Robert Gustafsson: Plötsligt blev min bacillskräck normal

Han tar aldrig i något med händerna på en offentlig toalett och beskriver sig själv som en hypokondriker. Men när coronapandemin kom fann Robert Gustafsson plötsligt att det var hans tvångstankar som var det rätta. Trots det fick han själv corona och var sjuk i 43 dagar.

Föreställningen Rain man, där Robert Gustafsson spelar huvudrollen, har på grund av pandemin fått premiären uppskjuten. Detta kan Robert känna en viss frustration över, samtidigt är han tacksam och glad över att han ens lever idag.

Robert Gustafsson

Ålder: 56 år.
Familj: Hustru Lotta (konstnär) samt två vuxna barn.
Bor: I Stockholm, Kalmar och på Öland.
Gör: Skådespelare och komiker.
Aktuell med: Tv-serien Kulfadern Robert Gustafsson på TV4, sex delar, startade 1 mars,  samt andra säsongen av serien Det som göms i snö på Viaplay.

– Jag drabbades själv av corona i ett väldigt tidigt stadium och eftersom alla projekt som jag höll på med ändå blev inställda låg allt mitt fokus på att bli frisk och att överleva, säger Robert när vi ses en regnig gråmulen dag i ett rum längst upp på Oscarsteatern i Stockholm.

Han berättar att han blev riktigt illa däran. Lukt- och smaksinnet försvann och han fick hög feber, diarré och smärtor i ryggen.

– Symtomen kom och gick. Jag fick domningar i händerna, näsblod, migrän och feber som hoppade fram och tillbaka. När det hade gått över en vecka med 38 graders feber och jag till slut kände mig både feber- och symtomfri kom plötsligt en sista attack. Åter feber och värk i hela kroppen. Då kände jag att jag gav upp, det var bara att lägga sig och dö. Men efter sex timmar var jag bra igen. Sammanlagt var jag sjuk i 43 dagar. Lömsk sjukdom det där, suckar Robert.

Han tycker det är skönt att vara “på andra sidan” och nu ha antikroppar men får ändå anpassa sig och följa de restriktioner som råder.

– Vi har just varit i Litauen och spelat in andra säsongen av Det som göms i snö och där fick man ju ständigt ha handskar och munskydd på sig, säger Robert.

Han, som varit hypokondriker så länge han kan minnas, tycker det är intressant att se hur han reagerade då pandemin kom.

– Jag blev faktiskt inte speciellt rädd, snarare fokuserad. Alla som jobbar på teatrar är mer eller mindre hypokondriker. Vi får helt enkelt inte bli sjuka, inget vabbande av sjuka barn och det finns ingen ursäkt att ställa in ett jobb. Jag har alltid haft ett mantra inom mig: “Jag får inte bli sjuk, jag får inte …”

Robert Gustafsson: Plötsligt blev min bacillskräck normal
Robert och hans Lotta, som är konstnär, har varit ett par i över 30 år. Här är de på Guldbaggegalan för några år sedan.
Foto: TT

Vad är normalt?

Robert berättar att han aldrig tar i något under ett besök på en offentlig toalett. Han använder bara armbågar och fötter för att spola, ta papper, öppna och låsa dörren. En konst kan man ju tycka? Nu när alla blivit mer noggranna med hygienen känner Robert att folk äntligen fattar grejen.

– Att det behövdes en pandemi för att folk ska sköta sig. Plötsligt blev jag ju normal, säger Robert.

Ämnet för oss osökt in på Rain man där Robert spelar en man med autism och som är savant, vilket innebär att man både har en funktionsvariation och samtidigt en mycket hög förmåga inom ett begränsat område.

Ja, vad är normalt och vad är onormalt? Robert är uppvuxen med Kristian, sin tre år äldre bror, som bar på flertalet diagnoser. Då, på 70-talet, hade man inte namn på alla olika bokstavskombinationer. Man sa att Roberts bror var “egen” eller “jobbig”. Robert beskriver hur man totade ihop brorsan med andra barn som hade alla möjliga olika skador eller diagnoser.

– Till exempel fanns det de som var gravt funktionsnedsatta i samma klass som min bror, säger Robert och suckar.

Han tycker att man kommit långt i vårt samhälle när det handlar om att föra in alla människor med särbegåvningar, bokstavskombinationer och variationer i normaliteten.

– Idag kan man till exempel se personer med Downs syndrom i allt från tv-reklam till filmer. De finns med i paletten numera, så visst har samhället tagit ett jättekliv, säger han.

Robert Gustafsson: Plötsligt blev min bacillskräck normal
Robert beskriver att han har en enorm livsenergi. Han vill leva så länge det bara går.

Den stora favoritfilmen

Som barn kunde Robert känna sig trött på allt som hade med neuropsykiatriska funktionsvariationer att göra, som vuxen är han däremot fascinerad.

– Vi har så mycket att lära oss av dem. Framför allt lär de oss att jobba med våra egna rädslor. Och visst, att känna rädsla för det som är annorlunda är helt naturligt. Djur fungerar likadant, flockar stöter ut dåliga gener och det som skiljer sig. Men jag fascineras av människor som är annorlunda, säger Robert.

Personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer har alltid varit en hjärtefråga för Robert så när han fick förfrågan om att spela den här rollen tvekade han inte en sekund. Föreställningen är baserad på den Oscarsbelönade filmen med Tom Cruise och Dustin Hoffman i rollerna som kom att bli Roberts största bioupplevelse någonsin.

– Ingen annan historia har gripit tag i mig på samma sätt sen dess. Värme, humor, glädje, smärta och tragik – den har allt. Men med den här föreställningen ville jag göra en uppdaterad version, förklarar Robert.

Som research inför sin roll, för att förstå vad det innebär att ha autism, tog Robert kontakt med en läkare. Dessutom gjorde han regelbundna besök på ett boende för personer med olika neuropsykiatriska funktionsvariationer.

– Min fru jobbade deltid som assistent där och jag fick chansen att hänga tillsammans med människor som har alla möjliga diagnoser, säger Robert och imiterar en ung kille han umgicks lite extra med.

– Han var speciell och jag hämtade inspiration ifrån honom inför min roll. Jag iakttog allt från ticks till kroppsspråk, avsaknaden av integritet och annat som är karaktäristiskt för personer med autism. Vid ett tillfälle satt den här killen och höll mig i lillfingret en lång stund. När han hade släppt fingret stirrade han plötsligt på mitt ansikte, väldigt nära, och när jag vände mig och såg in i hans ögon var det som att han såg min själ. Det var ett helt övernaturligt möte, säger Robert.

Robert tror att även han själv besitter flera Rain man-kvaliteter och känner igen sig i sin rollfigur. Dock har han ingen särbegåvning, till hans stora förtret.

– Jag lider själv av tvångstankar och sådant. Jag är arbetsnarkoman, hypokondriker, ett kontrollfreak som älskar rutiner och är oerhört pedantiskt lagd. Men sedan finns det annat i själva savantgrejen – som att komma ihåg hela telefonkatalogen efter att ha läst den en gång – som jag inte känner igen, tyvärr.

Robert Gustafsson: Plötsligt blev min bacillskräck normal
Robert, till höger, och hans storebror Kristian som föddes med hjärtfel. Robert beskriver hur han hela tiden fick vara ”storebror till sin storebror”.
Foto: Privat

Lillebror och storebror

Robert var lillebrorsan som ständigt fick agera storebror. Han är uppvuxen med att försvara och rädda sin bror i olika situationer. Men det fanns även en stor oro.

– Min storebror föddes med hjärtfel och man sa att han endast skulle bli 9–10 år. Döden fanns alltid där och oron gjorde sig ständigt påmind. Var det idag det skulle ske? Jag fick tidigt förklarat för mig hur min bror levde på lånad tid. Samtidigt skulle jag bryta mig loss och bli min egen. Tidigt fick jag fria tyglar men under ett visst ansvar såklart. Ofta fick jag höra: “Du som är så stark.” Och såklart har oron för min brors död och känslan av att hela tiden behöva vara stor, präglat mig, säger Robert.

Brodern blev betydligt äldre än 9–10 år men gick bort när han var 40.

– Visst var det en slags lättnad när han väl dog men man kan aldrig vara nog rustad för döden. Den kom som en chock och innebar såklart en stor sorg. Det blev så definitivt.

Robert är viss om att det är oron för sin brors död som är orsaken till hans egen dödsångest.

– Jag kan drabbas av enorma dödsångestattacker. Det är okej att prata om döden så här teoretiskt men det vill så lite till innan jag får fullständig panik, säger Robert.

Han beskriver att livskraften inom honom är så enorm. Och han är både svårsövd och svårbedövad. Det krävdes minst sju sprutor innan bedövningen tog då han skulle ta bort ett litet födelsemärke.

– Det är så mycket energi i mig. Jag vill leva så länge det bara går. Min pappa dog nyligen. Han blev 90 år, så jag har nog bra gener att brås på. Min mamma är 88 år, men hon har blivit senil. Inte lika bra gener alltså.

Robert förklarar att rädslan inte handlar om vad som händer efter döden utan under själva dödsögonblicket.

– Det är klaustrofobiska tankar för mig. Att få kol eller inte få luft, kvävningsdöd … Allt sådant är en fruktansvärd mardröm för mig, säger Robert.

Han erkänner att han var rädd att få problem med andningen då han var sängliggande med corona. Samtidigt var han rustad.

– Jag klarade mig ifrån det tack vare alla mina andningsövningar som jag gör regelbundet.

Robert tror på en slags högre sanning som vi människor varken kan greppa eller förstå.

– Kalla det för Limpan eller Bertil. Gud, helig Ande eller Allah känns förbrukat och är så förknippat med krig och olika värderingar. När jag var i 12-årsåldern var jag med om en utomkroppslig upplevelse, säger Robert.

Han beskriver detaljerat hur han såg på sig själv och sina tankar som i olika lager och hur han samtidigt mediterade.

– Plötsligt fick jag feber och började skaka. Då blev jag avbruten av en stor hand som hölls över mig. Samtidigt hörde jag en röst säga: “Nu är du väldigt nära något som du inte ska begripa.” Vissa skulle säga att jag kom nära Gud, jag säger att jag kom nära sanningen. En sanning som vi människor varken kan eller ska kunna förstå och som vi bara ska låta vara. Och den där upplevelsen kommer jag aldrig att glömma, berättar han.

Äntligen medelålders

Inte förrän Robert fyllde 50 upplevde han att han befann sig i den ålder han alltid känt sig som.

– Jag har alltid haft svårt för min egen ungdom, valpigheten, och snarare sett upp till äldre och mer erfarna människor. Vi borde lyssna mer till våra äldre i samhället, de som bär på all erfarenhet. Unga politiker är till exempel det värsta jag vet. De kan väl omöjligen veta vad som är rätt eller fel? Samtidigt hör det ungdomen till att göra fel och bränna sig.

– Äntligen känns det som jag är ikapp och jag trivs mer än någonsin med den ålder jag befinner mig i just nu. Jag får lov att gå och hötta med en käpp i handen eller sitta med ena glasögonbågen i munnen, säger han.

Vad är du mest stolt över i din långa karriär?
– Rent yrkesmässigt är det svårt att välja ut något i sin helhet, det är snarare kortare bitar eller vissa monologer som jag kan känna att jag fått till. Men just nu känner jag att det som skiljer sig från många av de mer komiska roller jag tidigare fått spela, som rollen i Det som göms i snö eller Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, gör mig stolt.

– Sedan är det ju fantastiskt att få alla dessa brev från människor som vill tacka mig. Det är brev från personer med allt ifrån cancer till psykisk ohälsa som skriver att de sett mig på Youtube, i en film eller på tv, som menar att jag räddat deras liv. Kul, men samtidigt ger det ju en otrolig press, att jag hela tiden måste prestera. Jag tänker att om jag inte hela tiden gör någon ny rolig sketch så kanske någon dör just nu.

Scroll to Top