Polisen Kenneth berättar om mötet med mördarna

När Kenneth Eklund tog upp jakten på de tre bankrånarna anade han inte vilka hänsynslösa brottslingar han hade att göra med. De avrättade två av Kenneths kollegor, men själv överlevde han mot alla odds …

Fredagen den 28 maj 1999 var tänkt att bli en ledig dag utan några som helst förpliktelser för Kenneth Eklund. Istället blev det hans livs mest dramatiska dag. När Kenneth, som då var närpolischef i Kisa, vaknade på morgonen hade han bara fått några få timmars sömn. Vid fyrasnåret hade han och hustrun Inger kommit hem från en veckas semestervistelse på Kreta. Egentligen hade Kenneth med gott samvete kunnat unna sig en sovmorgon, men pappershögarna som han visste hade samlats på skrivbordet under hans bortavaro gav honom ingen sinnesro.

– Jag har alltid varit plikttrogen. Dessutom hade jag för ovanlighetens skull inte haft någon vikarie under min ledighet. Jag åker ner till polisstationen en stund, tänkte jag. Mitt beslut var naturligtvis inte populärt hos Inger, tillägger han och tittar leende på sin fru.

Efter några lugna timmar, då Kenneth bland annat ger kronofogden handräckning och på tillbakavägen tar vägen förbi Östgöta Enskilda Bank i Kisa för att försäkra sig om att allt är som det ska på bankkontoret, närmar sig arbets-dagen sitt slut. Kenneth har precis börjat se fram emot en kall öl hemma på altanen då det klockan 14.42 kommer ett anrop från polisens kommunikationscentral i Linköping. “Vi har fått ett överfallslarm från Östgötabanken i Kisa. Kan du åka dit och undersöka saken?” lyder meddelandet. Kenneth, som denna dag är ensam på den lilla polisstationen, slänger på sig en skyddsväst och kör den korta sträckan till banken som han besökt bara ett par timmar tidigare. Utanför banken står en maskerad man med ett automatvapen som han riktar mot Kenneth när han får syn på polisbilen.

 

Polisen Kenneth berättar om mötet med mördarna

En hotfull situation
– Det var en väldigt hotfull situation som ytterligare under-ströks av att två motorcyklar cirklade runt min bil. Det är inte ofta man som polis får uppleva ett pågående rån.

I vanliga fall har rånarna redan hunnit lämna platsen då polisen dyker upp. Den här gången var rånarna för ovanlighetens skull inne i banken i hela 20 minuter.

– Anledningen till fördröjningen var att kassavalvets kodlås hade en utlösningstid på 15 minuter som de var tvungna att invänta, förklarar Kenneth.

Via polisradion får Kenneth veta att förstärkning är på väg från Linköping, men eftersom kollegorna har 5,5 mils körsträcka att avverka kommer de knappast hinna fram i tid.

– Jag visste att jag inte kunde göra något ingripande på egen hand. Min uppgift var att spana på rånarna och göra observationer som i ett senare skede skulle kunna leda till gripanden av dem.

Kenneth ställer bilen omkring 150 meter från banken, varifrån han i skydd av en träddunge följer vad som händer utanför banken. Medan han står där går tankarna flyktigt till älgstudsaren som finns kvar på polisstationen. Om jag bara hade tagit den med mig, bannar Kenneth sig själv. Med facit i hand tror han idag att historien hade kunnat få ett annat slut om han hade haft älgstudsaren till hands.

– Det är naturligtvis strängt förbjudet att skjuta med jaktvapen mot människor. De får bara användas till att avliva vilt. Jag hade sannolikt fått sparken om jag använt älgstudsaren mot rånarna, men det hade det varit värt om jag hade kunnat rädda mina kompisars liv i Malexander. Om jag oskadliggjort gärningsmännen genom att skjuta några snabba skott mot rånarbilen när den kom rakt emot mig hade det tagit stopp där, konstaterar han.

Med ett byte på drygt 2,6 miljoner kronor instuvat i den stulna rånarbilen passerar rånarna Kenneth med tre vapenpipor utstickande från bilfönstren.

Gömde sig i bilen
– Jag trodde att de skulle stanna och skjuta på mig och sprang därför in i polisbilen och lade mig ner för att inte synas. Det var helt fel beslut av mig. Om rånarna skjutit mot bilen hade jag inte klarat mig. Men nu stannade de som tur var inte.

Kenneth följer efter rånarbilen, som i en hastighet av 140–150 kilometer i timmen fortsätter söderut på riksväg 34. Hans plan är fortfarande att observera rånarna på be-hörigt avstånd, men när han kommer ur en kurva ser han hur rånarbilen har stannat ett hundratal meter längre fram. På vägbanan står tre maskerade, svartklädda personer i knästående skytteställning. När de får syn på polisbilen börjar de skjuta skarpt mot Kenneth.

– Jag bromsade allt vad jag kunde. Privatbilisten i Volvon framför mig uppfattade situationen och började backa så häftigt att hon höll på att backa in i polisbilen. Volvons högra backspegel blev genomskjuten. Senare visade utredningen att det räddade mitt liv. Om inte backspegeln hade varit i linje med mitt huvud skulle skotten ha träffat och förmodligen dödat mig.

Otaliga gånger har Kenneth fått frågan hur han kunde fortsätta biljakten efter att ha fått så konkreta bevis på vad rån-arna var kapabla till – att de inte skydde några medel för att undkomma polisen. Han tror att svaret ligger i det höga adrenalinpåslaget som den extraordinära situationen framkallade.

– Man kunde kanske förväntat sig att jag skulle ha blivit avskräckt, men tvärtom blev min reaktion istället: Nu jäklar måste jag se vart de tar vägen. Jag stod inte ut med tanken på att rånarna skulle komma undan.

Kanske känner rånarna på sig att de har en ovanligt enveten polis i hasorna. Några minuter efter den första beskjutningen stannar de återigen till för att invänta Kenneths ankomst med vapnen i beredskap.
– Man kan ju undra hur länge de hade stått kvar där om inte jag hade dykt upp, säger Kenneth tankfullt.
Den här gången tycktes det inte finnas någon reträttväg.

 

Polisen Kenneth berättar om mötet med mördarna
Polis och räddningspersonal på plats vid mordplatsen. De två poliserna Olle Borén och Robert Karlström har ännu inte flyttats från den snäva kurvan där skjutningarna skedde. (Foto: Mia Karlsvärd)

Såg rånarna komma
– Jag upptäckte rånarna för sent, när jag bara var 25–30 meter ifrån dem. Alla tre sköt mot min bil. Återigen försökte jag backa mig ur situationen, men bilen gick inte att rubba ur fläcken. Motorn hade skjutits sönder och strömmen var utslagen.

Kenneth lägger sig ner över passagerarsätet för att skydda sig mot glassplittret som han väntar snart ska komma nedregnande över honom då framrutan skjuts sönder. Men istället tystnar vapensmattret.
– Jag trodde att rånarna hade stuckit iväg igen, men när jag sakta reste mig upp såg jag dem alla tre komma gående emot mig. I den stunden var jag säker på att jag skulle dö.

Minnet av dödsångesten som tog strypgrepp om honom får för ett kort ögonblick Kenneth att stanna upp i sin berättelse. Ögonen blir blanka och rösten sviktar en aning. Trots att 21 år förflutit sedan händelsen är varje detalj fortfarande lika glasklar som om den hade inträffat igår.

Medan rånarna närmar sig Kenneths bil växer en beslutsamhet fram inom honom.
– Om de ska skjuta ihjäl mig så får de göra det utanför bilen, tänkte jag. Jag öppnade förardörren och sprang för allt vad jag var värd ner mot ett kärr som jag fått syn på.

Medan Kenneth rusar genom hög vass hör han automatelden smattra bakom honom.
– Hela tiden väntade jag på att det skulle svartna för ögonen. Även om jag inte kände någon smärta var jag övertygad om att jag blivit skjuten. Från våra utbildningar visste jag att man kan fortsätta agera i upp till tre minuter om man är dödligt träffad.

Kenneth gömmer sig bakom en uppochnedvänd eka. Men gömstället är inte så tillförlitligt som han hade hoppats. På avstånd hör han en av rånarna – Jackie Arklöv, ska det senare visa sig – ropa: “Snutjäveln
ligger i vassen.” Kenneth tar upp sitt tjänstevapen och gör sig skjutklar.

 

Polisen Kenneth berättar om mötet med mördarna
Olle Boréns och Robert Karlströms beskjutna polisbil. (Foto: TT)

Var beredd på strid
– Jag tänkte: Om ni kommer nu så ska ni få. Jag har i alla fall 32 kulor att bjuda på. Jag tror att det ligger i yrkesrollen att man är inställd på att ta strid trots att man befinner sig i ett sårbart läge.
Kärret vibrerar av två kraftiga detonationer från handgranater som en av rånarna kastat efter Kenneth. Sedan blir det tyst. Kenneth blir liggande i kärret i ytterligare drygt tio minuter innan han börjar ta sig upp mot vägen för att få hjälp. När han rör sig genom den täta vegetationen ser han en person med något stort och mörkt på magen komma emot honom.

– Jag höjde vapnet och skrek: “Det är polisen, jag skjuter!” Då hörde jag någon svara: “Nej, det är från Expressen.” Det faktum att jag var nära att skjuta ihjäl en människa blev ytter-ligare ett trauma för mig. Den där Expressenfotografen var närmare döden än vad jag precis hade varit, det kan jag tala om.
Bilden av Kenneth på väg upp genom vassen, som fotografen tog med livet som insats, kom att pryda löpsedlar över hela landet. Senare hittades 87 tomhylsor på området där Kenneth blivit beskjuten. En av kulorna träffade honom i vänsterarmen men gick bara igenom de yttersta hudlagren. Hans kollegor Olle Borén, 42, och Robert Karlström, 30, som var stationerade vid Mjölbypolisen, hade inte samma tur. Ungefär en timme efter eldgivningen mot Kenneth slutade deras jakt på rånarna med att de avrättades med sina tjänstevapen. Kenneth mottog beskedet om morden på kollegorna med stor bestörtning.
– Robert var vapeninstruktör som jag. Vi hade gått flera utbildningar ihop. Jag var även bekant med Olle. Ibland har jag funderat över varför jag överlevde och inte Robert och Olle. På 20-årsdagen av morden förra året anordnades en minnesstund på mordplatsen i Malexander som Kenneth och Inger närvarade vid.

– Det var en fin ceremoni. Efteråt fikade vi hemma hos Roberts mamma Astrid. Hon har hållit kontakten med oss genom åren.

Skottskadan som Kenneth ådrog sig vid beskjutningen läkte snabbt. Det gjorde däremot inte de psykiska såren som händelsen åsamkat honom.

 

Polisen Kenneth berättar om mötet med mördarna
Begravningen av Olle Borén och Robert Karlström i Mjölby kyrka den 15 juni 1999. Prästen Åke Talltorp är polispräst från Linköping. (Foto: TT)

Hade mardrömmar
– Den första tiden hade jag återkommande mardrömmar om att jag sköt ner människor med en kpist. Det fick mig att tro att jag höll på att bli tokig, men min läkare försäkrade att mardrömmarna ingick i bearbetningen. Flera år senare fick jag diagnosen posttraumatiskt stressyndrom.

För Inger var det uppenbart att Kenneth inte mådde bra.

– I vanliga fall är Kenneth en väldigt glad och social person, men under den här tiden uppträdde han ofta frånvarande. Ibland satt han bara och stirrade ut i tomma intet. Dessutom blev han lite folkskygg. Om vi skulle träffa människor som vi inte kände så väl förmanade han mig alltid i förväg att jag inte fick säga ett enda ord om det han hade varit med om.

– Det hade att göra med att jag blev så exponerad genom bilden från vassen som kablades ut i media, inflikar Kenneth. När jag var ute bland folk stannade många till för att prata om det som hänt, vilket fick mig att dra mig undan.

I synnerhet i lilla Kisa, där rånet ägde rum, var Kenneths ansikte och namn tätt förknippade med Malexandertragedin. Han gjorde ett tappert försök att återvända till sin gamla arbetsplats, men efter bara ett par veckor insåg han att han inte orkade vara kvar där. De resterande 16 åren fram till sin pensionering tillbringade han som trafikpolis i Linköping. Än idag har Kenneth svårt att besöka Kisa.

– Det känns inte bra att åka åt det hållet. Vid ett par tillfällen har jag passerat platserna där jag blev beskjuten, men även det undviker jag i möjligaste mån. Då kör jag hellre en omväg. I det vardagliga livet tänker jag inte längre så ofta på det som hände, men varje gång gärningsmännen omskrivs i media eller årsdagen närmar sig gör sig händelsen påmind. De flesta av årsdagarna har Inger och jag tagit vår tillflykt till Kreta.

Kenneth menar att tryggheten hemma på släktgården utanför Tranås med Inger och barn och barnbarn som kommer på besök har varit läkande för honom. Även arbetet i skogen som tillhör gården har fungerat som en fristad. Men framför allt har det varit till stor hjälp för honom att få dela sina upplevelser med ­andra.

– Kort efter beskjutningen fick jag kontakt med två poliskollegor – en i Jokkmokk och en i Stockholm – som varit med om liknande händelser. De har blivit mina vänner för livet. Det är bara andra som upplevt samma sak som till fullo kan förstå vad jag har gått igenom.

De många föredrag som Kenneth genom åren hållit i olika utbildningssammanhang inom polisen har också varit betydelsefulla för honom.

– Efteråt har det flera gånger kommit fram åhörare som sagt: “Det var på grund av det som hände dig och dina kollegor som jag bestämde mig för att bli polis.” Det är en tröst att det ändå har kommit någonting gott ur den där hemska majdagen 1999. 

Polisen Kenneth berättar om mötet med mördarna
– Bilden av när jag kommer ut ur vassen vid Gummetorpasjön är tagen bara sekunder efter att jag siktat med mitt tjänstevapen mot fotografen. Här ser man också skottskadan på min vänsterarm, säger Kenneth. (Foto: TT)

Gärningsmännen greps snabbt

I samband med skottlossningen mot poliserna Robert Karlström och Olle Borén skottskadades en av rånarna, Andreas Axelsson. Han anhölls tre timmar senare på Linköpings universitetssjukhus. Kumpanen Jackie Arklöv greps tre dagar efteråt i Tyresö söder om Stockholm.

Den tredje gärningsmannen, Tony Olsson, flydde till Costa Rica där han greps en dryg vecka efter morden. Gärningsmännen dömdes alla tre till livstids fängelse. 

Andreas Axelsson och Tony Olsson (som numera heter Byström i efternamn) har beviljats tidsbestämda straff. De kan bli villkorligt frigivna 2022 respektive 2023. 

Jackie Arklöv har hittills fått avslag på sina ansökningar om att få sitt straff tidsbestämt.

Tony Olsson häktades vid hemkomsten från Costa Rica där han försökt undkomma polisen efter rånet i Kisa och polismorden i Malexander. 

Scroll to Top