• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Skolans hemska fiskbullar fick mig att bli kock

    Tv-kocken Susanne Jonsson är uppväxt på råvaror ur naturens skafferi och sin mormors samiska kokkonst. Gång på gång trotsar Susanne sin inneboende blyghet för att sprida matglädje till Go'kvälls stora tittarskara.

    Skolans hemska fiskbullar fick mig att bli kock

    I Go'kvälls studiokök har Susanne Jonsson under tio års tid tillagat mat från jordens alla hörn. Men om Susanne får utse en personlig favorit att ställa på matbordet faller valet på en lokal delikatess, det samiska tunnbrödet gáhkku.

    – Min mormor kom från en samisk familj. Den samiska kulturen var väldigt närvarande under hela min uppväxt, inte minst genom maten som mormor lagade och brödet som hon bakade, förklarar Susanne.

    Redan som liten tös hemma i Gällivare fick hon hjälpa till hemma i köket. Råvarorna hade sällan tagit omvägen via någon livsmedelsbutik utan kom i de flesta fall direkt från naturen.

    – Jag följde med mina morföräldrar när de jagade, fiskade och plockade bär. Vi hade inte råd att köpa färdiga rätter så mamma lagade all mat från grunden. I stort sett var vi självförsörjande. Det fanns en massa saker jag inte hade smakat när jag började i skolan, exempelvis hade jag bara ätit hela fiskar. Att som sjuåring för första gången smaka fiskbullar i skolbespisningen var rena rama skräckupplevelsen. Jag minns att jag tänkte: Det måste gå att göra någonting bättre än det där. Det var nog där och då jag bestämde mig för att jobba med mat.


    Kräver starkt psyke

    Alla var inte lika entusiastiska över hennes yrkesval.

    – När jag i högstadiet berättade för syokonsulenten att jag skulle bli kock sa han: "Ja men så dåliga betyg har du ju ändå inte." På den tiden var det inte ett yrke som man rekommenderade. Statusen på kockyrket har höjts rejält sedan dess, konstaterar Susanne.

    Som nyutbildad kock ambulerade Susanne runt mellan olika restauranger för att skaffa sig arbetslivserfarenhet. Under en period arbetade hon på en trestjärnig krog i Frankrike.

    – Det krävde både ett starkt psyke och en stark kropp att jobba i den miljön. Att vara kvinna i kockyrket har många gånger varit tufft. På den tiden jag jobbade i restaurangkök rådde det ofta en hård jargong. Det har fodrats stor målmedvetenhet för att ta sig fram inom branschen.

    Efter en sejour i köket på Sheraton Hotel i Stockholm kände Susanne att det var dags att ta ett nytt steg i karriären. Hon ville återvända till sitt ursprung och arbeta mer med lokala och ekologiska råvaror. Efter en examen i gastronomi vid Umeå universitet valde hon att bli egen företagare.

    När Susanne gjorde en tv-intervju för att marknadsföra en av sina kokböcker frågade producenten om han fick tipsa Go'kväll-redaktionen om henne. Den planerade provfilmningen blev tvungen att slopas när man med kort varsel behövde någon som kunde hoppa in som vikarierande kock i programmet.

    Susanne blev så populär bland tittarna att hon snart fick en ordinarie plats som matkreatör i Go'kväll. Att laga mat i ett program som spelas in som en livesändning innebär att man inte kan klippa bort missöden. Och visst har tittarna fått ta del av några malörer genom åren, medger Susanne skrattande.

    – En gång tog gasen slut. Jag låtsades att den fungerade men använde istället ugnen när jag inte hade kameran på mig. Om samma sak hade inträffat idag skulle jag nog bara säga som det är. Med tiden har jag lärt mig att det viktiga inte är att allt blir perfekt. Faktum är att det är missödena som har blivit mest uppskattade.

    Även hunden Little Red ber vackert om att få smaka på Susannes godsaker.
    Foto: Ben Bush

    Flög som en vante

    Två gånger har Susanne ramlat mitt under sändning.

    – Ena gången tappade programledaren Beppe Starbrink en köttbit på golvet, varpå jag klev på den och halkade. Den andra gången for den lilla pallen som jag brukar stå på eftersom jag är lite kort i rocken iväg. Jag flög som en vante men lyckades tack och lov rädda maten. Även om jag inte var i bild när det hände kunde tittarna höra hur jag skrek. Efteråt kom människor fram till mig i mataffären och frågade hur det hade gått. 

    Interaktionen med tittarna är det som Susanne värdesätter mest.

    – De skriver brev och mejl och skickar presenter. Jag har bland annat fått raggsockor, vantar, grytlappar och blommor. Jag uppskattar också att få handskrivna brev från ensamma människor som har tv:n som sitt enda sällskap. Sedan jag började medverka i programmet har jag förstått vilken viktig samhällsfunktion Go'kväll har.

    Som den passionerade matkreatör Susanne är älskar hon så klart också när det kommer gamla familjerecept på posten.

    – Feedbacken från tittarna betyder jättemycket för mig, det är den som gör det värt att fortsätta. Jag är i grunden en blyg person, men med hjälp av mina duktiga tv-kollegor har jag lärt mig att tygla min blyghet då jag står framför kameran. Att vara i tv-rutan är inget självändamål för mig. Jag gör det för att jag vill väcka matglädjen hos andra, inspirera och dela med mig av nyttig kunskap. När människor skriver och säger att de blir glada av att titta på mig tänker jag: Då fortsätter jag lite till.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!