Efter ett tufft år gick Monas dröm i uppfyllelse: ”Jag blev så himla glad”

Hettan från ugnen är ­intensiv och det bränner i ansiktet om man kommer för nära. Mona Wäneskog Hellqvist tvekar dock inte när hon för den långa ­metallstången, punteln, in i hettan för att fästa mer glasmassa på den.

Med den glödande massan längst ut på stången blåser hon sedan med putande kinder luft i glasblåsarpipan så att en luftbubbla bildas i glasklumpen. Sakta börjar den växa till ett litet klot.

– Jag är mycket förtjust i glasföremål som skålar och vaser och jag tycker det är fantastiskt roligt att själv få pröva på och lära mig hur man gör, säger Mona samtidigt som hon instrueras i av glaskonstnären Gunilla Kihlgren.

Vi är i Gunillas glashytta i söderorten Hägersten i Stockholm. Det är här 71-åriga Mona med hjälp av Hemmets Journal får förverkliga sin dröm om att lära sig blåsa glas.

Det är varmt i lokalen och ljudnivån är ganska hög från bruset som ugnarna alstrar. Fönstren ut mot Mälarens vatten står öppna på vid gavel.

– Det är skönt med värmen på vintrarna, men om det är varmt ute kan det bli över 45 grader härinne. Det kan vara lite svettigt, säger Gunilla.

Hemmets Journal uppfyller drömmen

Hon har varit verksam som glaskonstnär i över 35 år. Förutom att hon undervisat på Konstfack har hon drivit sin egen glashytta i Hägersten i många år. Där har hon sin ateljé och där har hon hållit kurser i glasblåsning för hundratals elever genom åren.

– När jag var omkring 25 år kände jag att det var glas jag ville arbeta med. Jag gick själv på konstfack och arbetade på Orrefors glasbruk i Småland innan jag hamnade här, berättar hon.

När Mona lottades fram som en av vinnarna i vår tävling ”HJ uppfyller dina drömmar” tyckte vi på tidningen att hon skulle få göra det hos Gunilla i hennes glashytta. En småkylig dag i maj åkte vi dit tillsammans.

– Det här ska bli spännande. Jag är full av förväntan, men också lite nervös, berättar Mona när vi knackar på i den gamla industribyggnaden
i Hägerstens hamn.

Att hon skulle få komma till en glashytta tillsammans med Hemmets Journal hade hon aldrig trott några månader tidigare.

Det började med att hon satt och bläddrade i tidningen tidigt i våras och fick se ­annonsen om tävlingen. På skoj fyllde hon i kupongen om att hon ville blåsa glas och skickade in den.

Ville testa glasblåsning

Sedan glömde hon i stort sett bort tävlingen. Tills en förmiddag några veckor senare när man ringde och meddelade att hon var en av vinnarna.

– Jag blev så himla glad, ­berättar hon. Jag trodde först inte det var sant.

Mona var verkligen i behov av en ljuspunkt i tillvaron när hon fick samtalet om tävlingsvinsten.

– Förra året var otroligt tungt för mig, berättar hon. Det började förra våren med att jag fick beskedet att jag drabbats av bröstcancer, sedan fick jag blodproppar i benen och vid midsommar insjuknade jag i covid. Som om det inte räckte tappade jag under juldagarna en tung terrakotta­kruka på foten och skadade flera tår.

Mot bakgrund av det kan man förstå att hennes humör inte var på topp när hon fyllde i tävlingskupongen.

– Glasblåsning var det första jag kom att tänka på. Jag har sett det på teve och har alltid velat pröva själv. Men det har aldrig blivit av tidigare.

Den enda anknytning hon har till hantverket sedan tidigare är att hennes man Bengts farbror arbetade på Björkshults Glasbruk i Högsby som lades ner 1978.

– Jag har alltid tyckt att det är fascinerande att få följa hur de som är riktigt duktiga på det kan forma skålar och vaser.

Själv har hon arbetat hela sitt liv med barn. Fram till pensionen var hon verksam som förskollärare i Stockholm.

– Det var ett yrke jag alltid trivdes jättebra med, säger hon.

Får lära sig uttryck och tekniker

Gunilla Kihlgren öppnar den bastanta dörren i industribyggnaden, hon har sin glashytta med alla ugnarna på ­andra våningen.

Det första hon frågar är vad för glasföremål Mona vill göra och vilken färg hon vill ha på det.

– Jag är en entusiastisk samlare av glasskålar och vill gärna försöka göra en själv, säger hon och väljer sedan en stav med färgen aquamarine som är en blandning mellan klara gröna och blå färgtoner.

– Jag tycker om färger på glas. Det gör mig glad, tillägger hon.

Medan färgstaven hettas upp i ”kallugnen” som håller 500 grader går Gunilla igenom de olika momenten i glasblåsning tillsammans med Mona. Hon får bekanta sig med uttryck som underfångsteknik, valsa, driva, och puntla, och föremål som parison och skärsax.

– Parison är en bubbla av glas och den formar glasblåsaren genom att driva eller puntla den, säger Gunilla.

Arbetet måste ske snabbt

Gunilla demonstrerar sedan de olika momenten för Mona innan hon själv får pröva på den magiska konsten att förvandla en geleaktig glasmassa till ett vackert föremål.

– Men tänk på att du måste agera snabbt. Glasmassan svalnar fort och då måste man föra in den med punteln i ugnen på nytt, manar Gunilla.

När Mona blåser in en luftbubbla genom pipan ser det nästan ut som hon aldrig gjort annat. Gunilla hjälper och ­instruerar sedan henne med hur hon med olika verktyg formar bubblan, ger den en fot med hjälp av en träplatta och sedan formar skålens öppning som sakta vidgas medan punteln snurras fram och tillbaka.

En av de sista eleverna

Den färdiga skålen placeras sedan i kallugnen där den ­sakta får svalna över natten för att den inte ska spricka. Dagen därpå får Mona hämta sin egentillverkade skål för att sedan placera den på hedersplatsen i sin samling.

– Jag är jättenöjd med den här dagen. Det var till och med ännu roligare än jag föreställt mig, säger hon.

– Och jag tycker du gjorde det bra, säger Gunilla om sin elev. Många är nervösa och rädda att de ska bränna sig, men du var lugn hela tiden.

Det visade sig att Mona blev en av de sista eleverna hos ­Gunilla Kihlgren. Senare ­under sommaren stängdes glashyttan. Hela Hägerstens hamn kommer att förändras eftersom det ska byggas bostäder i området.