• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • "Vi blev triathlonatleter - för Williams skull!"

    11-årige William Hambergs högsta önskan var att kunna springa som andra barn – trots sin grava cp-skada. Mamma Terese och pappa Patrik försökte förklara att det aldrig skulle gå. Men så fick de en idé …

    "Vi blev triathlonatleter - för Williams skull!"

    Det kan vara omtumlande att få sitt första barn – det vet alla som blivit föräldrar. För Ludvikaborna Terese och Patrik Hamberg var det mer än så.

    När deras älskade son William kom till världen en julidag för drygt elva år sedan var det några veckor tidigare än väntat, efter ett akut kejsarsnitt. Han föddes med grav gomspalt, en hjärtundersökning visade på ett hål i hjärtat – och bara fyra dagar gammal drabbades han av en hjärnblödning.

    – Det var en fruktansvärt jobbig tid och vi fick nya besked hela tiden. När vi trodde att något var under kontroll, så dök det upp någonting nytt, berättar Terese.

    Åtta månader gammal diagnostiserades William även med en cp-skada. Han visade sig ha stora motoriska svårigheter och en mycket begränsad kommunikation. Under första året fick han också genomgå flera operationer av olika slag. Tiden beskriver föräldrarna som att de befann sig i ett konstant krisläge under en lång period.

    – Vi levde i ett slags bubbla och kände inte att vi passade in någonstans. I mammagrupperna pratade alla om att deras bebisar skulle lära sig gå, när vi bävade för nästa riskfyllda operation. Och när våra vänner fick barn kunde vi inte förstå vad de gnällde över, säger Terese.

    Någon vidare hjälp från vården med att hantera sin oro fick de inte heller, menar Terese och Patrik. De gick på inspirationsföreläsningar om positivt tänkande, men den stora vändpunkten kom med hjälp av ett tips om Move and walk – en specialpedagogisk träningsform för barn och ungdomar med cp-skada.

    – Till dess hade vi mest fått höra vad William inte kunde göra, men nu började vi fundera över vad han faktiskt kunde. Vi kom till en punkt där vi frågade oss själva: Vill vi verkligen leva så här – med oron och bitterheten över att just vårt barn drabbats av detta svåra? säger Patrik.

    Riktiga soffpotatisar

    Så en dag bestämde de sig för att börja se förbi alla hinder. De tog med William ut på äventyr, hivade upp rullstolen på gotländska raukar och reste utomlands. När William en dag uttryckte att han ville testa att springa precis som andra barn försökte de hitta ett sätt att förklara för honom att det aldrig skulle vara möjligt. Men det svaret var han inte nöjd med. Då provade Terese och Patrik istället att själva ta med honom ut och springa – med rullstolen framför sig.

    – Han sken upp som en sol, det var underbart att se! Vi blev så lyckliga att vi lovade honom att han skulle få vara med och tävla i Ludvika stadslopp, säger Terese.

    Men det fanns ett problem – varken Terese eller Patrik var särskilt vältränade. Patrik hade rökt som en borstbindare hela sitt liv och vägde 20 kilo mer än idag.

    – Och jag klarade bara av en halv kilometer på löpbandet, efter det kändes det nästan som att jag skulle dö. Vi var riktiga soffpotatisar, berättar Terese.

    Men motivationen var det inget fel på. De började träna på gym och varvade promenader med löpturer. Fyra månader senare sprang de sitt första tävlingslopp, ett fem kilometer långt välgörenhetslopp i Borlänge. Och efter ytterligare två månader var det dags för det stora målet – Ludvika stadslopp.

    – Vi vann såklart inte, men det var inte heller poängen. Alla vi känner var där och folk applåderade och jublade när vi kom springande, det var underbart. Minns du det? frågar Patrik och vänder sig till William, som skiner upp, lycklig av minnet.

    Nej från kommunen

    Vi sitter i familjens kök och pratar om alla lopp som han och hans föräldrar hunnit med sedan dess – och om hur Terese och Patrik ibland lagt sig ner på marken efteråt och stönat av trötthet. Det får honom att tjuta av skratt.

    Ett av loppen anordnade de själva, för att dra in pengar till Barncancerfonden. Dessutom har de deltagit i flera triathlon, som utöver löpning även innefattar simning och cykling. Då använde de en vagn som även går att koppla till cykeln samt en liten båt som William kunde ligga i under simningen.

    – Vem hade trott att vi skulle klara det för tio år sedan, när vi hellre hängde i soffan? Men vi var helt slut efteråt. De hade redan börjat med prisutdelningen och fick avbryta den för att heja på oss när vi sprang i mål, skrattar Terese.

    Stödet från omgivningen har varit viktigt. När Terese och Patrik i början bad om hjälp med att anpassa rullstolen så att den skulle gå att springa med fick de blankt nej från kommunens hjälpmedelscentral. Den specialbyggda terrängvagn de spanat in var lite för dyr, så som en tillfällig lösning monterade Patrik istället fast framgaffeln från lillebrors cykel på rullstolen.

    Då bestämde sig en vän till familjen för att starta en insamling på Facebook.

     – Människor från hela landet bidrog och till slut hade vi fått ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa den specialbyggda vagnen. Vi blev oerhört glada och tacksamma och i gengäld startade vi en Facebook-sida där vi berättar om oss själva och vårt mål, säger Patrik.

    Inlägget fick stor spridning och idag vet många andra loppdeltagare vilka familjen är.

    – Folk pratar om oss ändå och då kan vi lika gärna inspirera andra. Kanske finns det någon som aldrig tränat förut, men som vågar börja tack vare oss? Vi vill visa att ingenting är omöjligt och att man kan vara stolt och glad trots att man inte har samma förutsättningar som andra. För det har William lärt oss, säger Terese med en kärleksfull blick mot sin son.

    Men trots allt de klarat av tillsammans har de fortfarande några mål kvar.

    – Vi vill springa ett maratonlopp och så skulle vi vilja springa Göteborgsvarvet, som hittills är det enda som sagt nej till att låta oss delta.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!