Björn Skifs laddar vid torpet inför turnén!

Vilken väg var den första du vandrade på?
– Min farfars far kom vandrande söderifrån och slog sig ner vid Skifsforsen i Dalarna. Namnet lär komma från det tyska ordet för skepp, “schiff”. Annars skulle jag hetat Andersson. Fast pappa blev inte hemmansägare, utan järnvägare och bosatte sig omsider på Skolgatan i Vansbro. Där föddes jag i kökssoffan.

– På innergården, komplett med utedass, fanns en lada där jag satte upp min första föreställning – en cirkus där jag själv var direktör, clown, jonglör och djurtämjare. Grannarna på Skolgatan utgjorde publiken och där bodde också mina första lekkamrater.

– Vi lekte Hopalong Cassidy i skogen intill och åkte kälke på gatan om vintrarna. En gång körde jag rakt på en sten och slog käften i ratten. Det blev inflammation i tandköttet och jag tvingades dra ut alla mjölktänderna. Det är därför jag fortfarande ser sned ut i munnen.

 

Fler viktiga vägar i din uppväxt?
– Genomfartsleden Äppelbovägen som ledde ut i livet. Där satt vi och antecknade bilnummer och tyckte det var häftigt när det kom en skylt med A som betydde Stockholm. Men det blev också en sorts musikalisk väg för mig. Här for jag iväg med mitt band Slam Creepers i en gödsel- och pipröksdoftande minibuss, som kördes av en av killarnas farsa med det skönt klingade namnet Santa John. Han var lite av marknadsknalle och medan vi spelade passade han på att kränga trätofflor och slipsar. Jag vet inte hur många tusen turnémil vi avverkade genom åren. Jag minns att jag satt där och tittade ut mot granskogar och röda stugor och drömde om framtida hitsinglar. Det längsta vi kom var till London. Där tog vi en barrunda med Keith Moon i The Who och backade på en Rolls-Royce.

Vad kännetecknar din livsväg?
– Nyfikenheten, tror jag. Att jag alltid har velat testa olika avfarter och stickspår: “Vad händer om jag kör in där?” “Vad finns vid avtagsvägens slut?” Jag har aldrig hållit mig till livets stora allfartsvägar, alltid lockats mer av skyltar som “Här slutar allmän väg”. Krokiga vägar har alltid känts roligare än autostrador. Dels får man se mer, dels träffar man roliga människor. När Pernilla och jag är ute och semesteråker väljer vi ofta småvägar och stannar ofta till för att kolla in olika saker. En resa från vår prästgård i Haninge till Jönköping kan ta en hel dag.

När har du känt att du varit på avvägar?
– Jag tänker speciellt på när Hooked on a feeling hade toppat USA-listan 1974 och vårt band Blue Swede skulle lanseras på andra sidan Atlanten. Vi hamnade i händerna på skivbolagsfolk som klädde oss i vikingakläder och gav oss konstiga manus: “Ho ho, Eric, kan du se land?!” USA med alla sina konstiga partyn, droger och ytligheter var inget för mig. Jag minns hur vi till slut stod på en färja allra längst upp i nordöstra USA, på väg till en spelning i någon avlägsen ishall dit i princip bara eskimåer kunde ta sig med kanot, och sa till varandra: “Nä, nu kapar vi båten och drar hem till Sverige.” Samma sak när jag skulle lanseras i en tv-show i Västtyskland och nästan blev utskälld för att jag inte anlände ståndsmässigt i limousin, redan färdigsminkad och uppklädd: “Men du måste ju agera som en stjärna!” Då tänkte jag “det här är inget för mig” och kände att jag var långt från min mammas gata.

 

Vilken är ditt livs omväg?
– Jag var på väg att bli reklamare och dekoratör ett tag. Fick Konsumhandlaren i Vansbro att gå i taket när jag upplät ett helt skyltfönster åt ett enda paket margarin mot en himmelsblå bakgrund. Men samtidigt gav det mig kunskaper som jag har haft nytta av. Jag har alltid lagt mig i mina egna skivomslag och affischer. Designade själv typsnittet på Slam Creepers turnébuss.

Har du någonsin tagit en genväg?
– Det är nog snarare folk i min omgivning som har visat mig genvägarna. Som när SF-producenten Waldemar Bergendahl kallade upp mig och Bengt Palmers till sitt kontor och sa: “Har ni ingen bra filmidé, grabbar?” och vi ljög och sa: “Jovisst, manuset är i princip klart.” Fast kanske allra mest när killarna i Slam Creepers sa: “Sjung du Björn, du som kan ha texterna på elorgeln!” Annars kanske jag hade blivit keyboardspelare, vem vet?

 

När har du stått i en vägkorsning?
– Allra tydligast när jag var 17 år och ringde pappa från Borlänge: “Du, jag vill hoppa av gymnasiet och satsa på musiken istället”. Jag bävade för vad han skulle svara. Men pappa var lika snäll och klok som alltid: “Det är lugnt, pöjken min. Kom hem du bara.” Jag åkte alldeles nyligen förbi platsen där telefonkiosken stod och minns med glädje beslutet jag tog.

Vad är vägen till det goda livet?
– Att se till att den är kantad av goda vänner. Det är inte svårare – eller enklare – än så.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?
– Kärleken som har följt mig ända in i kaklet är förstås min fru Pernilla. Vi träffades för övrigt på just en väg. Jag hade spanat in henne när hon dansade på Maximteatern och erbjöd henne en roll som tuggummituggande raggarbrud i videon till “No particular place to go”. Vi åkte runt en hel natt i en amerikanare i Vaxholm och jag fick chansen att visa vilken charmig och världsvan typ jag var. Jag friade i Florida med en kypare som enda vittne. Efter 32 år är jag fortfarande djupt förälskad i henne.

 

Vem visar vägen hemma hos dig?
– De stora besluten fattar vi förstås gemensamt. Men ofta kommer förslagen till nya spännande vägar från Pernilla. Hon är bra på att dra igång projekt och äger förmågan att driva igenom dem. Även om jag kan vara tveksam ibland, har jag lärt mig att det oftast blir bra till sist om jag lyssnar på henne.

Vart är du på väg i livet nu?
– Det finns ett ställe som hägrar i fjärran och kallas “otium”. Det där jag vill njuta en vacker dag. Men innan dess, 71 bast gammal, med taskig rygg och andra krämpor, ska jag åter ut på en lång turné. Premiär på Skansen den sista augusti. Närmare 30 gig med band, blås, kör, stråkar… ja, nästan 20 personer på scenen. En musikalisk livsresa genom drygt 50 år och 25 plattor.

– Många kära återseenden, men också några som jag bävar en smula inför. Känner mig nästan lika nervös som när jag debuterade med hemsnickrat notställ och gossorkesterns gula slips och framförde “Jämtgubben twist” på korvgubben Sven Fricks födelsedagskalas hemma i Vansbro 1963.

 

Var åker du på semester i år?
– Med tanke på showen lär jag inte få någon riktig semester. Det blir jobb in i det sista. Sommaren brukar annars innebära att vi far och hälsar på vänner från Skåne till Sälen, med mellanlandning i Vansbro. Där bor fortfarande min syster Rosita och där är jag fortfarande “Skifspojken”, vilket känns väldigt skönt. Resten av sommaren är vi hemmakatter som mest går runt och petar. Det finns alltid något att göra i trädgården.

Favoritplats på sommaren?
– Även om det inte lär bli fler “Badrock”, gillar jag fortfarande Öland. Men vårt smultronställe ligger vid en liten sjö på en ö i Stockholms skärgård. Vi har ett litet torp, där vi avsiktligt har sett till att det inte finns några måsten alls. Där går jag mest omkring och gör ingenting. Tar på min höjd ekan och ror runt trekvart på sjön.