Vi har stämt möte vid ett kafé i Gröndal, ett charmigt kvarter i södra Stockholm. Jag upptäcker en lång man på andra sidan gatan, ledigt lutad mot husväggen. Han är iklädd vit väst, blå jacka och en jättebasker på huvudet, fullt upptagen med sin mobil. När han får syn på mig vinkar han och kliver vigt nerför den nära halvmeterhöga trottoarkanten. Handslaget är så kraftfullt att jag nästan studsar baklänges och jag frågar om han brukar träna. 81-årige Manne svarar med ett finurligt leende:
– Förlåt, det var inte meningen att skada dig! Jo, det stämmer att jag tränar, både gym och danspass på Friskis. Och så dansar jag och min fru gammeldans.
Manne bjuder på många ordvitsar
Samtalet tar fart efter att jag skjutit fram min kaffekopp och visat att kaféägaren inte lyckats så bra med att göra något vackert i latteskummet. Jag frågar Manne vad det ser ut som och han beskriver ett ”enögt troll med rufsigt hår och märkligt leende”. Och så levererar han den första av intervjuns många ordlekar och infall:
– De unga vet inte om det här med att kaffe kan användas som framkallningsvätska.
Efter en konstpaus, med bus i blicken, tillägger han:
– Jo, för man vaknar ju negativ och svartvit, och efter morgonkaffet blir man positiv och i fyrfärg!
Att umgås med Manne innebär att peppras med ordvitsar och små improvisationer. Men han är inte bara lekfarbrorn jag minns från barndomen, utan påminner också om en fransk intellektuell, lärd och skärpt. Med en till synes outsinlig mängd anekdoter, citat och historier i bagaget.
Manne af Klintberg
Ålder: 81 år.
Familj: Hustru Karin, två söner, två döttrar, fem barnbarn och ett på väg.
Yrke: Före detta clown. Manne håller enligt gammal god cirkustradition på att överföra sina föreställningar till barn och barnbarn.
Intressen: Laga mat, arbeta med trä – tillverkar instrument och ”akrobatiska möbler”
Motto: Lek mer!
Vision: Fred på jorden
Meningen med livet: Att leva så fullt ut som möjligt och göra goda och bra saker.
Kontakt: www.clownenmanne.se
Viktigt att få leka
– Att leka med ord är för mig grunden till all annan kultur, teater, musik, konst och alla uppfinningar, säger han. Det är sorgligt att folk med makt sällan är medvetna om vikten av att låta leken ta plats.
– I leken kan jag bli ”den andre”, leva mig in i en annan figurs tankar och känslor, och där kan medkänsla och empati uppstå. Är det något vi behöver mer av i världen så är det just empati. Samt konsten att lösa konflikter utan våld. Heja leken!
Manne berättar att han uppträtt en del på fängelser runt om i landet, på familjedagar med anhöriga på plats. Och det slog aldrig fel:
– Barnen skrattade, farmor skrattade, men inte internerna. De hade ingen humor. Det finns undersökningar som visar att många av dem helt saknar minnen av att ha fått leka som barn.
Läs även: Johan föll fyra meter – olyckan förändrade hans syn på livet: ”Jag har släppt alla mina gamla principer”
Förlorade synen
Manne är uppvuxen på Östermalm och kommer från en adlig och högborgerlig familj där far, farfar och flera syskon var jurister. Framtiden föreföll utstakad.
– Lite rebell var jag ändå. Jag läste latin och grekiska på gymnasiet eftersom jag funderade på att bli präst, mycket för att reta min pappa.
Men så kom den där ödesdigra vinterdagen som skulle föra hans liv i en helt ny riktning. Det var sista terminen på gymnasiet, studenten hägrade och under sportlovet var Manne ute på isen och spelade bandy med lillebror.
– Jag hade ingen hjälm förstås, och mitt under matchen krockade vi. Jag fick min lillebrors skalle på munnen, ramlade och slog huvudet i isen. Kände järnsmak i munnen och förstod genast att jag fått en hjärnskakning. Jag hade alltid varit en vild unge och haft många sådana. Så jag skrinnade hem.
På sjukhuset visade det sig att hjärnhinnorna spruckit och läkarna fick borra in rör för att dränera. Men skadan läkte inte som den skulle, vilket visade sig när Manne efter studenten ryckte in i lumpen i Umeå.
– En dag gjorde vi en tvåmilamarsch med packning. Men efter en mil svartnade det för ögonen och snart kunde jag inte se något. Jag blev blind! Så jag fick ta tåget ner till Stockholm, sov faktiskt på bagagehyllan, minns jag. Synen återvände kort, men väl hemma blev jag blind igen.
Läs även: Johnnys NDU förändrade hans liv: ”Det var meningen att jag skulle komma tillbaka”
Manne af Klintberg om sin nära döden-upplevelse
Manne fördes i ilfart till sjukhuset SÖS i Stockholm, där upptäckte läkarna blodutgjutelser mellan hjärnhinnorna. Utan läkarvård hade Manne strukit med. Vilket han nästan gjorde ändå.
Det märks att Manne berättat denna historia många gånger förr, för tonen är helt odramatisk.
– Jag lämnade min kropp och såg mig ovanifrån, helt livlös där nere i sängen. Och jag möttes av en figur som liknade Gandalf i Sagan om ringen. Vi två for i väg, som i en raket, och färdades över himlavalvet. Vi kunde skåda ner i människors själar. Jag insåg att människosjälen i grunden är god, att det onda kommer senare. Jag hade också en stark känsla av att vara innesluten i ett kärleksfullt sammanhang, som i en närvaro i världsalltet.
– Efter min NDU är jag inte rädd för att dö, dessutom förändrades min religiösa uppfattning. Jag slutade tro på någon högre, gudomlig makt, något ovanför oss människor. I stället känner jag att det är livet som är gudomligt och att det är vi människor som har skapat gudarna efter våra egna föreställningar. Jag tror att meningen med livet är att leva så fullt ut som möjligt och göra goda och bra saker.
Dottern föddes döv
Efter Mannes NDU var livet förändrat.
– Det var som om jag fick en fribiljett. Alla var bara glada över att jag överlevt och förväntningarna på mig lyftes bort. Jag kände att jag kunde göra vad jag ville. Då kom jag på att det jag ville var att göra pappa glad! Så jag började faktiskt plugga juridik och blev klasskamrat med Jan Guillou. Vi hade många intressanta diskussioner om konsten och livet. Sedan träffade jag en kvinna som tyckte juridik var tråkigt så i stället började jag läsa etnologi, precis som min storebror!
Manne varvade studier med allehanda småjobb, paret gifte sig och snart var ett barn på väg, dottern Juli, som visade sig vara döv. Manne tog beskedet på bästa sätt.
– Eftersom jag varit nära döden hade jag varit med om en slags grundchock och kände efteråt att ingenting kunde göra mig förtvivlad mer. Denna livssyn gjorde att jag attackerade Julis dövhet på ett pragmatiskt vis, som en utmaning. Jag tänkte: ”Vad kan jag göra åt detta?”. Det var som att min NDU gjort mig redo för denna gåva.
Läs även: Siri vaknade jublande lycklig efter sin NDU: ”Nu är jag här, så låt mig uppleva allt”
Kände sig fri tack vare sin NDU
Paret skilde sig så småningom och Manne blev ensam vårdnadshavare, helt enligt mammans önskemål. Ett okonventionellt arrangemang för den tiden. Nu blev hans främsta livsfokus att ta hand om dottern och utforska alla tänkbara vägar att hjälpa henne att kommunicera. Inte helt lätt, eftersom teckenspråk inte var accepterat på 60-talet, förklarar Manne.
– Man försökte i stället lära döva att läsa på läpparna och kunde dessutom utsätta dem för ljud i tron att stimulera hörseln. Något som ibland fick till följd att den som hade svag hörsel kvar, blev av med den. Vilka övergrepp!
Efter NDU:n var Manne befriad från tankar på att behöva göra ”som man borde”. Han hade lätt att se bortom tidsandans konventioner och sanningar och insåg hur vansinnigt det var att föräldrar invaggades i tron att dövhet kunde mildras eller botas. I stället lärde han sig teckenspråket för att kunna ge sin dotter ett språk. Och snart öppnade sig möjligheten att ta hand om Juli på heltid.
– Jag kände mig också helt befriad från att behöva uppträda enligt någon traditionell mansroll, så när min syster bad om hjälp att hitta en barnflicka till sina tre barn tänkte jag att det där kan ju jag göra!
– Det är lättare att ta hand om fyra barn än ett, var min tanke, så jag hoppade av studier och jobbplaner och blev ”barnflicka” på heltid. Att jag fått den här smällen i skallen gjorde att jag kände mig fri att göra ovanliga saker. Det räckte ju med att jag var i livet!
Läs även: Harpo om sin nära döden-upplevelse: ”Livet slutar inte”
Föreställningen kom i drömmen
Det var också systern som tipsade Manne om den nystartade mimutbildningen på Statens dansskola, där hälften av eleverna var döva. Manne blev intresserad, med hopp om att kunna kommunicera bättre med sin dotter. Han besökte skolan och blev antagen som provelev, trots att han inte ens ansökt om en plats! Kort därefter tillfrågades han av Jämtlands dövas förening om att göra en föreställning till nästa luciafest. Först sade Manne blankt nej.
– Men efter ett dygns övertalning började idéerna flöda på det mest magiska vis. Jag drömde om föreställningen, vaknade, skrev, somnade om, vaknade och skrev igen. Resultatet blev föreställningen ”Min bror, min bror” som jag nu spelat i 40 år.
Resten är, som man brukar säga, tv-historia. Den där första föreställningen ledde till att han blev ombedd att göra barnprogram, det omåttligt populära ”Tisdagskul med Manne”, som kom att prägla en hel generation ungar på 70-talet. Där Manne samtidigt bröt ny mark genom att teckentolka sina repliker.
– Än idag kommer det fram folk och tackar för att jag har gjort deras barndom glad. Men jag har alltid haft ett högre syfte med att vara clown, och det är döva barns rätt till ett språk.
Efter över 50 år i lekens tjänst tänker Manne nu pensionera sig. Enligt gammal god cirkustradition håller han på att överföra sina föreställningar till barn och barnbarn, men det är nog ingen som tror att han helt kommer att dra sig tillbaka, för inte kan väl en improvisationsvirtuos sluta upp med att skapa glädje?
– Ja, det är som en drog! Min hustru säger att det har varit jobbigt att åka på semester med mig, för jag får abstinens utan publiken. Det brukar sluta med att jag börjar skoja med barnen på orten.
Läs även: Cliff hade en NDU som barn – vågade berätta efter 40 år: ”Jag var i ljuset”
Lek med baskern
Man måste få leka! Detta får jag se prov på när det blir dags att bryta upp och Manne glömmer sin basker på soffan. Jag får infallet att låtsas kasta över den som en frisbee och Manne hakar genast på. Han uppmanar mig att kasta på riktigt, kastar kvickt tillbaka och sedan följer en hel liten improvisation där han ömsom berättar om hur franske clownkollegan Filoche tog honom till ett varuhus i Paris för att köpa denna fåraherdebasker, och ömsom visar hur man kan dra ner baskern framför ögonen som solskydd. Eller åt sidan som vindskydd, eller ner över huvudet om man vill vara osynlig. Eller också dra den högt upp som en strut så att den liknar en påvemössa.
Och slutligen, vips förvandlar han baskern till stolsdyna med orden: ”Tänk på morbror Ruben”, ett citat som visar sig komma från en novell av Selma Lagerlöf.
Så går vi ut för att fotografera i det undersköna naturområdet Vinterviken, men det är en annan historia!
Mest läst Just nu
-
Vännerna flyttade ihop efter pensionen: ”Gör det, gör det, gör det!”
-
När min man plötsligt dog visade mina döttrar sin girighet
-
Henning är 100 år och sköter sin trädgård själv: ”Den är guld värd för mig”
-
Linda började träna ansiktet för sex år sedan: ”Nu känner jag igen min spegelbild igen”
-
Så kan du ge barnbarnen trygghet: ”Bamses farmor är en bra förebild”
