Jill Johnson: “Jag gick vilse i livet”

Vår countrydrottning har varit med i över 32 år nu. Sedan barnsben, bokstavligen. När vi träffas på Folkoperan märker man att hon är van vid det mesta, terränggående och hon byter lätt och ledigt om och fixar håret mitt i trappan eftersom hon inte kunde hitta något eluttag i damrummet. 

Kärleken till countryn kom tidigt, men kanske var det inte hon som valde genren, utan countryn som valde
henne: Som 14-åring deltog Jill i en talangtävling på Höganäs hotell. Det var familjen som föreslog att hon skulle sjunga John Denvers Take me home, country roads. Kompbandet Tomboola Band blev förtjusta i tjejen och frågade om hon ville sjunga med dem. Jill kom att spela med dem i flera år, på countryfestivaler i Danmark, undergroundklubbar på Jylland, på High Chaparral i Småland … Att hon fick uppfylla sin dröm om att stå på scenen och sjunga kan man förstå, men hur tänkte föräldrarna när de släppte iväg sin 14-åring? 

– Det har jag också undrat, haha. Det finns nog flera svar på den frågan, men det ena är att båda mina föräldrar själva var unga när de drog till sjöss. Det andra är att jag var en duktig flicka. De litade på mig och kunde göra det, jag var inte den som låg runt eller söp. Visst har jag råkat ut för saker, men inget som jag har ställt till med själv. 

Stark magkänsla

Hon säger med tacksamhet i rösten att de här åren, spelningarna och grabbarna (som nu är gubbarna) i bandet, lade grunden för så mycket. Bland annat utvecklade hon sin människokännedom. 

– Min magkänsla är väldigt stark – och det är inget hokuspokus jag snackar om. Men jag är nästan överkänslig i min förmåga att plocka upp sinnesstämningar, vilket nog hänger ihop med alla ställen och situationer jag mött och fått hantera. 

Samtidigt har Jill funderat mycket på hur hon själv skulle reagera om hennes nu 15-åriga dotter kom och sa att hon ville dra ut på turné. Hon inflikar att de är två föräldrar med rätt att tycka till om saken. 

– Men jag försöker skilja på vad som är mina rädslor och faktiska faror. Havanna är en bra tjej, så jag är inte rädd för vad hon skulle göra så mycket som att hon ska råka ut för fel personer. Jag försöker resonera mycket med andra föräldrar om sådana här saker just nu, men generellt har jag landat i att jag hellre säger ja en gång för mycket än nej. Det är genom att vara ute i livet som man lär sig.

Jill är i Stockholm några dagar, bland annat för att prata om sin vårturné med Liz Rose, låtskrivaren från Nashville som förutom att ha jobbat med Jill även har skrivit låtar åt artister som Taylor Swift. De träffades i Nashville i början på 2000-talet och Liz är idag en av Jills absolut närmaste vänner. 

Har kunnat växa

– Hon är min mentor, utan att ljuga kan jag säga att allt jag lärt mig om att skriva musik har jag lärt mig av Liz. Vi är lika på många sätt: gillar vackra saker, vin och att diskutera med kvinnor. Jag har ju gjort otaliga resor till Nashville utan man och barn, och det har varit en ynnest att få komma dit som vuxen utan bakgrund eller bagage. Ingen i Nashville visste vem jag var, vilket var befriande. Där har jag fått växa som musiker och kvinna utan förutfattade meningar. 

Och jo, det fungerar faktiskt att ha en bästa vän på andra sidan Atlanten – trots att ingen av dem är särskilt bra på att ringa. 

– Kärleken övervinner allt, som du vet. Jag brukar åka över dit ungefär två gånger per år, och när vi ses så tar vi ett glas vin, sätter oss i soffan, och sedan tar det inte många sekunder så är vi innanför huden på varandra. Det är kvalitet mer än kvantitet, men eftersom det är intensivt när vi ses så hinner jag samtala mer med Liz än med många andra vänner. 

Jill påminner om att hon dessutom är en rörlig person, så det är ingen större grej att hoppa på ett plan till USA. Man fattar sanningen i påståendet när hon beskriver sitt vardagsliv med barnveckor i lägenheten i Borås, stunder i huset i Ängelholm (dit hon har en långsiktig dröm om att flytta) och en övernattningslägenhet i Stockholm, där hon ofta jobbar. Dessutom bor kärleken Mattias Elg i Östersund. Och däremellan far hon hit och dit till olika spelningar. 

Nyttiga självinsikter

– Jag kanske inte landar på det sätt många människor gör, men jag tycker ändå att jag har landat på en bra plats i livet där jag är trygg i mitt musikaliska uttryck och trygg i mig själv. 

Det har varit en process att komma hit. Några i lika grad jobbiga som nyttiga självinsikter och en skilsmässa på det. Jill vet att det kan göra ont att växa som människa och bryta mönster eller kliva ur sammanhang – framför allt om man som hon är en människa med känselspröten ute, som gärna slätar över och tar hand om – men hon är också glad att hon haft modet och kraften att göra det. 

– Är det något jag har insett de senaste tio åren så är det att livet är kort, det går fort, och att det inte går att ljuga för sig själv i förlängningen. 

Det är lätt att gå lite vilse när man formas till vuxen. Man ska hitta sin karriärväg, skapa ett hem, kanske skaffa barn och försöka hitta rätt i föräldrarollen samtidigt som man vill vara en kärleksfull partner. Jill var 22 år när hon träffade sina barns pappa. Han var några år äldre och hade barn sedan tidigare. Den unga Jill ville så hjärtans gärna få plats i denna konstellation och gjorde därför allt för att bli inkluderad. Hon ställde upp, skjutsade, hämtade, fixade kalas och … Strategin fungerade, Jill blev en självklar del av storfamiljen, men långsiktigt hade det ett pris: 

– Jag brukar säga att jag insjuknade i styrka, jag utvecklade en enorm kraft och det fanns nästan ingen hejd på vad jag kunde göra mellan jobb. Jag ville bara passa in. 

Idag vet hon att det var en typ av medberoende. Man pratar ofta om medberoende i relation till riktigt destruktiva saker som alkoholism eller våld, men Jill ser medberoende som ett förhållningssätt som finns i många relationer. Man utvecklar strategier för att få det man behöver, som uppmärksamhet och kärlek. 

Förlorade sig själv

– Jag är stolt över vad jag gjort för andra, men jag är inte stolt över att jag inte orkade ta hand om mig själv, för jag förlorade mig själv på vägen. Idag när jag har börjat använda det magiska ordet nej lite oftare vet jag att man kan kombinera de två. Jag har behållit den empatiska delen av mitt jag, men drar sundare gränser. 

Samtidigt var det ett himla drag i karriären … 

– När du sår fröer, så vet du inte riktigt vilka som ska ta sig, men för mig började hela rabatten blomma samtidigt. Det var såklart fantastiskt, men också överväldigande.

Så för drygt 13 år sedan började Jill gå i terapi. Hon skämdes lite i början, så då kallade hon det för stresshantering. 

– När livet går fort och man har det framåtlut som jag haft är det svårt att se sig själv och sina beteendemönster och tankar. Jag behövde hjälp med att sätta fingret på saker och sortera upp olika bitar. 

Hon går fortfarande i terapi och rekommenderar det till alla som har råd, för att “det är fantastiskt”. 

– Egentligen betalar jag för att samtala med mig själv. I det tempo vi lever idag finns liten möjlighet att känna efter och reflektera, vilket innebär att ens själ släpar efter. Det är inte förrän jag stannar upp och ger mig tid att vända och vrida på saker som den kommer ikapp. 

Mitt i det här började hon också programleda Jills veranda på SVT, där vi fick se ett bredare spektrum av henne, fick möta en mer privat Jill i längre samtal, “folk förstod mig på ett annat sätt”. Hon tycker också att programmet gett en djupare bild av countryn som ibland upplevs som banal. 

Tog ut skilsmässa

– Jag älskar countryns berättartradition, hur man öppnar upp och delar med sig av livet i musiken. 

När hon djuplodat i sig själv länge kom Jill till slut fram till att hon behövde lämna sin dåvarande relation. År 2017 skilde hon sig från Håkan Werner. Och när vi når den delen av samtalet sätter hon stopp och tycker att hon har pratat klart om detta. Hon förklarar att hon som inte involverat sin familj i sitt kändisskap känner att de blev indragna i en massa kletiga skriverier efter skilsmässan. Därför är hon restriktiv. 

– Men jag har ju varit öppen med att jag landade i en stor sorg. Det är mitt livs största sorgearbete och jag är nog inte helt klar med det än. 

Men en kris kan i förlängningen också leda in en på fler nya spår. Kanske var det en slump, kanske hänger de ihop, men även för Jill blev det omstruktureringar på flera plan både privat och i jobbet, bland annat startade hon och Maria Molin Ljunggren ett gemensamt bolag. 

– Jag tror att om man är så pass ledsen att man någonstans ger upp – då när man senare reser sig igen, väljer man det viktigaste först. Jag har blivit bättre på att prioritera och vara sann mot mig själv. Fast det har nog också med åldern att göra. 

Hon har också fått uppleva vad det innebär att träffa kärleken som vuxen. 

– Jag är väldigt tacksam för det. Även här finns en mognadsaspekt. När man vet mer om sig själv vet man också vad man söker i en annan människa. 

Längtar efter varandra

Mattias är norrlänning, så det är särboförhållande som gäller. 

– Det är lite som med barnen, jag skulle alla dagar i veckan välja att vara tillsammans med dem på heltid. Men livet ser inte ut så och då väljer jag att se fördelarna med att ha barnen varannan vecka och att vara särbo. Det är en förmån att få bo på så många platser och att få längta efter varandra ibland. 

I nästa andetag säger hon att drömmen kanske ändå är att landa ett snäpp till. Hon säger att det här är hennes ömma tå just nu, något tankarna ofta kretsar kring. 

– Jag kan inte bestämma mig för om jag är driven, rastlös eller flyr. Det är den läxan jag håller på med just nu. Jag längtar efter att få vara på en plats, sitta still och läsa lite oftare. Samtidigt älskar jag ju mitt jobb … Vi får se var jag landar i det här. Du får fråga mig igen om några år, skrattar hon.