Svenska OS-guldmedaljören Armand Duplantis siktar högt

Armand "Mondo" Duplantis föddes in i en idrottande familj och började träna stavhopp redan som liten. Nu är han 21 år, regerande världsmästare och guldmedaljör i OS i Tokyo. Här berättar han om vägen till framgång – och vad dalahästar betyder för honom.

Armand ”Mondo” Duplantis

Ålder: 21 år.

Familj: Mamma, pappa och tre syskon.

Bor: I Uppsala och Lafayette.

Gör: Världsmästare i stavhopp.

Aktuell: Guldmedaljör i OS i Tokyo.

I lilla Skogsbo utanför Avesta finns världens största dalahäst. Den är 13 meter hög och bredvid den står en stolt skylt som deklarerar Armand Duplantis världsrekordhöjd i stav, 6,18 meter.

– Det är galet, säger Armand. När jag såg monumentet vid dalahästen insåg jag för första gången betydelsen av mina prestationer. Det är modigt av dem att sätta ett monument av mig bredvid symbolen för hela landskapet. Jag bröt ihop när jag såg det. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka.

Det är genom mamma ­Helena som Armand – eller Mondo som han kallas – har anknytning till trakterna. Hon bodde här fram tills hon som 20-åring for till USA för att träna och studera vid det prestigefyllda idrottscolleget Louisiana State University i Baton Rouge.

Där träffade hon stavhopparen Greg Duplantis av en slump vid hälsokosthyllan i en mataffär och bosatte sig så småningom i Lafayette, drygt en och en halv timmes bilfärd från Baton Rouge. Men varannan sommar under Mondos uppväxt tillbringade familjen i sommarhuset i Fors utanför Avesta. Mormor och morfar, Ingrid och Lars-Åke Hedlund, bor fortfarande kvar.

Även om Armand är uppvuxen i USA har Helena sett till att arvet från Dalarna varit starkt närvarande. I familjens hus i Lafayette kryllar det av dalahästar.

– Jag får alltid förklara för folk som besöker vårt hus vad det är för något, säger han och skrattar.

– Dalahästen har en speciell betydelse för min mamma – hon vill känna kopplingen till sina rötter. Vi andra i familjen tycker att hennes arv är häftigt, säger Mondo som numera bor i Uppsala.

Mondo betyder “världen” på italienska och det var hans farbror Bob som gav honom smeknamnet när han föddes. Det passar ju bra för en blivande världsstjärna.

Slog sitt eget rekord
Mondo slog igenom stort när han vann guld i VM i Berlin 2018 genom att hoppa 6,05. Det var juniorvärldsrekord. I februari 2020 slog Mondo världsrekord två gånger på en vecka: 6,17 i Polen och 6,18 meter i Skottland.

– 2020 var ett minnesvärt år, minst sagt. Det kanske inte är det roligaste att säga, för väldigt mycket dåliga saker har hänt folk det här året på grund av pandemin. Många har blivit sjuka eller förlorat sina jobb. Men ur ett egoistiskt perspektiv var det bra. Jag har slagit världsrekord och fått tillbringa tid med vänner och familj.

Var befann du dig när pandemin bröt ut?
– I mars och april var jag i Lafayette. Det var tufft. Min bror Andreas och hans fru blev hemskickade från New York, och säsongen för min bror Antoine, som är professionell basebollspelare, blev inställd. Vi var alla i samma stad och fick tillbringa två månader med varandra för första gången sedan jag var 10 år. Det var underbart och kommer förmodligen aldrig att hända igen. Men vi gjorde det bästa av en besvärlig situation.

Hur fördrev du tiden?
– Jag kunde inte sköta träningen som jag ville eftersom allt var stängt, så jag fick träna på bakgården. Vi hade inget att göra, för precis allt var stängt. Så jag, mina bröder och mina vänner började med golf. Jag spelade så himla mycket golf förra året.

Duplantis är en riktig sportfamilj. Greg är en före detta professionell stavhoppare som tävlat internationellt för USA och som nu kombinerar sitt yrke som advokat med att vara Mondos stavhoppstränare. Helena var en lovande sjukampare som bytte sport och blev volleybollstjärna på collegenivå. Hon jobbar nu som dietist samt är ansvarig för Mondos fysträning. Äldste brodern Andreas tävlade för Sverige i stavhopp och var lovande som junior. Mellanbrodern Antoine var firad college­stjärna i baseboll och är nu proffs i New York Mets. Och lillasyster Johanna har stor talang för stavhopp.

Svenska OS-guldmedaljören Armand Duplantis siktar högt
Stavhopp är utan tvekan den sport Armand känner sig bäst i.

Familjen betyder allt
Greg hade byggt en stavhoppsanläggning på bakgården. Och det var där Mondo började stavhoppa när han var 3, 4 år.

– Jag var en rätt galen unge och höll på med friidrott, baseboll och fotboll samtidigt. När jag var 15 år och började high school måste jag välja en sport och jag gillade stavhopp bäst, säger Mondo och fortsätter:

– Det var dessutom utan tvekan den sport jag var bäst i. Men det var trist att behöva sluta med de andra sporterna. Det är alltid kul att hålla på med någonting tävlingsinriktat. Det känns som om jag är en väldigt tävlingsinriktad person.

De tre bröderna tävlade i allt. Och när Mondo var liten hade han svårt att vinna över sina storebröder.

– Att förlora är det värsta jag vet, men jag tror att några av mina förluster i livet har hjälpt mig att utvecklas mer än något annat. Och att som liten förlora mot mina bröder hela tiden var extremt motiverande för mig – för jag ville vara bäst.

Det märks att familjen är väldigt viktig för Mondo. När mamma, pappa, bröder, syster eller morföräldrar kommer på tal dröjer han gärna kvar länge i ämnet.

– Familjen betyder allt för mig. Alla i min familj har lärt mig de saker som jag behövde för att bli den person jag är idag, säger Mondo och fortsätter:

– Min mamma… jag har aldrig träffat någon som min mamma. Hon är världens lättaste person att komma överens med. Min pappa är mer eldig, lite som jag. Speciellt när vi argumenterar. Vi ryker ofta ihop – på ett bra sätt.

Mamma och pappa har också rollen som Mondos tränare. Och det känns helt naturligt för honom.

– Mamma är ganska tävlingsinriktad – men den riktiga vinnarmentaliteten kommer från pappa. Han vägrar förlora. Det spelar ingen roll om vi argumenterar om världens minsta grej – någon måste vinna. Vi båda har det eldiga, tävlingsinriktade personlighetsdraget. Jag gillar det, för det känns som om jag pratar med mig själv. Mamma är som jag när jag inte tävlar. Som nu, när jag sitter här, då är jag som mamma. Sätt mig och min mamma i vilken situation som helst och vi klarar av det. För ett par somrar sedan delade jag, min mamma och min syster på 23 kvadratmeter i Uppsala. Det gick hur bra som helst. Har vi bara någonstans att sova så är det lugnt.

Svenska OS-guldmedaljören Armand Duplantis siktar högt
Efter OS planerar Armand att plugga till ekonom på distans.

Både svensk och amerikan
Anledningen till att Mondo valde att bo i just Uppsala är att Helena brukade tävla för Upsala IF.

– Och jag har tävlat för klubben sedan 2016. Träningsanläggningen är toppen och det är nära till Stockholm. Men Stockholm erbjuder för många distraktioner för mig. I Uppsala kan jag nå min fulla potential som atlet – det är det viktigaste.

Mondo är både svensk och amerikansk medborgare och som barn trodde han nog att han skulle tävla för USA. Olika omständigheter gjorde dock att han började tävla för Sverige.

– I slutändan var det mitt eget beslut. Men mina föräldrar ledde mig definitivt i en viss riktning. När de leder mig i en riktning är det oftast den rätta, säger Mondo.

Helena och Greg utsågs till årets ledare på Idrottsgalan 2021. Då fick Mondo också pris som årets manliga idrottare och för årets prestation. Och så vann han Jerringpriset, som röstas fram av svenska folket.

Tror du din karriär hade sett annorlunda ut om du vuxit upp i Sverige och inte i USA?
– Det är en superintressant fråga. Det handlar verkligen om mentalitet. I Sverige är en medalj något riktigt bra, och du ska vara nöjd om du tar medalj. Och i USA tänker man: Är det inte guld så är det ingenting.

Vinna eller försvinna.
– Precis. Först eller sist. Silvermedaljen i VM 2019 kändes i princip som en sistaplats nu när jag ser tillbaka på det. Även om jag gjorde allt jag kunde och hoppade bra i den tävlingen. Men du vet – jag borde ju ha vunnit.

Men tror du att det hade sett annorlunda ut?
– Det är som om det är ingraverat i mig redan – du skulle inte kunna ta det ur mig var jag än var rent geografiskt. Min pappa hade det, mina bröder har det och jag hade haft det oavsett vad. Så för mig hade det inte gjort någon skillnad.

Hur känns det att vara friidrottens nya superstjärna?
– Det är smickrande, såklart. Du jobbar hårt för någonting, och när du uppnått vissa mål börjar folk känna igen dig och respektera dig. Det kan jag inte klaga på.

Vill du fortsätta plugga?
– Ja. Efter OS tänker jag att jag ska plugga till ekonom på distans, eftersom jag reser så mycket. Det är dessutom väldigt viktigt för min farfar. Han struntar lite i hur högt jag hoppar, även om han älskar att skicka grafer till mig över mina hopp. Det är viktigare för honom att jag går klart skolan. 

Scroll to Top