Randi grävde i familjens mörka historia: ”Jag ville veta hur min farbror levde och dog på Vipeholm”

Randi Mossige-Norheim har ägnat stora delar av sitt yrkesliv åt att utforska samhällets utkanter. Hon har hängt med narkomaner, kriminella, hemlösa, pappers­lösa, fattigpensionärer, tvångsutvisade med flera som det rapporteras om i media men som sällan själva får komma till tals.

– Jag dras hela tiden till platser i skuggan, säger Randi.

– Som ung var jag ängslig och tungsint och hade själv en känsla av utanförskap, att inte förstå världen. Det var därför jag blev journalist.

Hon har arbetat på Sveriges Radio sedan 1988 och framförallt gjort längre reportage. Men av alla skildringar av marginaliserade människor är det berättelserna om de intagna på Vipeholm på 40- och 50-talet, som berört henne mest.

Randi Mossige-­Norheim

Ålder: 62 år.
Bor: I Stockholm.
Familj: Make och två vuxna barn.

Gör: Journalist på Sveriges Radio. Har gjort uppmärksammade dokumentärserier som ”Narkotikalandet” (2013), ”Sången om Sverige” (2014) och ”Följa John” (2015–2023) som följer en missbrukare under många år. 2020 gjorde hon tillsammans med Thomas Kanger och Magnus Arvidson ”Vipeholmsanstalten” i fem delar. De belönades med Stora Journalistpriset.

Fritid: Gillar att läsa, gärna poesi, och att simma ”för att man tänker bra då”. På sommarstället i Västergötland sysslar hon gärna med rejält kroppsarbete som att såga, gräva och röja sly.

Aktuell: Med boken ”När du var idiot – Vipeholm, experimenten och min farbror”, Bokförlaget Forum.

Randi Mossige-Norheims bok  ”När du var idiot” om Vipeholm

Eftersom de inte längre är i livet har hon intervjuat familjemedlemmar och personal och grävt i arkiv för att kunna vittna om dessa tvångsintagna personers utsatthet. Resultatet blev en dokumentärserie för Sveriges Radio 2020 och nu en bok med titeln ”När du var idiot”.

– Min farbror kom till Vipeholm utanför Lund, vid 14 års ålder. Jag ville förstå vad han varit med om därinne. Det kom så nära mig när jag höll på med radioserien. Dokumenten jag hittade gav mig ingen ro. Det fanns så mycket material om patienterna som inte fick plats i programmen, så många frågor kvar att besvara.

För Randis del började allt 2018 med att den frilansande kollegan Thomas Kanger ville undersöka den vanvård som förekommit på Vipeholm. I patientförteckningar hittade han det ovanliga efternamnet Mossige-Norheim och ringde och frågade om detta var en släkting.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: De omänskliga experimenten på Vipeholm: ”Jag kunde ha varit en av dem”

Farbrorn Inge Torkel dog på Vipeholm

Mycket riktigt, det var Randis pappas lillebror, Inge Torkel, som dog på Vipeholm 1952, nyss fyllda 18, och som hon knappt ägnat en tanke under sitt liv. 

Hon beskriver hur hon motvilligt drogs in i en mörk vrå av sin familjs historia. Varför hade han försvunnit, den gulliga lilla pojken som fanns på smalfilm bland hennes pappas efterlämnade saker?

– Vad hände med honom från den där dagen när han får diagnosen djup idioti och blir inlåst långt hemifrån? Han, som i familjen kallats ”solskensbarnet”, beskrevs i journalerna som en av avdelningens mest svårskötta patienter och fick ha tvångströja. Varför blev han med tiden så utmärglad och svag?

– Och varför pratade min pappa aldrig om honom? frågar sig Randi.

Detta visar sig vara ett mönster. När hon spårar upp släktingar till andra patienter har de ofta förträngt eller inte ens vetat att en anförvant varit intagen på en institution för intellektuellt funktionsnedsatta. Och om de minns personen, har de knappt pratat om denne sedan han eller hon lämnade familjen. Förr ansågs det skonsammast att tiga och glömma.

– När det väl går upp för dem – ”jo men detta måste ha varit min bror” – då vill de få reda på allt. När de har läst dokumenten jag hittat om deras anhörige, har de känt en försenad sorg men också en önskan att det här ska fram i offentligheten. Och jag är ju i samma situation som de, säger Randi Mossige-Norheim.

På 30-, 40- och 50-talet tryckte myndigheterna på för att funktionsnedsatta skulle in på institutioner. Detta för att inte föräldrarnas hela kraft skulle gå åt till den efterblivne utan läggas på syskonen, ”de värdefulla barnen”, som en läkare uttryckte sig om Randis pappa och faster.

En gåtfull pojke

Inge Torkel hade ändå länge tur. Han fick vid två och ett halvt års ålder flytta till två kärleksfulla äldre kvinnor, systrar som bodde tillsammans i en villa. Den ena hade varit gift med Randis farfar. Äktenskapet hade varit barnlöst men relationen till exmaken var tydligen god för nu åtog sig hon och hennes syster att vårda det yngsta barnet han fått med sin nya fru. En gåtfull pojke som inte var som andra barn. Han lärde sig aldrig tala men lyssnade ibland på opera i radion eller dansade runt i trädgården.

Randi Mossige-Norheim tycks komma från en familj av original och renässansmänniskor. Det kan ha bidragit till hennes intresse för udda karaktärer.

– Min pappa var lingvist och läste språk tills han inte visste vad han skulle med fler språk till. Då blev han öron-, näs- och halsspecialist och överläkare. När jag gick i högstadiet köpte han ett dragigt kråkslott i Sundbyberg och vi körde runt på nätterna och letade virke i containrar att elda med, berättar Randi.

Hon visste alltså tidigt att man inte ska dra förhastade slutsatser om folk som rotar i containrar.

– Sedan vidareutbildade han sig till barnpsykiater. Att hjälpa andra barn var nog hans sätt att hantera det som hände hans lillebror, funderar Randi.

Ökända experiment på Vipeholm

Läkarlönen till trots körde pappa runt i en genomrostig Saab och hade svårt att slänga saker. Därför hade han inte heller slängt sin fars efterlämnade papper. Det var där Randi hittade brev, filmer och anteckningar som gav henne en inblick i Inge Torkels barndom.

När pojken nådde tonåren hade hans pappa, Randis farfar, avlidit och de båda systrarna blivit för gamla för att orka med ansvaret. Han flyttades till Vipeholm, långt från familjen i Stockholm. Fyra år senare var han död, trots att han fysiskt varit frisk och välväxt när han kom dit.

Vipeholm har blivit ökänt av flera anledningar. Dels för de kariesexperiment som utfördes 1945–1955 på många av de intagna och som slog fast sambandet mellan hög sockerkonsumtion och hål i tänderna. The Vipeholm Study är berömd i internationella tandläkarkretsar men totalt oetisk. Den orsakade stort lidande för de patienter som tvingades äta mängder av klibbig kola och fick tänderna förstörda. Ingen tillfrågades om de ville delta och inga anhöriga informerades.

– Karies var en folksjukdom i Sverige och riksdagen ville att det skulle utredas vad den beror på. Medicinalstyrelsen fick uppdraget och kom fram till att Vipeholm var det enda ställe där man skulle kunna göra försök på människor. Överläkare Hugo Fröderberg ställde villigt sitt ”patientmaterial” till förfogande, berättar Randi ­Mossige-Norheim.

Varför dog patienter på Vipeholm?

Omdiskuterat är också att ovanligt många patienter – 203 män och 25 kvinnor – dog åren 1941–1943. Det var visserligen krig men det saknades inte mat på Vipeholm. Många av dem som avled var unga och oförklarligt underviktiga.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Jessica Steje skrev bok om dottern – och fördomarna kring Downs syndrom

”Extremt avmagrad”, ”ytterst utmärglad”, ”synnerligen reducerat hull” står det i olika obduktionsprotokoll. Randi Mossige-Norheim citerar lakoniskt längd- och viktangivelser. En Erik O är 171 cm lång och väger 30 kg vid sin död. Edvard F 13 år, 16 kg. Kurt Jönsson 16 år, 21 kilo. Som läsare får man kusliga associationer till koncentrationslägren. Andra patienter dog av tuberkulos som inte behandlades, trots att Vipeholm formellt var ett sjukhus. Randi Mossige-­Norheim frågar sig om det förekom passiv dödshjälp på Vipeholm.

– Det är inget jag kan påstå eller bevisa, men jag kan misstänka det. Man ser i källorna hur patienter magrar under lång tid utan att någon ingriper. Och så kan man jämföra det med Hugo Fröderbergs teorier.

Överläkare Hugo Fröderbergs teorier

Överläkaren skriver i sina årsberättelser att det främst är de mest efterblivna patienterna som dött, de som tillhört grupperna 0 och 1 på den sjugradiga skala av utvecklingsstörning han själv konstruerat. De är psykiskt opåverkbara och knappt mänskliga. De ”följer inte det vanliga biologiska livets lagar” skriver han. ”De kan dö plötsligt och oväntat av en obetydlig orsak, till exempel luftrörskatarr eller långsamt tyna av i en för idioter typisk marasm” (näringsbrist på grund av svält). De är ”livsodugliga”.

– De är liksom förutbestämda att dö plötsligt, deras livskraft tar bara slut – det är hans förklaring till de många dödsfallen.

– Men på flera håll i sina efterlämnade anteckningar ifrågasätter Fröderberg också ”de mest lågtstående patienternas” rätt att leva. I mars 1975, när han sedan länge gått i pension, skriver han ”Det är vanvettigt att förlänga deras liv så att de blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad”, citerar Randi Mossige-Norheim.

Utan att ha svaret undrar hon alltså om Hugo Fröderberg lät en del patienter svälta ihjäl eller dö i följdsjukdomar av undernäringen eftersom, som han skriver, ”ingen sörjer dem”.

Föräldrarnas hjärtskärande brev

Vilket inte var sant. I boken ”När du var idiot” återges hjärtskärande brev från föräldrar som oroligt frågar hur deras barn mår. Gör de framsteg? Längtar de efter familjen? Vissa undrar om den intagne kan få komma hem eller flyttas närmare hemorten. Överläkaren svarar i allmänhet att några framsteg varken görs eller kan förväntas. Barnen längtar inte hem, de har med få undantag glömt sina gamla liv, hävdar han.

– I föredrag inför kollegor slår han fast att föräldrarna inte objektivt kan bedöma vad som är bäst för deras barn, deras känslomässiga bindning till barnen står i vägen, berättar Randi ­Mossige-Norheim.

Fröderberg hindras inte av sådant och gör kylslagna iakttagelser av sina patienter. I journalerna beskrivs de ofta med ord som störande, förstörande, osnygga, sönderrivande, tjatiga, lömska, våldsamma. Idag tolkar vi nog detta som frust­rerade reaktioner på inlåsning, hårdhänt behandling, påtvingat sängläge och brist på närhet och stimulans.

Dödligheten minskade när kariesforskningen drog igång

Från 1944 minskar dödligheten igen. Nu ska kariesforskningen dras igång. Den innebär att patienterna får en noga kontrollerad kost. De magra börjar gå upp i vikt. Det är viktigt för projektet att de är vid liv i många år framåt. 

Det som börjat som ett försök med att på olika sätt förebygga karies, men som inte gett några säkra resultat, övergår i tysthet till ett experiment där man systematiskt försöker framkalla karies. Det lyckas man med.

Det hände fler märkliga saker på Vipeholm. Åren 1947–1955 såg Hugo Fröderberg till att hjärnor från avlidna patienter skickades till Hjärnlaboratoriet i Uppsala. Han ville undersöka om hans gradering av idioti på något sätt kunde avläsas i den fysiska hjärnan. Han ansökte och fick bidrag för detta men trots att runt 200 hjärnor skickades iväg, blev det aldrig något av det projektet. Nu dör återigen lite fler patienter, många av dem nyss intagna.

Icakuriren Artiklar

Läs även: 100 år av frigörelse med DHR – lika men ändå olika

En av dem vars hjärna skickades till Uppsala, var Inge Torkel Mossige-­Norheim, solskensbarnet som blev en svårskött idiot, placerad näst lägst ner på Fröderbergs skala. 

Han verkar ha varit utsatt för de flesta typer av övergrepp som förekom på Vipeholm. Tvångströja, låsvantar, sängläge, otillräcklig sjukvård, elchocker, neddrogning och viktras. Vid sin död är han 171 cm lång och väger 32,5 kg. Mer än 70 år senare har han nu fått sin historia berättad, så långt det är möjligt, av sin brorsdotter. Liksom flera andra.

I boken möter vi till exempel Stig Beijer som hamnar på Vipeholm på grund av svår epilepsi. Berit Boman som var duktig i skolan innan hon fick en hjärn­inflammation. Bertil Losell som blir mer och mer synskadad på grund av en oupptäckt hjärntumör. Elof K, Hans Roland, Lasseman, den rymningsbenägna Frida T och Fritz Olof Teodor Johansson, pojken som skriver brev adresserade till Hitler och ber honom sluta upp med kriget. Arvid N som själv lär sig hjälplig engelska via en lärobok.

– Jag vill att människor som levde och dog på Vipeholm ska få kliva fram ur mappar, brev och journaler, säger Randi Mossige-Norheim.

– Olof Lagercrantz gav en gång ett råd till blivande journalister. ”Lyssna där det är tyst” sa han. Det har jag försökt göra.