland och när vi gör det så “fryser” min kille ut mig i flera veckor. Jag har pratat med honom om detta men han verkar inte bry sig. Hur hanterar man en sådan människa? Jag älskar honom så himla mycket men jag orkar snart inte längre. Han kan inte ta konflikter.

Ett annat problem är att jag tidigare har haft flera relationer då min partner varit otrogen mot mig. Sedan dess är jag extremt svartsjuk men jag visar aldrig detta. Jag lider i tysthet när min kille går ut, eftersom jag tror att han är otrogen. Jag vill inte bli lämnad. Jag skulle inte orka med det en gång till. Han säger att han inte är otrogen men jag liter inte på någon.

Jag behöver verkligen ett råd!

Samtidigt som du skriver att ditt förhållande är okej, så ger du mig bilden av en relation som bitvis är nästan outhärdligt svår. Du berättar att din kille “fryser ut” dig i flera veckor efter att ni har bråkat. Att förhålla sig så kyligt till någon – under så lång tid som några veckor – känns ju som ett högst kännbart “straff” för de flesta. För dig är ett sådant förhållningssätt inte bara kännbart utan dessutom påfallande smärtsamt. Det låter som en ganska aggressiv handling att uppträda så mot en medmänniska, som man vet far illa av att bli just utfrusen. Det är svårt att veta om hans sätt att förhålla sig i detta avseende är ett – troligen lönlöst – försök av honom att få dig att sluta med dina “anklagelser”. Du skriver visserligen att du aldrig visar honom din extrema svartsjuka, vilket jag inte tror är möjligt. Vi behöver inte alltid i ord formulera vår oro och våra farhågor – vi signalerar dem ändå på många både medvetna och omedvetna sätt.

Du skriver att du älskar din pojkvän “så himla mycket” men kan inte längre ha det så här. Det har uppenbart kommit in något destruktivt i er kärleksrelation, där du inte orkar leva med honom men inte heller orka leva utan honom. Det är ledsamt att se att ni idag inte förhåller er till varandra så att ni frammanar varandras bästa sidor utan tvärtom många gånger visar ett beteende, som gör den andra ont. Att det blivit så här finns det säkert många anledningar till – var och en av er har ju sin egen historia med sig in i relationen. Du berättar att du haft många brustna relationer, där tidigare killar har varit otrogna. Självklart har detta varit både smärtsamt och kränkande för dig och det låter inte som du fått hjälp med att bearbeta de förlusterna. När du nu gått in i en ny relation, så finns det en stor risk för att din rädsla för en upprepning av det gamla mönstret blir till just en “självuppfyllande profetia”. D v s att din misstänksamhet och rädsla påverkar i riktning mot det du absolut inte vill ska hända. Din pojkvän kan ju till slut känna att det kvittar ju vad han säger och lovar – med din tidigare livserfarenhet så tror du inte honom ändå. Av många skäl så kan vi ibland söka oss till upprepning av ett gammalt trauma – mönstret är redan välkänt – även om vi önskar oss ett annat “slut” på historien den här gången.

Jag tror att du skulle ha stor nytta av att vända dig till någon terapeutiskt kunnig person, en psykolog eller kurator, för att bearbeta dina tidigare upplevelser av övergivenhet. Visst skulle ni båda tillsammans kunna prata med en familjerådgivare men jag tror att det är bättre att börja med en individuell kontakt. Förmodligen skulle din oro för att bli övergiven komma fram också i en annan relation. Den rädslan ligger troligen på lut i varje relation, där du tycker om någon som du samtidigt blir rädd att förlora. Att sedan din nuvarande pojkvän genom sin tystnad förstärker pinan för dig gör det självklart ännu svårare att nu uthärda din vardag. Lycka till med att få hjälp att bryta ett mönster som framförallt inte är bra för dig själv.