Politikern Thomas Idergard bytte liv och blev katolsk präst

Från politiker och stridbar debattör för ökad individualism i samhället – till en katolsk präst som lever i en kollektiv gemenskap. Ja, det är en och samma person vi talar om. Thomas Idergard tillskriver dock inte sig själv äran för den helomvändning som hans liv tog för ett tiotal år sedan.

– Jag menar att det är inte är jag som har förändrat mitt liv, mer än att jag började lyssna på Gud. I 40 år kämpade jag emot, men till slut följde jag med, förklarar han.

Vi träffas i Sankta Eugenia katolska kyrka i Stockholm där Thomas verkar som präst. Några våningar upp i den stora fastigheten ligger den bostad som Thomas delar med fyra andra jesuiter i församlingen. Innan vår ankomst har han suttit och filat på sin predikan inför kommande söndags högmässa.

– Många tror att vi katolska präster ägnar vår arbetstid åt att sitta och meditera, men jag skulle beskriva det som ett i huvudsak vanligt kontorsjobb med pappersarbete och möten. Jag försöker vara ledig en dag i veckan om det går. Då kan jag exempelvis ta bussen ut till mina föräldrar eller isolera mig med en bok.

Sjöng i Missionskyrkan

Under sommarledigheterna brukar Thomas åka till familjens sommarställe i sin barndomsstad Skellefteå. Någon oavbruten ledighet blir det dock inte. För att hans farbror Per, som är ensam präst i katolska kyrkan i Skellefteå, ska få lite semester tar Thomas över hans församling i ett par veckor. Under Thomas uppväxt var hans farbror präst i Svenska kyrkan. Även föräldrarna är kristna men har tillhört olika frikyrkor.

– De var pingstvänner i Arvidsjaur, där jag är född. När jag var fem år flyttade vi till Skellefteå och då bytte mamma och pappa till Missionsförbundet. Man kan säga att det var där jag växte upp. Jag sjöng i Missionskyrkans barnkör och gick i deras söndagsskola.

När Thomas kom upp i högstadiet erbjöds han och de andra eleverna att få konfirmera sig i Svenska kyrkan.

– Jag sa till mina föräldrar att jag ville göra det. Eftersom jag inte var barndöpt måste jag först döpas. Det var min farbror Per som förrättade dopet. Det var bland de sista sakerna han gjorde som präst i Svenska kyrkan innan han 1983 bestämde sig för att konvertera till katolska kyrkan, minns Thomas.

Farbroderns nya vägval fick Thomas att intressera sig lite extra för den katolska läran. I tonåren satt han ensam uppe framför teven på julaftonsnatten och följde midnattsmässan från Rom med påven Johannes Paulus II.

– Jag fascinerades av skönheten och högstämdheten i liturgin: Rökelsen, körerna och latinet som signalerade att det var en gemenskap med kyrkan i alla tider som firades.

Politiken hade dock än större dragningskraft på den tonåriga Thomas. När han började i högstadiet var betygsfrågan aktuell. Eftersom Moderaterna på den tiden var det enda partiet som liksom Thomas ansåg att man skulle ha betyg i skolan gick han som 13-åring med i deras ungdomsförbund. Fyra år senare blev han rekordung distriktsordförande för Moderata ungdomsförbundet i Västerbotten.

Efter universitetsstudier i Umeå och flytt till Stockholm kom den stora chansen. Thomas blev erbjuden tjänsten som talskrivare åt dåvarande näringsministern Per Westerberg.

– Tiden i regeringskansliet fick mig att se politiken inifrån. Tidigare hade jag haft en romantiserad bild av tillvaron där, men nu fick jag på nära håll bevittna det otacksamma slitet som det innebar. Efter knappt två år kände jag att jag hade gjort mitt där och sa upp mig för att istället börja jobba på reklambyrå.

Ordförande i MUF

Även om Thomas inte längre rörde sig i maktens korridorer fortsatte han att engagera sig i Moderata ungdomsförbundet där han 1995 erövrade toppositionen som förbundsordförande. Liksom sin föregångare på posten, Fredrik Reinfeldt, sågs han av många som en given framtida kandidat till partiledarposten i Moderaterna. Men inom sig började Thomas alltmer tvivla på om han verkligen var ämnad för en politisk karriär.

– Min dåvarande flickvän hjälpte mig att komma till insikt om att politiken inte gjorde mig till någon bra person. Ju längre tiden gick desto fler dåliga egenskaper i mig kom fram. Jag hade förbundit mig att vara kvar på ordförandeposten över valet 1998, vilket jag ångrade djupt. Det sista året ville jag bara sluta.

Efter valet 1998 kunde Thomas till slut med gott samvete avgå från posten som MUF:s förbundsordförande. Redan tidigare hade han tackat nej till att kandidera till riksdagen. Vid samma tid kraschade det tioåriga förhållandet med kvinnan som han trott att han skulle spendera resten av sitt liv med. I uppbrottets efterdyningar började Thomas slumrande Gudstro sakta att uppväckas.

– På den tiden använde jag Gud som en teddybjörn, en nödtofs. När livet var jobbigt och jag var i behov av tröst bad jag till honom, varpå han besvarade mina böner. Men så snart Gud hade hjälpt mig att kravla mig upp ur hålet jag befunnit mig i fjärmade jag mig från honom och körde vidare på egen hand igen.

Thomas gjorde karriär inom kommunikationsbranschen och blev samtidigt ett välkänt ansikte för den breda allmänheten. I egenskap av panelmedlem i SVT:s morgonsoffa dök han under nio års tid regelbundet upp i tv-rutan för att kommentera olika nyhetshändelser inom politiken. Men det var inte bara sina forna politikerkollegors förehavanden som han analyserade med ett kritiskt öga, även hans egen livsföring gav upphov till ifrågasättande.

– Jag kom till en punkt där jag började säga till mig själv: “Men titta på ditt liv, Thomas. Här för du en ungkarlstillvaro i Stockholms innerstad med flashiga jobb, mycket pengar och fin lägenhet, men vart är du egentligen på väg? Vad syftar allt det här till förutom att ha kul?” Sakta men säkert kom jag fram till att jag ville börja leva i enlighet med min tro. Det var min barnatro som kallade mig tillbaka.

Bikten lockade

Den första anhalten på Thomas kristna upptäcksfärd som vuxen var Svenska kyrkan.

– Men jag kände bara en total ensamhet där i kyrkbänken. Jag fick ingen hjälp att bygga min relation till Kristus. Det växte fram en insikt hos mig om att jag hade en katolsk syn på kyrkan och sakramenten. Ett av huvudskälen till att jag valde att bli katolik är att jag ville få mina synder förlåtna, vilket vi katoliker får i bikten.

Att bli katolik är en sak, att bli katolsk präst en helt annan. När Thomas tog beslutet att bli katolik hade han inga planer på att läsa till präst. Något år innan han konverterade till katolicismen påsken 2009 hade han förvisso upplevt en kallelse men misstolkat innebörden i den.

– En söndag snubblade jag in här i kyrkan bakfull och dann efter någon lördagskväll på stan. Jag satte mig längst bak eftersom jag tänkte att det var där de värsta syndarna hörde hemma. Medan jag insöp atmosfären i det fridfulla kyrkorummet sa en röst inom mig: “Se dig omkring för här ska du verka en dag.” Ja just det, det är förmodligen här jag ska bli församlingsmedlem när jag har konverterat, tänkte jag. “Nej, det finns någonting mer för dig här”, protesterade rösten inom mig. Men jag slog bara ifrån mig det som en obegriplig och knäpp grej.

När Thomas senare gick en kurs för att bli upptagen i katolska kyrkan kom samma tankar tillbaka.

– De andra kursdeltagarna beskrev hur deras vardagsliv hade fått en extra mening av att de nu skulle bli katoliker. För mig var det precis tvärtom. Jag upplevde att allt som jag tidigare hade tyckt varit viktigt i mitt liv inte kändes så viktigt längre. Jag tyckte jag var konstig och knäpp som inte kände likadant som de andra på kursen. När jag en tid senare hade ett själavårdande samtal med en av prästerna i församlingen var min fråga till honom: Vad är det för fel på mig?

Prästen skickade Thomas till en andlig retreat i Dalarna där han skulle få möjlighet att bringa klarhet i sina tankar.

– När jag satt på tåget dit tänkte jag: Nu ska jag hitta mitt liv som vanlig katolik och få bort alla bisarra idéer om kallelser. Men under mina tio dagar på retreatet hände det rakt motsatta. Jag förstod att jag hade fått ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till utan att bli väldigt olycklig. Direkt efter vistelsen åkte jag till politikerveckan i Almedalen. När jag kom dit blev det så påtagligt att jag drogs till en annan värld.

God vän med partiledaren

Thomas nya inriktning har emellertid inte fått honom att klippa bandet till vare sig sina forna politiska vänner eller partykompisarna från förr. En nära vän sedan tiden i Moderata ungdomsförbundet är Moderaternas partiledare Ulf Kristersson.

– Ulf var nog som många andra vänner först lite frågande till varför jag skulle bli katolik. Men han och andra som såg att min konvertering verkligen hade förändrat något för mig har sedan varit nyfiket stöttande på min fortsatta väg, betonar Thomas.

Ulf Kristersson och hans fru Birgitta, som studerar till präst i Svenska kyrkan, fanns på plats då Thomas prästvigdes i september 2017.

– Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Man kan jämföra det med ett bröllop.

Prästvigningen är också det närmaste en vigsel Thomas någonsin kommer att komma för egen del. Redan hösten 2014 avlade han ordenslöftena om att leva i fattigdom, kyskhet och lydnad.

 

Fem frågor till Thomas:

Hur kändes det att för all framtid välja bort tvåsamhet?

– Det är en stor sak att säga nej till den delade intimiteten som finns i ett äktenskap när det fungerar som det ska. Men man måste komma ihåg att jag avstår från det för att jag istället ska kunna lägga all min tid och kraft på att vara far för en församling (en katolsk präst tituleras “fader”, reds anm). Om jag hade varit gift när jag gick in i det här skulle min fru ha lämnat mig för länge sedan med tanke på hur mitt liv ser ut. Det finns katolska präster som är gifta när de prästvigs, men jag undrar när de hinner träffa sina fruar.

Ser du det som en uppoffring att hädanefter leva i celibat?

– Ja, men uppoffringen är inte som många tror att inte kunna ha sex – det är det många människor som av olika anledningar inte har. Däremot vet man att man aldrig kommer att bilda familj. När jag stod inför det definitiva valet förstod jag plötsligt att det där med barn är något som jag ändå har fått. Jag har alltid haft en väldigt nära relation till min systers tre barn. Jag har fått finnas där för dem och de har berikat mitt liv. Att de inte är mina egna barn spelar ingen roll för mig.

Hur är det att bo tillsammans med fyra andra män?

– Det är klart att det är en fattigdom att enbart leva med andra karlar. Men det är ju för ett syfte som vi lever så här, ett syfte som vi ger hela vårt liv till: Att verka för Guds rike i världen. Om man tar bort Gud ur ekvationen framstår ju våra uppoffringar bara som knäppa, utbrister Thomas med ett skratt.

Vilka fördelar ser du med att leva i en ordensgemenskap?

– Jag tror att mina negativa sidor hålls bättre i schack om jag ingår i ett större sammanhang. Dessutom är jag och mina medbröder ett stöd för varandra.

Är du lyckligare nu än innan du följde din kallelse?

– Ja, därför att jag har förstått vad lycka är: En inre frid byggd på insikten om att jag och mitt liv vilar helt i Guds hand. Det jag behöver på ett materiellt plan får jag av den orden som jag ingår i. Det är en enorm frihet att bo på en liten yta och ha ett avskalat bohag som ryms i några få kartonger, liksom det är en frihet att låta hela livet inriktas på att tjäna Kristus och hans kyrka utan att något annat står i vägen.