Alexandra Pascalidou: Själslig ålder syns varken i blodprov eller stegräknare

”Jag har ägnat ett helt liv åt att behandla människokroppen”, sa den 75-åriga tyska läkaren medan regnet suddade ut den eviga staden utanför taxifönstret. ”Nu försöker jag förstå vad som håller människan levande.”

Några minuter tidigare hade jag lämnat Galleria Borghese i Rom där en utställning om Ovidius Metamorfoser fått mig att tappa både hakan och tiden. Berninis marmorgestalter vägrade släppa taget om mig. Plutos fingrar sjunker fortfarande in i Persefones mjuka hud trots att de höggs i sten för 400 år sedan. Apollon sträcker sig efter Daphne när hon förvandlas till ett lagerträd för att undkomma hans begär. Caravaggios ljus faller över helgon och mördare med samma ömhet, som om också mörkret förtjänar nåd.

När museet stängde öppnade sig himlen. Det var som om någon välte hela Medelhavet över staden. Jag ryckte upp dörren till första bästa taxi. Föraren skakade på huvudet. Bilen var upptagen. Kvinnan i baksätet log, flyttade sin handväska och gjorde plats åt mig.

Antiken ställer frågor som vår tid har slutat ställa

Hon hade rest från Düsseldorf för att se den antika världen en sista gång. Själv bodde jag på Circolo Scandinavo på Aventinen för att skriva på min bok om de grekiska myterna som romarna adopterade.

Vi upptäckte snabbt att vi reste av samma skäl. Vi sökte oss inte bakåt av nostalgi, utan därför att antiken fortfarande ställer frågor som vår tid har slutat ställa.

Samtalet gled från Ovidius till vår tids krig, ensamhet och besatthet av att mäta allt utom det som gör livet värt att leva. Vi mäter sömn, puls, blodsocker och biologisk ålder som om siffrorna kunde avslöja livslusten.

Antikens filosofer förstod långt innan ord som longevity och biohacking började trenda att livet är mer än siffror. De frågade aldrig hur länge människan kunde leva. De frågade hur hon borde leva. Aristoteles kallade svaret eudaimonia: att blomstra. Hippokrates såg maten som medicin. De visste att människan behöver både disciplin och förundran.

När taxin stannade hade regnet upphört. Solen bröt fram mellan molnen och kullerstenarna glittrade som speglar. Den tyska läkaren tog min hand: ”Bibehåll din barnsliga entusiasm.”

Ordet entusiasm kommer från grekiskans entheos och betyder att ha en gud inom sig.

Kanske är det just där livskonsten börjar

Kanske är det just där livskonsten börjar. Inte i jakten på fler levnadsår, utan i förmågan att fortsätta förundras, bli förälskad i en stad, en bok eller en människa och göra plats för en genomblöt främling.

Vi talar ofta om biologisk ålder. Jag tror att vi borde tala mer om själslig ålder. Den syns varken i blodprov eller stegräknare, utan i blicken hos människor som fortfarande bär sina inre gudar levande.

Och kanske är det därför den eviga staden fortfarande känns evig. Inte för att den har besegrat tiden, utan för att den fortfarande påminner oss om hur man fyller tiden med liv.