Lill Lindfors: Som ung var jag kanske lite för kaxig

Lill Lindfors erkänner en hemlighet för mig. Åtminstone känns det så. Hon har ett sätt att prata, nästan som om hon viskar, som gör att man känner sig utvald, som om de här orden sägs bara för mig.

Hon berättar varför hon så gärna sjöng till latinamerikanska rytmer på 60-talet. Den klassiska lp:n Du är den ende (1967) är full av samba och bossa, i sånger som Flickan i Havanna och Jag tycker inte om dig. Det berodde inte bara på att rytmerna var tilltalande.

– I bossan sjunger man med rytmiska fraser och mycket luft så man slipper hålla ut tonerna så länge.

Det är ett typiskt Lindfors-uttalande. Självironiskt, självmedvetet och krusidullfritt.

Hon pratar i liknande banor om tillvaron på Öland. Vi möts i huset där hon bor med hund och höns och mannen som oftast går under benämningen “maken”.

Det är vackert och naturskönt och andra i hennes situation hade genast börjat sälja in lantlivets frid och ro och fördelar. Inte Lill. Visst är det fint och behagligt, men det händer ofta att hon längtar till lägenheten i Stockholm och ett liv med högre puls och fler möten.

– Jag tycker att jag tappar lite av min effektivitet när dagarna så lätt flyter ihop med varandra. Jag skulle nog inte kunna bo här hela tiden.

Det är befriande att träffa människor som kan se nyanserna i tillvaron och inte måste lyfta fram alltings enastående förträfflighet. Saker måste inte vara fantastiska. Allt går att förbättra.

Kanske är det en förutsättning att kunna se livets fram- och baksidor för att ha en så lång karriär som Lill Lindfors. Hon hamnade i branschen 1959 och har varit professionell sedan 1961. Hennes kollega Lill-Babs lade alltid stolt till: “Utan comeback!” när hon redogjorde för sin långa tid i showbiz. Lill hade kunnat göra detsamma. Hon har varit aktiv sedan dag ett.

Skrev tv-historia

Från skolmusikalen Nobborna hamnade hon, tillsammans med skolkamraten Maggan Persson, på tidens dominerande kabaréscen Hamburger Börs – dock bara i den första avdelningen, sedan var det hemgång för de unga skolflickorna. Under sina första fem år i branschen hann hon samarbeta med Beppe Wolgers, Hagge Geigert, Owe Thörnqvist, Povel Ramel, Hasseåtage och Karl Gerhard.

– Jag fick fort många förfrågningar. Jag gjorde radio och tv, spelade revy och musikalen Pyjamasleken. Sedan började jag bli känd och då blev jag erbjuden att spela in en skiva. Möjligheten att få pröva många olika saker var på ett sätt mycket större då.

Även om hon främst sökt sig till den lätta musan visade hon tidigt både bredd och djup. Tillsammans med Svante Thuresson vann hon schlager-SM 1966 med Nygammal vals. Den kom på andra plats i den internationella finalen, trots att olyckskorparna kraxade om att låten var på tok för musikaliskt avancerad för sammanhanget. På samma sätt visade hon att lågmält dramatiska visor som Du är den ende, med text av poeten Bo Setterlind, kunde sälja platina.

Redan 1962 var hon med och vann pris på den internationella tv-festivalen i Montreaux med Åke Falcks Kaskad. Hon återkom till tv-prispallen flera gånger, bland annat med Not So Very Important People (1973) och Birgitta Götestams Nu är det damernas (1981). Hon skrev tv-historia – och fick en internationell tv-regel uppkallad efter sig – när hon ledde Eurovisionen 1985. Vi som såg det då glömmer aldrig hur hon såg ut att tappa kjolen, men sedan elegant vek ner en ny av tygstycken från sin blus.

– Kostymören Christer ­Lindarw och jag hade prövat det där greppet tidigare, i showen Det är Lindfors på Börsen. Där hade jag ett dansnummer med Emilio Ingrosso, där jag gjorde en snurr och han tog fast i midjan och “råkade” riva av kjolen. Och sedan vek jag då ner en ny kjol. Det där tricket gav mig idén när jag sedan skulle leda Eurovisionsfestivalen.

– Jag vill inte att sådana där upphaussade sammanhang ska bli för rutinmässiga, man vill att någonting ska hända som gör det hela lite mindre högtidligt. Dessutom lugnade det mig: “Ni vet inte vad som ska hända, men det vet jag!”

– “Lex Lindfors” innebär att genrepet måste vara exakt likadant som sändningen sedan kommer att vara. Regeln infördes året efter, men jag vet inte om den fortfarande är aktuell. Den där överdomaren som var med talade inte med mig efter tävlingen, han tyckte att det var förfärligt att vi hade raljerat om arrangemanget.

Ta på dig byxorna!

Tv och skivstudio i all ära – det är scenen som varit hennes huvudsakliga bas. Mötet med publiken, på krogar, konserthus och teatrar, är hennes styrka och specialitet.

Under 60-talet är hon en av de flitigaste artisterna på Hamburger Börs. På 70-talet blir Berns hennes främsta arena, där hon gör soloföreställningar som blandar musik, tal och show. År 1978 slår hon sig ihop med humorduon Magnus och Brasse och sin ekonomiske rådgivare Aller Johansson och bildar bolaget Limabrall.

Under några år driver de framgångsrikt Maximteatern, även om Lill själv inte riktigt tycker att hon gjorde rättvisa åt Marilyn Monroes ikoniska roll i musikalen Sugar (1979), byggd på filmen I hetaste laget.

– Jag kom ut på repetitionen, barbent i bara pyjamasjacka, och kände mig själv ganska sexig. Då tyckte regissören Lars Amble att det nog blev bättre om jag tog på mig pyjamasbyxorna.

När man bläddrar bland de hundratals tidningsklippen om Lill Lindfors återkommer samma tre påståenden i text efter text: hon är lång (fast nu har hon krympt fem centimeter), hon är sensuell och hon vet vad hon vill. Nöjesvetaren Uno Myggan Ericson prickar in alla tre punkterna när han karakteriserar henne i Myggans Nöjeslexikon och utvecklar den sista:

“Hon godtar inte en idé, ett anbud, en text, ett danssteg utan att noggrant tänka igenom alltihop i sin kammare, vilket, har jag förstått, kan få bland annat textförfattare lätt frustrerade. Men de återfår sitt livsmod när de står öga mot öga med henne.”

Vi pratar länge om det där, om att ha en stark vilja och en tydlig vision och att få andra att förstå vad man är ute efter. Ibland har Lill fått höra att hon är besvärlig. Själv väljer hon att kalla det professionell. I flera äldre artiklar står det att hon har “skinn på näsan”. Även om det är positivt menat finns det en ton i den formuleringen. Lill ställer den retoriska frågan: “Hade man skrivit så om en man?”

Har ett vinnande sätt

En så kallad personlighetsartist som Lill Lindfors går ut i publiken med sig själv som insats. Hon är sitt eget arbetsmaterial och i slutändan är det hon som måste stå för resultatet. För att kunna kommunicera maximalt med publiken vill hon ha bästa möjliga förutsättningar. Ibland har hon kommit ihop sig med ljussättare som inte har haft samma visioner som hon om hur hennes ögon och ansikte bäst kommer till sin rätt.

– Som ung var jag nog också kaxig och sa lite för fort vad jag ville ha. Med tiden har jag lärt mig att inte stövla in på andras arbetsområden, utan att vara mer varsam så att ingen behöver tappa ansiktet.
Istället försöker jag involvera ljussättaren så att han känner att vi fattar ett gemensamt beslut. “Försöker”, sa jag.

Det sista säger hon med ett självironiskt leende. För egen del är jag övertygad om att hon varje gång lyckas, både att få som hon vill och att få andra att känna sig delaktiga i beslutet. Det är lätt att känna sig väl till mods i Lill Lindfors sällskap. Hon har, som det brukar heta, ett vinnande sätt.

Hon har nog också sin viljestyrka att tacka för en karriär med påfallande få plumpar och dalar. Hon har valt sina sammanhang med omsorg, och lyfter noga fram de människor som har hjälpt henne med sådant hon själv inte varit så säker på.

– Aller Johansson träffade jag 1963, han blev min ekonomiske rådgivare. Han är anledningen till att jag idag, under pandemin, har en hyfsad pension. Det var han som föreslog att jag skulle bilda aktiebolag redan på 60-talet. Han tog också hand om ekonomin under mina Berns-föreställningar. Han var väldigt engagerad och stod alltid länge på toaletten efter att showen var slut och snappade upp vad folk tyckte, vilket han sedan kom in och rapporterade till mig.

– Jag har haft turen att få bra skolor. Med Åke Falck på tv repeterade vi i tre veckor. Han var också teaterregissör och kunde komma med diskreta anvisningar: “Du behöver inte ta i så mycket där.” Jag fick lära mig att det är en väldig skillnad på om jag är i närbild, då det behövs väldigt små rörelser, eller i en vid bild, då jag kan hålla ut armarna i all deras vidd och förstärka uttrycket på det sättet.

– Jag har haft fantastiska musiker omkring mig, men ibland kan jag känna att det hade varit roligt om jag skaffat mig en större musikalisk utbildning och själv kunnat arrangera och skriva noter. Jag har nog varit lite lat där. Det kan jag tycka är synd.

Nåja, nu har det ju gått ganska bra ändå. Tittar vi på hennes cv kan vi dra slutsatsen att hon inte har varit hur lat som helst. Men hållningen är nog typisk för Lill Lindfors. Allt går att förbättra.

Kalle Lind om intervjun:

– Den var hänförande. Jag kommer med samma dumma frågor som hundratals reportrar ställt förut. Lill får det att kännas som om jag är den ende. Coronatider är inte selfietider. Som tur är har jag och Lill träffats tidigare – då iförda i princip likadana skjortor. Det skulle förstås förevigas. Ser jag oförskämt nöjd ut så är det för att jag är det.