Gustaf Adolf Fernholm hade varit en hyllad byggmästare i Stockholms byggsväng men nu, år 1945, var han på väg utför i en rasande fart. Han låg mest bakfull i sin säng och våndades.
Hans fru, Ines, hade åkt till jobbet redan vid sextiden på morgonen, och det var skönt att slippa titta henne i ögonen, tyckte Gustaf Adolf. Han hade kommit hem framåt småtimmarna och luktat sprit.
Då hörde han hur någon donade med ytterdörren och låset. Det måste vara den där snyltaren Agnes Jonsson, tänkte han. Hans fru hade gett henne nyckeln till deras våning så att hon kunde komma dit och värma lite gröt och dricka kaffe om morgnarna.
Gustaf Adolf hatade Agnes som pesten. Hon drog runt i Stockholm, elak och nedlåtande mot allt och alla, tiggde för brödfödan och sov på olika härbärgen. Enligt Agnes själv hade hon en gång i tiden haft det gott ställt, men när Kreugerkraschen slog ner som en bomb mot den svenska finanssektorn hade hela hennes förmögenhet gått om intet.
Agnes gläntade på dörren in till sovrummet och fick syn på Gustaf Adolf där han låg och våndades. Sin vana trogen kunde hon inte låta bli att kasta iväg ett par nedsättande ord.
Gustaf Adolf skulle senare aldrig riktigt minnas vad det var hon hade sagt. Men det räckte för att han skulle reagera å det grövsta. Långsamt hävde han sig ur sängen och gick med tunga steg och värkande huvud ut i hallen och mot köket. Där inne hörde han Agnes stå och koka gröt, på hans bekostnad. Hon hade dessutom mage att dricka av hans kaffesurrogat.
Nu var måttet rågat för Gustaf Adolf. Han skulle ge igen för all nedrighet som Agnes kastat i hans ansikte ända sedan hon blev god vän med hans hustru 1937.
På väg till köket passerade han strykbrädan. Det verkade som att Ines haft ont om tid på morgonen, när hon skulle till jobbet som städerska på posten, och inte hunnit ta undan strykjärnet. Nu blev det ett mordvapen i händerna på hennes man.
Gustaf Adolf tog strykjärnet i sin hand och gick ut i köket. Där stod Agnes muttrande vid spisen och rörde om i mannagrynen.
Efteråt kunde han inte minnas om Agnes lade märke till att han smög upp bakom henne. Det enda han kom ihåg var slaget som fick skallen att krossas.
Agnes Mathilda Jonsson föll ihop på golvet. Hon gav inte ifrån sig ett ljud medan Gustaf Adolf bara stod där och andades tungt och tittade ner på henne och blodet som rann från huvudet mot spisen.
Det var inte första gången Gustaf Adolf agerat impulsivt. Under midsommarhelgen hade han festat så friskt att han försökt ta sitt liv genom att hoppa i Stockholms ström, men några förbipasserande hade dragit upp hans livlösa kropp på kajen.
Efter det hade Ines och hans arbetsgivare sett till så att Gustaf Adolf fått komma till ett vilohem. Väl där satt han och begrundade sina fel och brister och kom fram till att om han investerade sina sista pengar i några enkla villabyggen i förorten skulle det snart ge en rejäl avkastning.
När han kom ut från vilohemmet kände han sig utvilad. Avsaknaden av sprit och stress hade gjort honom till en ny människa. Så Gustaf Adolf satte igång med att förverkliga sitt finansiella mästerverk. Men det dröjde inte långt in på hösten innan det blev ett ekonomiskt magplask och efter det var Gustaf Adolf knappt kontaktbar.
Nu stod han där och stirrade på Agnes livlösa kropp. Så blev han plötsligt iskall och beräknande. Kroppen måste försvinna. Det var ingen större brådska, för frun skulle inte komma hem förrän senare på eftermiddagen.
Gustaf Adolf hämtade en väska med verktyg. Där fanns yxa, såg, ja, allt som kunde tänkas behövas för att göra sig av med kroppen. Så började det blodiga och mödosamma arbetet med att stycka Agnes kropp. När han till slut var färdig med det blodiga jobbet hade han ingen aning om hur lång tid det tagit. Likdelarna stoppade han ner i en stor väska.
Han tog upp Agnes kläder och skulle slänga ner dem i en sopsäck när han kände något konstigt som prasslade. Något var insytt i tyget.
Han öppnade upp och tittade efter. Där låg en stor bunt med sedlar, mer än 3 000 kronor, i dagens penningvärde mer än 80 000 kronor. Gustaf Adolf blev förbryllad – Agnes som påstod sig vara helt utfattig.
Han stuvade in likdelarna i källarförrådet där de hade koks för uppvärmning av lägenheten. Sedan började han att skrubba allt mycket noga. Det var ett fruktansvärt arbete, men när det var klart kände han sig ganska väl till mods.
Ingen i hela världen skulle sakna Agnes. Hon hade ingen släkt. Bara hans fru brydde sig om henne. Dessutom visade pengafyndet på att Agnes måste vara en riktigt lurig person. Gustaf Adolf intalade sig att han faktiskt gjort samhället en tjänst genom att göra sig av med Agnes.
Gustaf Adolf hade inga större samvetskval när han gav sig ut på stan med Agnes pengar på fickan. Han gick till ett ölkafé, drack sig lagom redlös och kom inte hem förrän vid ettiden på natten. Då ramlade han i hallen så att Ines vaknade och for upp alldeles skärrad.
Hon blev irriterad på maken, något som inte hörde till vanligheterna. Ines brukade tiga och lida. Men det var inte lönt att bråka med Gustaf Adolf när han var i det här skicket, så båda gick till sängs och somnade.
När Ines nästa dag gjorde sig i ordning för att gå till jobbet var det något som fick henne att börja rota i makens kavajficka. Där, bland lite småskräp, låg flera dokument och en bunt med sedlar. Hon sneglade in på maken och fiskade sedan försiktigt upp allt som låg i hans kavaj.
Det visade sig vara Agnes personhandlingar, bland annat hennes identitetskort, och en rejäl hög med sedlar. Märkligt, hon som trott att han hade bränt alla deras pengar på det misslyckade byggnadsprojektet i förorten.
Bäst som Ines stod och funderade över sitt fynd tornade något eller någon upp sig bakom henne. Med en hastig rörelse vände sig hon om och fick se maken i dörrposten, svettig och alldeles röd i ansiktet.
Konfunderad frågade Ines varför han hade Agnes saker, men hennes man svarade bara att hon säkert skulle komma vid niotiden som vanligt och hämta sitt pick och pack. Han lät inte alls lika irriterad över snyltgästen som han brukade. Men Ines var inte den som ställde frågor, så hon släppte det hela och gick iväg till arbetet.
Det var den första helgfria dagen efter nyårshelgen och Stockholm låg öde när Ines gick ut på stadens mörka gator klockan sex på morgonen.
När Ines sedan kom hem igen vid fyratiden på eftermiddagen saknades maken. Hon misstänkte att han var på väg in i en ny period av missbruk. Det var ett hårt bakslag eftersom allt hade gått så bra efter hans misslyckade självmordsförsök.
Gustaf Adolf kom inte heller hem under natten och Ines förstod att hon skulle tvingas fira trettonhelgen ensam, medan maken var på stadens ölkaféer. Pengarna han hade haft i fickan skulle han helt säkert köpa dricka för. Trots att hon hade sett spår av blod på en matta i lägenheten funderade Ines inte så mycket på var pengarna kom ifrån. Men en känsla av att allt inte stod rätt till hade börjat gnaga i henne.
När hon kom hem från arbetet på trettondagsafton var Gustaf Adolf som väntat inte hemma. Ines gick ner i källaren för att hämta lite koks ur förrådet och värma upp lägenheten med inför de lediga dagarna.
Där, precis innanför dörren, såg hon Gustaf Adolfs väska. Hon lyfte på den för att flytta undan den och märkte då att den var tung. Sedan såg hon att något rött kom ut ur den. När hon insåg att
det var blod skrek hon i högan sky och rusade till första bästa polisstation för att hämta hjälp.
Hon kom tillbaka med två konstaplar som öppnade väskan. De möttes av en fruktansvärd syn.
Polisen spillde ingen tid under helgen. Redan samma kväll kom kommissarie Otto Wendel, mordutredningarnas obestridde mästare, på besök och gjorde en snabb undersökning av hemmet. Han förstod snart att mordet måste ha skett i lägenheten. Det fanns ingen annan att misstänka än Ines make, som var försvunnen.
Otto vände sig till tidningarna för hjälp. Dagen efter trettondagen slogs allt upp i Stockholmstidningarna, med bilden av Gustaf Adolf Fernholm som efterspanad och misstänkt.
Stockholmarna förfärades över byggmästaren och det bestialiska mordet. Styckmordet räknas som det första i den moderna svenska kriminalhistorien.
Dagen efter knallade Gustaf Adolf in på sitt vanliga ölkafé vid Odenplan, glad i hågen. Luften där ute var frisk och hans ångest var inte så påträngande som den brukade. Han gick fram till disken, beställde in tre pilsner på rak arm och satte sig ner vid sitt vanliga fönsterbord.
Gustaf Adolf måste ha varit rejält avtrubbad, för han märkte inte att alla stirrade nervöst på honom. Det var inte många, förutom Gustaf Adolf, som missat nyheten i tidningarna. Trots att han var huvudpersonen.
Servitrisen Margit skyndade smidigt ut för att hämta polisen.
När mördaren var på väg att svälja ner sin tredje öl kom fyra konstaplar in och lyfte ut honom. Då började Gustaf Adolfs ögon tåras och hans händer skakade. Det var ingen mening att streta emot.
Under rättegången vägrade byggmästaren till en början att minnas något. Men psykologerna lyckades till slut att få ur honom detaljerna om vad som hände den där morgonen. Utlåtandet var solklart, mannen i fråga var i behov av vård, och den linjen gick domstolen på.
Gustaf Adolf vårdades i två år och var mycket beskedlig. Han lyssnade på läkarna och gjorde sitt bästa för att bli bättre. Det tyckte i alla fall expertisen på hans tid. Efter bara två år tyckte läkarna att en av svensk kriminalhistorias första styckmördare var redo att släppas fri. Han kunde komma hem igen.
Där väntade Ines trofast på honom.
De levde tillsammans till hans död 1958. Då var han 70 år gammal.
Hasse Aro kommenterar:
“Det kunde bara sluta på ett sätt”
Det är något med koffertmord som kittlar våra sinnen för kriminaldraman. Några av dem lever fortfarande kvar i brottshistorien. Som det utanför Grundsund i Bohuslän, där en läkare misstänktes för dådet men tog sitt liv innan utredningen var klar. Eller styckmordet på en prostituerad i Stockholm, där ingen dömdes för att ha mördat henne men två läkare dömdes för att ha styckat hennes kropp. I samband med det fallet dök en ny term upp i krimdebatten: offensiv styckning. Det vill säga ett mord där styckningen är en central del av dådet, till skillnad från passiv styckning som egentligen handlar om att på ett smidigt sätt göra sig av med kroppen.
Med åren har begreppen kommit att diskuteras allt mindre, och experterna är till synes överens om att den absolut vanligaste anledningen till att stycka en kropp är att bli av med liket.
I det här fallet, Sveriges första koffertmord, tycks mördarens alla ansträngningar tagit slut i samma ögonblick koffertlocket stängts. Att gömma delarna i källaren, som han gjorde, kan egentligen bara sluta på ett enda sätt – att någon hittar kroppen, vilket också blev fallet.
