Elof hyllade sin pappa på toppen av Kebnekaise: ”Det kändes som att han var där bredvid mig”

Det syns inte utanpå Elof Zetterberg men trots sina blott 24 år har han gått igenom fler prövningar än de flesta andra unga män.

Han var bara fyra år gammal när läkarna upptäckte att hans epilepsianfall berodde på en hjärntumör. När sedan cancern kom tillbaka sex år senare fick han, i samband med en operation, en stroke som gjorde honom halvsidesförlamad.

– Men jag vill inte vara en snyfthistoria. Jag vill vara en inspiration för andra som drabbas av motgångar, säger han när vi träffas på ett kafé
i hans hemstad Hässleholm.

Läs även: Pappans död förändrade tillbakadragne Jonatan: ”Jag måste ta vara på livet och göra det bästa av det”

När vi intervjuar honom har det gått drygt en månad sedan Elof stod på toppen av Sveriges högsta berg. Blåsorna på hans fötter har läkt och de förlorade tånaglarna har börjat växa ut på nytt.

– Det var tufft, men det var det värt. När jag stod där på toppen av Kebnekaise kändes det som pappa var där bredvid mig, säger han.

Pappa var ett stort stöd

I ryggsäcken med sig upp till toppen hade han en flagga med texten ”Vi klarade det pappa”. Tio år efter att han och hans pappa Jesper ”Zäta” Zetterberg satte upp Kebnekaise som ett gemensamt långsiktigt mål uppnådde han det.

– Pappa var, liksom min mamma och storasyster, alltid ett stort stöd för mig när jag fick cancern och stroken. Han satte hela tiden upp nya mål i min rehabilitering och motiverade mig att uppnå dem.

För Elof var det tredje gången gillt. Två ­tidigare försök att besegra berget hade av olika anledningar stoppats.

– Men det var nära att jag gav upp även den här gången. Det som fick mig att orka den sista biten var att jag fick upp låten Egoist på min spellista. Den släpptes på Kents sista platta som kom ut strax innan pappa gick bort och vi gillade den båda.

Omkom i spårvagnsolycka

Elofs pappa Jesper omkom i en spårvagnsolycka i Göteborg 2016.

– Ena dagen var han där, nästa borta. Hans hastiga död och det som drabbat mig själv har fått mig att förstå hur skört livet är och att man ska ta tillvara varje dag och inte skjuta upp saker.

Vid Jespers död hade Elof, till stor del tack vare en sjukgymnast som pushade på och pappan som peppade honom, kommit långt i sin rehabilitering. Han spelade paratennis och var på väg att lansera en tennisturnering för funktionshindrade.

– Det fanns bara tennis­turneringar för funktions­varierade som satt i rullstol, men inget för stående som jag. När den första turneringen hölls döpte jag den till Zäta Open för att hedra pappa. Det var startskottet för det vi idag kallar paratennis.

Blev halvsidesförlamad

Ordet ge upp har aldrig ­funnits i Elofs vokabulär.

Det han har bestämt sig för har han förr eller senare ­genomfört och han har aldrig varit rädd för utmaningar.

Redan som liten kille var han mycket aktiv och tyckte om att röra på sig. När han återhämtat sig från den första operationen tränade han såväl friidrott som fotboll.

Läs även: Alex, 28, överlevde tsunamin – nu hjälper han Ukraina: ”Jag kommer att fortsätta, även när kriget tar slut”

– Jag har alltid gillat att springa. Mamma sa till min lärare att låta mig gå ut och springa en runda om jag inte kunde sitta still i klassrummet. Det hjälpte, säger han med ett skratt.

Det ändrades drastiskt när cancern kom tillbaka en tredje gång när han var i 10-års­åldern. Då fick han även en stroke och drabbades av en halvsidesförlamning.

– I början kunde jag inte ens sitta upp och jag drabbades av synfältsbortfall i vänster öga och av hjärntrötthet. Jag kunde förstås inte fortsätta med fotboll och friidrott. Fortfarande haltar jag lite och jag har synfältsbortfallet kvar, ­säger han.

När han sedan väl fann ­tennisen blev det sporten han satsade på.

– Pappa var väldigt drivande i det och pushade på mig. Det var från början hans idé att vi skulle starta en tennisturnering.

Reste genom 13 länder

Året efter Jespers död planerade Elof och hans farbror att bestiga Kebnekaise. De hade till och med bokat resan, men så drabbades farbrodern av en muskelsträckning och resan fick ställas in. Även ett försök två år senare rann ut i sanden.

Men i år blev det alltså tredje gången gillt.

Läs även: Tre generationer – alla drabbades av cancer: ”Familjens stöd har betytt jättemycket”

– Det började med att jag var på en långresa på tolv veckor där jag betade av 13 länder på samtliga kontinenter, bland annat Australien, Filippinerna, ­Indien, Kenya, USA, Brasilien och Peru, berättar Elof.

Hans strapatser under resan, som han lade ut på sociala medier, uppmärksammades av äventyraren och föreläsaren Aron Andersson som han lärt känna via engagemanget i Barncancerfonden.

– När jag vandrade längs ­Inkaleden till Machu Picchu i Peru fick jag ett mejl av Aron som skrev att han skulle dra ihop ett gäng och gå upp för Kebnekaise till sommaren och frågade om jag ville hänga med.

Trots att Elofs fötter var fulla av blåsor efter vandringen längs Inkaleden, och det värkte i hela hans kropp, behövde han inte en lång betänketid.

– Nu eller aldrig ska det bli av, tänkte jag.

Besteg berg med Aron Andersson

I början av augusti var de en grupp på ett tjugotal personer som under ledning av Aron Andersson började den tuffa klättringen uppför Kebnekaises steniga terräng. I gruppen fanns fem–sex deltagare med olika svårigheter, antingen funktionsvarierade som Elof eller de som dabbats av cancer eller stroke.

Läs även: Aron Andersons makalösa äventyr – för barnens skull: ”Dragit in omkring 13 miljoner kronor”

Klättringen upp till Kebnekaises topp tog nio timmar. När de bara hade den sista ­biten kvar var Elof nära att kasta in handduken.

– Jag var dödstrött och funderade på att fejka en skada och låta en helikopter hämta mig, säger han skämtsamt.

Men egentligen ville han inte ge upp när han var så nära målet. För att uppmuntra sig själv lät han mobiltelefonen slumpvis välja något från hans låtlista på 800 låtar av hans favoritartister.

Det var då Egoist av Kent kom upp.

– Det kändes som ett budskap från pappa. Jag reste mig upp och kämpade mig den ­sista biten upp med den låten i hörlurarna.

– Eftersom jag har synfältsbortfallet och inte kan se var jag sätter vänsterfoten trillade jag några gånger, men det var som sagt värt den smärtan.

När han vecklade ut flaggan på toppen och stack ner den i snön blev det mycket känslosamt.

– Det blev en gråtfest för alla som var med däruppe.

Läs även: Axel, 19, låter inte cp-skadan vara ett hinder: ”Jag kan inte se några svårigheter”

Några fler bergsbestigningar eller liknande tuffa utmaningar är inte planerade.

– Nu funderar jag på att ta tag i mitt intresse för musik. Min sångpedagog tycker att det är dags att jag hittar på ­något, men själv vet jag inte riktigt vad än, säger Elof.

Fotnot: Elof och de andra i gruppen samlade in omkring 400 000 kronor till Barncancerfonden under bestigningen av Kebnekaise.