Patrik Lundberg: “Mina framgångar grundar sig i en stor sorg”

Som liten pojke drömde han om att bli stats- eller utrikesminister. Det blev ingetdera. Som tonåring drömde han om att skriva krönikor och att en dag få ge ut böcker. Den drömmen lever han idag. Patrik Lundberg höll ett av årets mest hyllade sommarprogram och i samma veva släppte han boken Fjärilsvägen som blivit minst lika uppmärksammad.

– Jag kunde inte ana att responsen skulle bli så stor. Men jag tror att det var många som läst boken eller lyssnat på programmet som kunde identifiera sig med min och framför allt min mammas livshistoria. Alla har en mamma, farmor eller mormor som slitit ut sig, som är ensamstående, som kämpat med jobb, hem och barn. Detta är kvinnor som inte syns i de stora medierna, veckotidningar är bättre på att lyfta fram dessa personer, säger Patrik.

Vi har slagit oss ner inne på hans kontor i ett av de charmigaste kvarteren på Söder i Stockholm. Till huvudstaden flyttade han för ett år sedan, tidigare har han bott i Skåne. Han är uppvuxen i Sölvesborg i Blekinge tillsammans med sin syster Paula och mamma Birgitta.

När Patrik nyss fyllt 10 år skilde sig hans föräldrar. Patriks pappa hittade en annan kvinna som han skapade sig ett liv med. Patrik tycker inte att hans pappa är en elak människa och han känner inget särskilt agg mot honom. Samtidigt kan han inte förstå hur man kan lämna sina barn som han gjorde.

– Pappa och jag hade en väldigt sporadisk kontakt med varandra och hördes endast tre gånger om året. Vid varandras födelsedagar samt julafton. Min syster har däremot träffat honom lite mer. En dag, när jag själv blir pappa och funderar kring faderskapet, tar jag kanske kontakt med pappa och ställer de där frågorna som jag aldrig ställt. Som varför han inte ville ha kontakt med oss? Eller ville han det, egentligen?

Patriks mamma såg alltid till att han och hans syster hade det bra.

– Förutom att hon var kärleksfull var hon väldigt rolig. Hon drog rövarhistorier och skojade mycket med oss. Mamma hade ett jävlar anamma inom sig. Trots att vi levde knapert – hon unnade sig sällan något och varken fikade eller åt lunch på jobbet – lyckades hon få ihop pengar till skolfoton och våra aktiviteter. Så fort mamma fick oss gav hon upp sina egna drömmar för att istället hjälpa oss barn att nå våra.

Parallell historia
Patrik påminner om att bara några generationer tillbaka var Sverige ett fattigt land. Då handlade det om att överleva och varje generation kämpade för att nästa generation skulle få det bättre. Idag har stora delar av medelklassen det så bra att man har möjlighet att ge sina barn en bra grund samtidigt som man förverkligar sina egna drömmar.

Temat i Patriks sommarprat var just kärlek och pengar. Man brukar säga att pengar är inte allt men Patrik håller inte riktigt med.

– Det är lätt att säga för dem som har pengar. För min mamma var det knapert och de enda slantar som fanns gick till oss barn.

Filmen Forrest Gump har Patrik sett över 50 gånger och han beskriver den som en av sina favoriter.

– Det var faktiskt den filmen som var förlaga till min bok. På samma sätt som man får följa Forrests liv parallellt med den amerikanska moderna historien, kan man läsa mammas personliga berättelse som invävd i vår svenska politiska historia, säger Patrik.

För honom är det privata politiskt.

– Absolut, så är det. Men det politiska är även personligt. Politiska beslut påverkar människor. Mina föräldrar skilde sig 1993 mitt under brinnande finanskris. Mamma blev ensamstående under en svår ekonomisk period och det var därefter som mammas mående förändrades.

Patrik beskriver hur hans mamma hade mycket smärta i bland annat tänder och fötter och blev sjukskriven.

– Hon ville inte gå till tandläkaren för hon visste att det skulle bli kostsamt. Det samma gällde de synundersökningar hon innerst inne visste att hon behövde göra. Mamma fick ångest för hon visste att progressiva glasögon kostar så mycket.

Patrik beskriver hur hans mamma fick uppleva mycket lidande, många gånger helt i onödan. Han har också förstått att det inte bara var hans mamma, utan många andra lågutbildade kvinnor, som inte togs på allvar av vården.

– Istället för att få träffa en psykolog, som nog hade varit det allra bästa för mamma, skrev man bara ut mer tabletter.

Emellanåt svimmade mamma Birgitta men Patrik och hans syster vågade aldrig ringa ambulansen eller någon närstående.

– Jag tänkte att om någon fick reda på hur mamma mådde så kanske socialen skulle komma och hämta oss. Idag, som vuxen, kan jag tänka mig att det var attacker av panikångest mamma drabbades av. Och som om hon inte hade nog med oss, jobb, hus och trädgård, blev hon även tvungen att ta hand om sina föräldrar då de blev gamla och svaga.

Patrik upplever att det var som om hans mamma höll andan och gjorde allt för sina barn och för att hålla ihop hela livspusslet. Med andra levnadsförhållanden och förutsättningar hade Birgitta kanske levt idag.

– Det är nästan spöklikt att i princip på dagen efter att jag och min syster hade flyttat hemifrån drabbades mamma av utmattningsdepression. Det var som om att hon äntligen kunde andas ut, som om hon gjort allt hon kunnat och därmed fullbordat sin plikt. Stressen tog knäcken på henne och mamma dog i förtid, säger Patrik.

På frågan om Patrik tror att de välbeställdas lycka har byggts på de mindre välbeställdas olycka, svarar han:
– De flesta familjer där båda föräldrarna jobbar och är friska har det relativt bra. Är du ensamstående förälder och sjuk eller arbetslös däremot, måste det finnas ett rejält skyddsnät. Är det så? Fråga valfri ensamstående förälder i den situationen…

Übersvensk identitet
Vi börjar prata om jämställdhet och Patrik undrar varför det än idag är kvinnan som är projektledare och håller i den sociala biten.

– Jag har många manliga vänner som, trots att vi lever i upplysta tider, fortfarande inte fattat det där. De menar att de inte förstår vad deras fruar gnäller om när de klagar på att de inte hjälper till. De säger: “Det är ju bara att säga till mig vad jag ska göra så gör jag det.” Då har man ju inte riktigt fattat grejen – att kvinnorna hela tiden ska hålla i alla trådar. Ett annat exempel är de tillfällen då kompisars barn ska ha födelsedagskalas. Det är alltid mammorna som håller i alla bestyr och bjuder in till kalaset, säger Patrik.

Patrik har även funderat på att många män får ett slags feministiskt uppvaknande i samma stund de får en dotter. Men han anser att det borde vara minst lika viktigt att fundera på denna fråga när man får en son. Riktigt så ser det inte ut i verkligheten.

– Många män ser till att deras döttrar inte utsätter sig för risker och faror. Man borde istället lägga fokus på att uppfostra sina söner att inte utsätta flickor för risker, säger Patrik.

Patrik kom till Sverige från Seoul som en 9-månaders bebis. För några år sedan släpptes boken Gul utanpå där han skrev om sin personliga resa kring adoptionen. På frågan hur adoptionen har präglat hans liv, svarar han att det är svårt att veta vad som är vad.

– Jag tror att jag har skaffat mig en “übersvensk” identitet, kanske just för att jag inte känt att det är en självklarhet att jag är svensk. Tror ärligt talat att jag är Sveriges svenskaste svensk. Jag älskar Vasaloppet, allsångsprogrammen, svensk historia och Melodifestivalen…

Patrik har gjort ett tiotal ­resor till sitt födelseland Sydkorea. Vid första återresan träffade han delar av sin bio­logiska släkt, bland annat sin biologiska pappa och mamma.

– Det sägs att min biologiska mamma drabbades av en förlossningsdepression, det var därför jag blev bortlämnad. Vid vårt möte, där alla känslor svallade, berättade min biologiska pappa att han inte ville lämna bort mig men att han kände att han inte hade något val. När vi sågs första gången sa han: “Nu är jag lycklig för jag fick träffa dig och därmed är mitt liv fulländat.” Han dog för tre år sedan, men fram till dess hade vi regelbunden kontakt med varandra. Bäst relation har jag fått med min äldre bror. Vi hörs regelbundet.

Vad saknar du mest med din mamma?
– Det där som kändes meningslöst då. Som när hon ringde och frågade vad jag hade ätit eller vad jag hade för väder hos mig. Då tänkte jag att det spelar väl ingen roll men nu skulle jag säga att de där frågorna spelar all roll. Det visade att hon brydde sig om mig.

Vad var det sista du sa till din mamma?
– Jag minns inte exakt mina sista ord. Däremot minns jag att när man dragit ut sladden till respiratorn och väntade på hennes sista andetag så spelade jag Elvis Presley för henne. Hon slutade aldrig älska hans musik.

Gjorde din mammas bortgång dig mer eller mindre rädd för döden?
– Jag har alltid haft dödsångest men efter mammas bortgång kändes allt så meningslöst. Först lever man och därefter dör man. Men jag är egentligen precis lika rädd nu som innan. Jag har aldrig varit troende och ganska nöjd med att inte veta vart vi tar vägen efter detta liv. Men i början av augusti, när min syster gifte sig och himlen var klarblå, så från ingenstans kom det en stilla regnskur. Den kom precis före själva vigseln och både jag och min syster tittade menande på varandra och kände att det måste ha varit mammas tårar från himlen.

Vad vill du säga till dem som fortfarande har sina föräldrar kvar i livet?
– Ring det där extra samtalet, gör det där besöket och säg det du alltid velat säga. Det låter klyschigt men det är sant. Det vet alla som förlorat någon.

Hur ser ditt liv ut nu?
– Jag har det bättre än någonsin och är tacksam att jag numera kan livnära mig som författare och journalist.

Vad skriver du helst om och vilka frågor känns extra ­viktiga för dig att belysa?
– Jag är intresserad av att skriva om orättvisor som ingen tycker om men som ändå inte försvinner, som mobbning, sexuella trakasserier mot kvinnor och tjejer och ojämställda löner. Ingen i Sverige kan ju tycka att detta är okej, ändå förekommer det överallt. Personligen tror jag inte på godhet och ondska, jag tänker att alla vill göra sitt bästa. Men jag är nyfiken på vad och vart det går fel.

Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på ditt liv, både yrkesmässigt och privat?
– Yrkesmässigt är jag stolt över att använda min plattform till att inte skriva om oförrätter i mitt liv utan att jag hela tiden tänker på läsarna, de som inte har det lika bra som jag. Vanligt folk som har arbetaryrken och bor på landsbygden, till exempel.

– Privat känner jag en stolthet över min nära relation med min syster. Jag känner många som inte har någon kontakt med sina syskon. När vi var små retades och bråkade vi en hel del och mammas enda önskan var att vi barn skulle vara sams. Nu är vi det.

Finns det något du ångrar?
– Ja, att jag inte köpte en bostad tidigt i vuxenlivet. Jag var nog alldeles för rädd för att ta lån och har alltid haft stor respekt för pengar.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Jag är glad för tillvaron som den är här på jobbet och lever min dröm. Men nu skulle jag vilja ägna lite mer tid åt min sambo och bygga en familj, gärna med två barn.

Och vad blir du för en pappa, tror du?
– Jag vill ge mina barn både vingar och rötter. Att de ska känna sig hemma i miljön och familjen de växer upp i. Men också att de ska känna en hunger efter att upptäcka Sverige och världen.

Har det varit en svår balans mellan din personliga sorg och allt kommersiellt kring boken om din mamma och ditt sommarprat?
– Absolut. Folk hyllar mig men boken och sommarpratet grundar sig i en stor sorg. Det är väldigt dubbelt.