Yvonne Ryding älskar att vara mormor!

Åh, han är så fin! Mormors hjärtegull, säger Yvonne Ryding ömt medan hon tar fram telefonen och visar bilder på barnbarnet Edwin som oemotståndligt ler in i kameran.

Edwin, som föddes dagen före nyårsaftonen, är Yvonnes första och än så länge enda barnbarn.
För Yvonne var det oväntat överväldigande att bli mormor. Eftersom hon inte hade hunnit börja längta efter barnbarn förstod hon inte heller riktigt hur speciellt det skulle kännas när det väl hände. Då hennes väninnor andäktigt kallade sina barnbarn “livets efterrätt” funderade Yvonne på om det verkligen kunde vara så märkvärdigt som de påstod.

– Jag tyckte att min äldsta dotter Sandra och hennes sambo gott kunde vänta lite med barn, för deras egen skull. Men nu när Edwin är här är det verkligen jättehärligt. Han har gett mitt liv ytterligare en dimension. Det är så mysigt att få vara nära honom. Jag vill bli en naturlig del av Edwins uppväxt, så att han vågar komma och sova över hos mig den dagen hans föräldrar vill åka iväg och göra något på egen hand.

Yvonne pusslar med sitt späckade schema för att kunna vara med sitt barnbarn så mycket som möjligt. Att inte få träffa honom på en hel månad vore en otänkbarhet. Därför var det tur att den månadslånga inspelningen av Farmen VIP, som under våren sändes i TV4, ägde rum i början av hösten 2017 då Edwin ännu inte gjort sin entré.

Yvonnes praktiska sinnelag tog henne ända till andraplatsen i tävlingen. Men den största utmaningen låg inte i att snickra, mjölka kor och laga mat på vedspis.

– För min del var det tuffaste att tillbringa så mycket tid med människor som jag inte själv hade valt. Jag är en person med hög integritet. När jag kommer hem till kammaren på kvällen sluter jag mig från omvärlden. Under inspelningen av Farmen VIP var det svårt att kunna bygga den där muren omkring sig.

– Som tur var hittade jag ett litet rum i huset med en utdragssoffa, där jag kunde få sova ensam. Det gick inte att stänga dörren, men det löste jag genom att varje kväll spika upp ett stort lapptäcke för dörröppningen. Det var mitt sätt att få lite andrum, förklarar Yvonne med ett skratt.

För ett tag sedan blev Yvonne invald som ledamot i Läkarmissionen. Välgörenhet ligger henne varmt om hjärtat. Genom sitt ambassadörskap för modekedjan Joy vill hon också peppa och inspirera kvinnor som kommit över 50-årsstrecket.

– Jag tycker det är viktigt att bejaka sin ålder. Bara för att man åldras behöver man inte sjangsera. Man kan ta hand om sig på en massa sätt och det till en hyfsad penning. För egen del tycker jag det är ganska skönt att bli äldre, eftersom det medfört ett större inre lugn. Jag har slutat hålla på och oroa mig över saker och ting.

 

Vilken väg var den första du gick på?
– Det var i det lilla samhället Hällbybrunn strax utanför Eskilstuna som jag tog mina första steg. Ända sedan jag var liten har jag varit en väldigt glad person med en positiv livsinställning. Trots att mina föräldrar var unga när de fick mig gav de mig en ganska gammaldags uppfostran. Att ta ansvar och vara hövlig och respektfull mot framförallt äldre personer var något som jag tidigt fick lära mig. Jag var en riktig sporttjej under uppväxten. Fotboll och gymnastik hade en stor plats i mitt liv.

Hur ser din livsväg ut?
– Först ville jag bli damfrisörska, men när min mormor blev sjuk och behövde min hjälp fick jag upp ögonen för sjukvården. Jag valde vårdlinjen i gymnasiet, vilket var väldigt rätt för mig. Ju längre tid jag gick där desto starkare kände jag att jag ville bli narkossköterska eller barnmorska.

– Efter gymnasiet valde jag att ta en paus från studierna för att jobba som undersköterska inom hemsjukvården. Det förde med sig många starka upplevelser. Bland patienterna fanns en gammal tant som var så förskräckligt ensam. Det enda sällskapet hon hade var några fåglar som flög in genom fönstret och åt fågelmat som hon hade lagt fram åt dem, och så vi sköterskor som gick hos henne. Jag var bara 19 år då den lilla tanten en dag dog i mina armar när jag var ensam med henne. Det var en jättevacker stund.

– För mig blev åren inom hemsjukvården en grundkurs i livet. Även om jag inte har pratat så mycket om det offentligt har det alltid varit en betydelsefull del av mig. Insikten om hur skört livet är har fått mig att verkligen sätta värde på det.

 

1983 tog ditt liv en helt annan riktning.
– Ja. Vid sidan av undersköterskejobbet modellade jag lite, på fritiden. 1983 anmälde min mamma mig till tävlingen Sveriges Lucia. I hela mitt liv har jag kastats mellan ytterligheter. Jag tror att det var de starka upplevelserna inom sjukvården som fick mig att våga fånga möjligheterna som öppnades. “Jamen vad fasen, jag har ju inget att förlora”, tänkte jag. Att bli Sveriges Lucia var ett fantastiskt äventyr. Jag fick resa till svenskbygderna i amerikanska Seattle och till Syrakusa i Italien.

– I januari 1984 ringde tidningen Året Runts dåvarande chefredaktör Sven Broman och uppmanade mig att söka till den kommande Fröken Sverige-tävlingen. “Nej, det kan jag inte göra. Vad skulle folk säga?” svarade jag. Ett par veckor senare ringde Sven återigen och bad mig att söka. Efter att ha pratat med familjen bestämde jag mig till slut för att anmäla mig till tävlingen.

När du hade blivit Fröken Sverige var nästa anhalt Miss Universum-tävlingen, där du vann över 83 andra skönhetsmissar.

– Visst var det en stor lycka att bli utnämnd till Miss Universum. Jag fick åka limousin, resa första klass och bo i de största hotellsviterna. Men framförallt lärde jag mig mycket om världen och dess invånare. Miss Universum-titeln har inneburit både för- och nackdelar för mig. Å ena sidan har den öppnat vissa dörrar, å andra sidan har det lett till en del besvärande skriverier i skvallerpressen. I samband med min skilsmässa mådde jag väldigt dåligt. Under den perioden upplevde jag kändisskapet som oerhört påfrestande. Jag kände mig uttittad av människor.

 

När har du stått i en vägkorsning?
– Efter Miss Universum-utnämningen bodde jag i New York i fyra år. Jag träffade en amerikansk kille som jag flyttade ihop med. Han ville att vi skulle gifta oss och satsa på en framtid tillsammans, men jag tvekade eftersom jag saknade min familj i Sverige. Det var jättesvårt att erkänna sanningen för mig själv, men när jag till slut tillät mig att lyssna inåt kände jag väldigt tydligt att jag skulle återvända hem.

– Jag och mina barns pappa, Kjell Bergqvist, möttes första gången 1986, då vi spelade in en reklamfilm för Saab Cabriolet. Därefter höll vi kontakten, men det var inte förrän jag kom hem till Sverige 1988 som vi blev ett par. Efter att vår äldsta dotter Sandra föddes jobbade jag under en period på TV3, som bisattare i Robert Aschbergs program. Jag hade egentligen gärna velat fortsätta med tv, men det gick inte att förena med familjelivet. Då satsade jag istället på min dröm om en svensktillverkad hudvårdsserie med vegetabiliska produkter. Det var väldigt nytt på den tiden. Jag fick kämpa rejält innan jag fick gehör för min idé.

När har du känt att du varit på avvägar?
– Under årens lopp har jag haft flera olika samarbetspartners, någon bra men fler som visat sig vara helt fel, vilket både har kostat mig värdefull tid och pengar.

Vilken är ditt livs omväg?
– Jag har en tendens att vara alltför ansvartagande och krångla till saker. Som nygift småbarnsmamma reste jag runt i landet och promotade ett kosttillskott. Det medförde många lokaltidningsintervjuer. I intervjusammanhang vände jag ut och in på mig själv tills jag var helt slut. Jag kände att jag var tvungen att göra det för att inte framstå som märkvärdig. Jag höll på så där en fem, tio år tills jag insåg att det var ohållbart.

Har du någonsin tagit en genväg?
– Ibland tar jag ett snabbt beslut för att få saker och ting gjorda när jag istället borde ha sovit på saken. Jag kan vara impulsiv ibland. Min största utmaning är att ha tålamod.

 

Vilken är vägen till det goda livet?
– Att hitta utrymme för lugn och reflektion är jätteviktigt för mig. Sedan försöker jag att värna om de personer som har en plats i mitt hjärta och lägga tid på dem. Det är också viktigt med humor och skratt i vardagen.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?
– Min sambo Micke som jag varit tillsammans med sedan 2009. Det var för hans skull som jag för åtta år sedan flyttade till Jämtland. Pusselbiten hamnade rätt när jag träffade Micke. Han och jag lever liknande liv. Vi reser båda mycket i jobbet och har alltid många järn i elden. I vissa perioder ses vi inte mer än någon gång per vecka, men det är inget som känns jobbigt. Jag skulle inte kunna ha en man som satt hemma och väntade på mig. – Micke och jag tycker båda om friluftsliv. När vi är lediga tillsammans reser vi gärna, ibland till Bruksvallarna där vi har ett hus, och åker skidor eller promenerar i naturen.

Vart är du på väg i livet nu?
– Privat håller Micke och jag på att komma fram till var vi ska ha vår bas. Just nu har vi fyra bostäder på olika ställen. Vårt mål är att få ner det till två. Arbetsmässigt är siktet inställt på att försöka etablera min hudvårdsserie internationellt. Om jag får önska så skulle jag framöver vilja överlåta vd-posten åt någon annan och enbart ägna mig åt produktutveckling och marknadsföring. Det vore också roligt att jobba med tv igen. Sedan får framtiden avgöra om det dyker upp något nytt och spännande.