Tre generationer – alla drabbades av cancer: ”Familjens stöd har betytt jättemycket”

Att skriva en bok var bland det sista Bella Magnusson trodde att hon skulle göra i sitt liv. Men så kunde hon heller aldrig ­föreställa sig att livet skulle överrumpla henne med tre cancerdiagnoser i familjen inom loppet av sju månader. Så här ligger den nu framför oss på köksbordet; Bellas magnum opus När livet vände, till på köpet i både svensk och engelsk utgåva. För Bella som har en amerikansk mamma och växte upp med engelska som sitt förstaspråk låg det närmast till hands att klä sin historia i engelsk språkdräkt, innan hon gjorde om alltihop och skrev den svenska versionen. Fast från första början var boken inte ämnad för en internationell läsarskara utan enbart för den innersta kretsen.

– Jag ville att mina barn skulle få veta vad de faktiskt har klarat av att gå igenom och hur vi gjorde det. Med tanke på att de kommer att ställas inför fler utmaningar i sina liv tänkte jag att det kunde vara av värde för dem.

Läs även: Sievert förlorade sin son och fru: ”Jag fick tillbaka livslusten tack vare min granne”

För sonen Victor kändes det så laddat att ta del av den färdiga bokens innehåll att han lät flickvännen Tyra läsa den högt för honom.

– Det var väldigt intressant och spännande att utifrån mammas perspektiv få återuppleva allting igen. När jag var mitt uppe i sjukdomen tänkte jag inte så mycket på vad andra kände. Det är först nu när jag har läst boken som jag har förstått hur tufft det även var för de övriga i familjen, förklarar han.

Drabbad av cancer i urinblåsan

Men det var med Anders som hela cancerresan började. Vintern 2022 kom han förbi Bellas jobb och berättade att han diagnostiserats med cancer i gallblåsan. Bella googlade på cancerformen och blev nedslagen över den dåliga prognosen. På natten började hon ­reflektera över att Anders inte hade fått med sig någon skriftlig information från ­läkaren. Var det verkligen gallvägscancer han drabbats av? Nej, visade det sig när Bella morgonen därpå åkte till kliniken där hennes pappa fått sin diagnos. Cancern satt inte i gallblåsan utan i urinblåsan.

– Det var en enorm lättnad att få höra det eftersom urinblåse­cancer har en gynnsam prognos.

– Pappas cancer gjorde det lättare att hantera Victors cancerbesked tre veckor senare. Vid det laget hade jag lärt mig att man istället för att gå ut på nätet och söka information och sedan bygga fantasifoster i huvudet måste vända sig direkt till källan.

Tumör i foten

När Victor fick oförklarligt ont i foten under golfspelande på Mallorca trodde han först att han hade stukat den på golfbanan. Läkaren han uppsökte efter hemkomsten var inne på samma linje och ordinerade honom Alvedon. Men såväl svullnaden som smärtan förvärrades. Efter en del tjat fick Victor gehör för sin önskan om en röntgen. När läkaren kom in till Victor i väntrummet inledde han med de illavarslande orden: ”Jag har lite tråkiga besked.”

– Jag tänkte att nu kommer han antingen att säga att jag har en spricka i foten eller att den är bruten. Men i stället sa han att de hade hittat en ­tumör i foten och att jag borde ringa någon närstående och be den komma dit.

Inte heller Bella som skjutsat Victor till röntgen oroade sig nämnvärt för utlåtandet. När hon mitt under ett digitalt möte såg Victors namn på telefondisplayen skickade hon honom ett meddelande om att hon skulle ringa tillbaka när mötet var avslutat.

– Som den luttrade fembarnsmamma jag är tänkte jag att Victor antingen ville att jag skulle swisha honom pengar eller att jag skulle komma och hämta honom. När jag inte svarade på hans påringningar skickade Victor mig ett sms med texten ”Mamma, de tror att jag kanske har en ­tumör i foten.” Nej, men det måste vara fel, tänkte jag. Jag blev inte ens rädd eftersom det aldrig slog mig att det kunde stämma.

Läs även: Travtränaren Maria Törnqvists föräldrar gick bort samma år: ”Jag grät och grät tills tårarna tog slut”

Inget googlande

Allvaret i situationen gick inte upp för Bella förrän hon anlände till sjukhuset och läkaren med sammanbiten min mötte henne i dörren. Efter besöket samlade hon resolut hela familjen på Karolinska universitetssjukhuset, dit remissen hade skickats. Det var fredag förmiddag och helgen som låg framför dem kändes som en evighet. Som väntat fick familjen Magnusson inte träffa någon läkare där och då, men med sig ut från sjukhuset hade de en inbokad tid hos en specialist på cancerformen ­osteosarkom klockan åtta följande måndagsmorgon.

– Utan erfarenheten med pappas cancerdiagnos några veckor tidigare hade jag åkt raka vägen hem i stället för till Karolinska. Att vi hade en ­läkartid på måndagen blev en livboj för hela familjen. Jag och min man tog ett beslut om att ingen skulle googla på cancersjukdomen utan att vi skulle invänta läkarens information.

Behövde amputera

Specialisten de fick träffa bekräftade att Victor led av osteosarkom, en form av skelettcancer. När Bella frågade hur man skulle gå till väga för att ta bort tumören fick hon till sin stora chock svaret: ”Vi kommer att amputera under knäet.”

– Läkaren avdramatiserade det hela genom att berätta om hur han nyligen gjort en fyra timmar lång vandring i den sydafrikanska djungeln med en man som hade fått foten amputerad. Den historien lugnade mig och gav mig något att hålla fast vid. Jag trodde att beskedet om amputationen skulle få Victor att flippa ut fullständigt, men det enda han frågade var om han skulle kunna spela golf och tennis efteråt.

– Ja, jag var ganska lugn, ­inflikar Victor. Det här med amputationen var ingen stor grej för mig. Eller det är klart att det är en stor grej, men jag har kanske aldrig riktigt insett det, rättar han sig.

Familjen var ett stort stöd

För morfar Anders kändes nyheten om Victors cancer och förestående amputation desto mer brutal.

– När det gällde min egen cancer kunde jag inte se att det skulle sluta dåligt. Det som verkligen skrämde mig var att Victor skulle behöva ta bort ena foten. Ända sedan Victor var liten har vi tillsammans gett oss i kast med olika miniäventyr. ”Den här gången har vi ett stort äventyr framför oss”, sa jag till honom när vi träffades här hemma hos Bella efter att han hade fått cancerbeskedet.

Det nya ofrivilliga äventyret innebar att Victor behövde sätta punkt för ett annat äventyr. Det som var tänkt som ett tillfälligt besök i Stockholm för att reda ut vad som var fel med benet utmynnade i en permanent flytt från Lund där han studerat fastighetsekonomi. Efter att ha levt sitt egna liv 60 mil bort valde han att flytta tillbaka in i ­föräldrahemmet och låta sig omslutas av den stora familjefamnen.

Läs även: Efter ett tufft år gick Monas dröm i uppfyllelse: ”Jag blev så himla glad”

– Jag hade inga problem med att bo hemma igen eftersom jag alltid har känt en stor trygghet här. Familjens stöd har betytt jättemycket. Trots att de också har haft det tufft har de alltid funnits där för mig. Om jag bad mina två småbröder om en tjänst, till exempel att åka till Konsum och handla något åt mig, ­fixade de det på direkten. Jag fick aldrig till svar att de inte ­orkade. Och alltid när jag kom hem från sjukhuset var min säng bäddad med rena lakan, och så fick jag något gott att äta. Sådana småsaker gjorde behandlingen oerhört mycket enklare för mig.

Familjen valde att från första början göra omgivningen till medresenärer på Victors cancerresa, för att underlätta för den att möta dem. På Facebook postade Bella regelbundna uppdateringar om hans ­diagnos, behandlingsstatus och mående, vilket gav genklang när Victor rörde sig ute i grannskapet.

– Jag kunde nästan känna mig elak när jag berättade om cancern för sådana som inte kände till den, eftersom det gjorde dem ledsna och chockerade. Därför var det enormt skönt att de flesta redan var införstådda med vad jag gick igenom och kunde anpassa sina frågor därefter när vi stötte på varandra.

Upptäckte en knöl i bröstet

Efter en inledande omgång cellgiftsbehandlingar för att förebygga spridning var det så dags för amputationen. Victor återhämtade sig snabbt efter operationen, men för att ge honom en extra skjuts i rätt riktning anlitade Bella sin skolkamrat Nathalie som hans personliga tränare. Nathalie var själv canceröverlevare. Över en kaffe berättade hon för Bella om sin väg mot tillfrisknande från bröstcancer och hur sjukdomen upptäckts.

– Natalie beskrev hur hon hade lagt märke till en liten hård knöl i sitt ena bröst som visade sig vara en tumör. När jag samma kväll undersökte mina egna bröst kände jag precis en sådan knöl. Vad märkligt, tänkte jag. Varken jag eller min husläkare trodde det var möjligt att det var cancer, men för säkerhets skull fick jag en tid för mammografi. När bilderna var tagna och jag skulle gå hem bad sjuksköterskan mig att vänta kvar tills han hade pratat med en läkare. Han kom tillbaka och sa att de behövde göra biopsi och ultraljud. Då förstod jag hur det var ställt. Från parkeringshuset ringde jag min man och sa att vi hade två veckor på oss att vänja oss vid tanken på att jag hade cancer.

Familjens tredje cancerdiagnos

Att vänja sig vid tanken på att behöva berätta för barnen att familjen hade fått sitt tredje cancerfall var om möjligt ännu svårare. Victor som just påbörjat en uppföljande cellgiftsbehandling tog dock ­nyheten om att hans mamma hade bröstcancer med lokal spridning till lymfkörtlarna med fattning.

– Om jag inte hade gått ­igenom det jag gjort hade jag nog blivit väldigt stressad och rädd, men eftersom mamma hade varit med mig hela vägen kände jag mig ganska lugn. Jag visste att det skulle gå bra.

Läs även: Niklas Strömstedt om låtskrivandet och sin stökiga barndom: ”Jag var så otroligt självdestruktiv”

– Ja, när vi möttes här hemma i hallen sa du: ”Vi klarar det här, vi har gjort det förr.” Sedan kramade du om mig. Det var så fint, minns Bella med ett leende.

Plötsligt var rollerna ombytta. Nu var Victor den som stöttade Bella och kom med råd om hur hon bäst skulle tackla illamåendet som cyto­statikan orsakade.

– Det var skönt att kunna bidra med de kunskaper jag fått under min egen behandling, konstaterar han.

Anammade hälsosammare livsstil

Precis när Victor trodde att han var nära målgång i sin behandling kom nästa kalldusch. Röntgenbilderna visade misstänkta prickar i hans lungor som tydde på att cancern eventuellt hade spridit sig.

– Det var makalöst hemskt. Prickarna satt så illa till att de var tvungna att ta ut dem för analys. Samma dag som vi skulle få veta om det var metastaser eller inte ringde läkaren och sa att det kommit blod i provet och att vi därför inte kunde få något besked den dagen. Men jag hörde på hennes att hon trodde att ­cancern var tillbaka, berättar Bella allvarligt.

– Ja, det var fan tufft, instämmer Victor. I två, tre veckors tid svävade vi i total ovisshet om vad jag hade på lungorna.

Familjen hoppades på det bästa men förberedde sig för det värsta. Tyngden de bar på sina axlar lättade på ett ögonblick när de efter den långa nervpåfrestande väntan fick ett överraskande lyckobesked: Det hela hade varit falskt alarm. Victors cancer hade inte spridit sig, och läkarna hade beslutat sig för att avsluta hans cellgiftsbehandling i förtid. De glädjeyttringar som nyheten frambringade hos morfar Anders var svårslagna, om man ska tro hans fru Diane. Kort efter sin 80-årsdag fick Anders reda på att hans egen cancer kommit tillbaka och att man skulle bli tvungen att operera bort hans urinblåsa. Operationen gick galant och resulterade som en bonus i en hälsosammare livsstil.

– Jag frågade läkaren om jag kunde ta en whisky någon gång ibland. Han svarade att det gick bra. Men sedan bestämde jag mig ändå för att jag inte ville tillföra min kropp några gifter. Så för tre år sedan slutade jag med alkoholhaltiga drycker. Jag har också börjat träna på gym och gå en långpromenad varje dag, summerar Anders nöjt.

Tar vara på livet

Även för Bellas och Victors del sparkade cancererfarenheten upp nya dörrar. Trots att de båda tvingades offra en kroppsdel är de överens om att sjukdomstiden i slutändan har gett dem mer än vad den har tagit ifrån dem. Bella är i färd med att öppna en akademi där andra får lära sig att utvecklas och känna trygghet i en oförutsägbar värld. Och Victor driver ett eget fastighetsbolag som han startade medan han fortfarande var student.

Läs även: Hanna arbetar som fängelsepräst: ”På SIS-hemmet har jag de djupaste samtalen”

– Innan jag blev sjuk sköt jag ofta upp saker jag ville göra på framtiden, men nu ser jag till att göra dem direkt. Om jag tvingades välja mellan att få ha benet kvar och att leva det liv jag har skapat i dag hade jag valt att vara utan ­benet. Det känns som att jag lever min dröm.