Lovikkavantens mor: Den fattiga sjubarnsmamman Erika skapade en svensk nationalklenod

Trots att nästan alla i Sverige känner till Lovikkavanten och har en ganska god idé om hur den ser ut, är det få som känner till historien om vantens upphovskvinna.

Det säger Solveig Larsson, som är författare till flera böcker om vantar med olika svenska mönster och designar sina egna mönster inspirerade av naturen.

– Men de som kommer från Lovikka och har licens att sticka den ursprungliga vanten, med ett äkthetssigill, känner naturligtvis till historien om Erika Aittamaa. Hon är legendarisk.

En äkta Lovikkavante har ett sigill, som är ett kvalitetsmärke som garanterar att den har stickats på traditionellt sätt i den lilla byn Lovikka i Tornedalen i Lappland. Det var här som kvinnan som uppfann vantarna, Erika ­Aittamaa, bodde och försörjde sig själv och sina sju barn med sina stickor.

Erika gifte sig med skogs­arbetaren August i slutet av 1800-talet och precis som så många andra unga par på den tiden hade de svårt att få ekonomin att gå ihop.

Läs även: Maria tog över Georgs väveri: ”Hon är svaret på en bön, en självklar arvtagare”

Klagade på Erikas vantar

Lovikka ligger tolv mil norr om polcirkeln och vintrarna är både långa och iskalla. Varma vantar var ett absolut måste för skogsarbetare och precis som så många andra kvinnor bidrog Erika till familjens inkomst genom att sticka vantar av garn som hon själv kardat och spunnit. Det var oftast kunderna själva som kom med okardad och otvättad ull som de köpt direkt från fårfarmaren.

De vantar som Erika Aittamaa stickade var vanligtvis uppskattade av hennes kunder. De flesta skogsarbetare bar lädervantar över sina stickade vantar, så det var viktigt att de stickade ullvantarna var flexibla, mjuka och framför allt varma.

Erika tvättade ullen som de gav henne, kardade den och spann den på spinnrocken som stod mitt på golvet i det lilla vardagsrummet.

Läs även: Sömnad och träning dämpade Claras ångest: ”Det var min sista utväg”

En dag kom dock en ung man in och bad om extra tjocka vantar. Kunde Erika leverera dem? Erika sa ja och bestämde sig för att spinna dubbelt garn. Vantarna blev riktigt tjocka och bra, tyckte Erika, men kort därefter kom den unge mannen tillbaka och klagade. Vantarna var inte tillräckligt varma. De var också stela och obekväma att ha på sig och de absorberade vatten när vädret i skogen var fuktigt.

Utvecklade Lovikkavanten

Erika tog klagomålet på allvar. Hon ville inte bli känd för att sticka stela och obekväma vantar.

Hon slutade spinna dubbelt garn och började tvätta vantarna efter att de var färdiga, inte bara en gång, utan två ­eller tre gånger.

När de hade torkat över vedspisen för tredje gången började hon karda dem på båda sidor så att de kändes mjukare. Detta gav vantarna ett något fluffigt och rynkigt utseende, men gjorde dem varmare, mjukare och mer vattenavvisande, tyckte Erika. Och hon hade rätt.

För att ge sina kunder en ­liten extra bonus gjorde hon en dubbel manschett vid handleden och dekorerade kanten med ett enkelt samiskinspirerat mönster. Det fungerade.

När Erikas vantar visade sig vara inte bara vackra, utan också mjuka och extra varma, började beställningarna strömma in.

För en upptagen sjubarnsmamma, som också ansvarade för att tvätta kläder och laga mat åt hela familjen, blev det för mycket. Snart var Erika tvungen att avslöja sin hemlighet för sina stickande grannar. Samtidigt fortsatte hon experimentera med nya metoder för att behandla ullen. Bland annat började hon ­använda otvättat ullgarn, som var både tjockare och mer poröst.

Hon stickade extra lösa maskor när hon upptäckte att de efter flera tvättar krympte och blev mycket tätare än hon själv kunde sticka. Efter tvätt och torkning kardades de noggrant. Senare lade hon också till ett stickat band med en dekorativ tofs så att vantar kunde hängas upp. Detta blev också en succé hos kunderna.

Läs även: Lill-Maries Lillputtland lockar tusentals: ”Att skapa är ett av mina största intressen”

Lärare sökte patent för vanten

När arbetarna som transporterade järnmalm från Kiruna till Haparanda såg skogsvaktarnas varma vantar ville de också ha sådana. Ryktet om de vackra vantarna från Lovikka spred sig snabbt. Beställningar strömmade in från hela Tornedalen.

Erikas egen vantproduktion och hela byns produktion började ta stora dimensioner. Nu var vantstickning inte bara en inkomstkälla för Erika och hennes familj, utan för nästan alla stickande kvinnor i byn.

Men det var aldrig tal om att patentera mönstret. Det var alldeles för dyrt, enligt Erika, som i folkräkningen 1930 angavs med sin egen ­titel, nämligen vantfabrikör.

Lovikkavanten blev så populär och efterfrågad att fler och fler tillverkare dök upp på olika håll i Sverige. Eftersom designen, filtningen och möns­tret inte var varumärkesskyddade kunde vem som helst tillverka och sälja Lo­vikkavantar. Flera kopior dök upp.

På 1920-talet reagerade dock en lokal lärare på detta. Han tyckte att det var orättvist att Erika Aittamaa aldrig hade fått någon ersättning för sin uppfinning. På Erikas vägnar beslutade han att ansöka om patent för Lovikkavanten.

Stickade tills hon dog

Han lyckades och patentet ­beviljades officiellt till Erika, som tyvärr inte hade de 30 kronor det kostade att lösa ut patentcertifikatet.
När byborna i Lovikka fick höra talas om detta erbjöd de sig att samla in pengarna i form av en avgift för alla vantar som hade tillverkats med hjälp av hennes mönster och metod. Men Erika tackade nej.

I en intervju i Sveriges ­Radio 1936, i samband med ­hennes 70-årsdag, sa Erika följande:

”Det var Gud som gav mig vägledning och hjälpte mig så att vi kunde uppfostra våra barn utan hjälp från andra. Nu är jag 70 år gammal och kommer att fortsätta mitt arbete så länge jag kan.”

Och så blev det. Erika stickade vantar tills hon dog 1952, 86 år gammal. Under årtiondena därefter fortsatte kvinnorna i Lovikka att sticka hennes vantar och idag är ­Lovikkavanten registrerad som ett varumärke för byns husmodersförening.

Om du vill ha en äkta Lovikkavante med tillhörande sigill får du räkna med att betala omkring en tusenlapp. Men då kan du också vara ­säker på att den är handstickad i Lovikka av en auktoriserad Lovikkavantstickare.

Olika kopior dyker upp på marknaden från tid till annan och välkända kedjor som Åhléns har tillverkat liknande vantar i Kina och sålt dem i sina butiker under namnet ”Sverigevanten”.

Hamnade på frimärke

Såvitt vi vet är Erikas vante den enda vante i världen som har hedrats med en illustration på ett frimärke. Detta skedde på det svenska åtta kronors frimärket 1998.

Men Erika har också hedrats med stora utmärkelser tidigare. Vid en jordbruksutställning i Umeå 1944 samlades flera handarbeten från avlägsna områden i hela Sverige för en stor hantverksmässa.

Över 16 000 olika föremål skickades in och i kategorin stickade produkter tilldelades Erika Aittamaas Lovikkavante första pris. Det delades ut av prinsessan Sybilla själv, mor till kung Carl XVI Gustaf.

I Guinness rekordbok från 2002 kan man läsa om världens största vante, som vid den tiden var en Lovikkavante. Den var 3,5 meter hög och stickad av den lokala husmodersföreningen. Tjugo kilo garn och 2,5 kilo broderitråd användes för att tillverka vanten. Vanten ställdes ut under lång tid i en egen monter i Lovikka, men efter 20 år av försummat ­underhåll togs den ner.

I slutet av 1960-talet filmades Astrid Lindgrens berättelse om världens starkaste flicka, Pippi Långstrump. ­Inger Nilsson utsågs att spela Pippi och blev därmed barnstjärna vid 12 års ålder. I flera av filmscenerna som spelades in på vintern kan man se ­Pippi bära tjocka, varma Lovikkavantar. Liksom många andra svenska barn bar även Inger Nilsson Erikas berömda vantar privat.

Läs även: Bengt, 90, gör traktormodeller i miniformat: ”Jag tänker aldrig sluta leka!”

Idag är vantarna mindre vanligt förekommande på barnahänder. Kanske blir det ändring på det i framtiden?