• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krister Henriksson har inga planer på pension

    Teaterdrömmarna väcktes framför tv:n hemma i Grisslehamn. Idag är Krister Henriksson en av våra mest kända skådespelare – men det var nära att scenskräcken satte stopp för karriären.

    Bild 1286691

    - Det händer att folk påstår att jag har haft tur i karriären. Det retar mig; jag har inte skrapat någon Trisslott, utan jobbat för det här. Det är hårt slit, och inget är gratis.

     

    Grå kavaj, skrynklig skjorta. Möjligen en slarvigt knuten slips. Så är vi vana att se kommissarie Kurt Wallander.

     

    Om ett par veckor reser skådespelaren Krister Henriksson ner till Ystad för att sätta igång med inspelningarna av sex nya Wallanderfiler, men innan dess måste han prova ut passande kläder.

     

    Man skulle tro att det, efter ett stort antal filmer, finns en färdig garderob åt den kände poliskommissarien. Men nej, inget finns kvar sedan förra omgången. Något som får Krister Henriksson att sucka tungt.

    – Att prova kläder är något jag avskyr. Det där att stå halvnaken i en provhytt med ett par jeans som inte passar, och en expedit som står utanför... Dessutom är det svårt att hitta rätt, just för att Wallander inte är särskilt klädmedveten. Man måste kunna motivera varför han har på sig just de där byxorna.

     

    Hur skiljer sig din egen garderob från Kurt Wallanders?

    – Min garderob är en enda blandning. Om man kommer med sin egen tröja till en filminspelning, så tas den tacksamt emot, eftersom den anses vara välanvänd och patinerad. I utbyte får man ett annat plagg. Så efter trettio års filmande vet jag knappt vilka kläder som varit mina egna eller tillhört någon rollkaraktär.

     

    Om vi tar det från början... Du är uppvuxen i Grisslehamn, som för utomstående är rena skärgårdsidyllen med fiskebodar och klippstränder. Men hur skulle 15-årige Krister Henriksson beskriva sin hembygd?

    – Redan då längtade jag till något annat. Det fanns inget i Grisslehamn som gjorde att jag ville stanna kvar där. Min pappa var fiskare och mamma var hemmafru. På somrarna kom societetsfolket från stan dit på semester. De var intellektuella och pratade på ett annat sätt, om andra saker. De fick mig att skämmas för min egen bakgrund.

     

    Hur skulle då 65-årige Krister Henriksson beskriva samma ställe?

    –  Idag förstår jag, mer än någonsin, värdet av mina egna rötter. Jag har mamma, pappa och Grisslehamn att tacka för allt. Grundkonditionen jag fick när jag sprang över klipporna, andades in den friska luften, klättrade i träd och såg ut över en horisont där inget hindrade varken blicken eller tanken.

     

    – Men också andra saker jag packade ner i resväskan. Att man ska vara hel och ren och utan skulder. Att kunskap bara är värd något om den kan omsättas i praktiken. Jag har också haft nytta av jantelagen i liten dos. Den kan faktiskt vara bra, särskilt när man har stora framgångar.

     

    När väcktes lockelsen till teatern?

    – Grunden lades av tv-teatern som sändes på tisdagskvällarna. Min pappa jobbade väldigt mycket, och de enda tillfällena vi samlades hela familjen var just de där kvällarna framför tv:n. Jag kunde gå och längta efter de stunderna.

     

    Vad tyckte dina föräldrar om teaterdrömmarna?

    – Det var inget jag pratade om. Att bli skådespelare är en skir dröm för så många, så det behåller man helst för sig själv. Jag har en äldre bror som tog över efter pappa, så jag fick nog större spelutrymme. Hos mina föräldrar fanns egentligen inga förväntningar; man fick bli det man blev.

     

    ...och du blev en av Sveriges mest hyllade skådespelare. Men kan du beskriva känslorna i kroppen innan ridån går upp vid en teaterpremiär?

    – Nej, det kan jag inte. Jag förstår egentligen inte hur jag lyckas ta mig igenom någon premiär, eftersom jag är i fullständig chock. Jag kan inte äta, jag ör överkänslig och blir antingen alldeles för trevlig eller alldeles för arg. Jag mår så dåligt, och tänker bara: om någon vecka är det här över, då börjar livet igen. Det är kanske larvigt att jämföra en premiär med en förlossning, men det är faktiskt så det känns.

     

    – Det finns en slags rädsla som gör att man går i baklås. I början av min karriär fick jag sådan scenångest att jag slutade jobba som skådespelare under en period, och jag gick i långvarig terapi. Men det finns också en fruktbar rädsla, som gör att hjärtat pumpar snabbare och att man skärper sinnena. Det är så man känner, när man kliver ut på Dramatens stora scen inför 800 åskådare.

     

    Men det låter inget vidare, att må så dåligt i förväg... Vad är det som gör att du faktiskt ställer dig på scenen?

    – Man kan inte bara göra sådant man känner sig bekväm med. Då hade jag aldrig fått uppleva den där kittlande känslan, och det hade varit förfärligt.

     

    – Jag utsätter mig ofta för faror, som att paddla ensam i kajak ut över fjärden. Då gäller det att behålla fokus och balans - om jag lägger upp fötterna för att sola, finns risken att jag välter. Att omge sig med fara ger skärpa åt livet.

     

    Du fyllde 65 i november. Hur påverkas du av att en del jämnåriga faktiskt går i pension?

    – Det går inte att undvika att tänka på detta. Men egentligen finns det ett kollektivt missförstånd, som säger att man kan jobba för högtryck till 65 för att sedan, över en natt, plötsligt förlora förmågan att arbeta.

     

    – Själv sa jag upp mig från Dramaten för tio år sedan, för att kunna jobba mer på egna villkor. Under en period drog jag mig tillbaka, ut på Värmdö, för att leva i total isolering. Hur gick det?

    – Jag stolpade omkring där i två veckor. Ringde till Cecilia och till barnen, men de var upptagna. Jag insåg att jag skulle bli tokig! Det var då jag förstod hur viktigt jobbet är för mig; att få möta publiken och kollegerna.

     

    – Sedan kan jag verkligen förstå att man i vissa yrken blir utsliten. Men för egen del känns det fantastiskt att bli äldre som skådespelare, eftersom man samlar på sig erfarenhet. Jag älskar det här jobbet mer och mer och jag har fyra, fem drömroller kvar, som jag fortfarande är för ung att göra.

     

    Bild 1286692

    Krister Henriksson bor på Söder i Stockholm men beskriver sig själv som en riktig lantis. Just nu längtar han till Ystad, som han säger är "Guds pärla på jorden".

     

    Även om du gjort många roller så förknippas du ofta med kommissarie Wallander. Men detta lär vara de allra sista Wallanderfilmerna. Hur känns det?

    – Jättehärligt! Fast å andra sidan skulle jag kunna fortsätta hur länge som helst. Det är så roligt och lättsamt att få jobba med film. Och särskilt att få tillbringa så mycket tid i Ystad, som är Guds pärla på jorden.

     

    – Under en filminspelning lever man som i ett kringresande cirkussällskap. Eller kanske snarare som en grupp dagisbarn som hämtas och lämnas, kläs på och kläs av, får haklapp när man äter... När jag kommer hem efter inspelningsperioden kan Cecilia påpeka: "De där byxorna... ska de verkligen ligga på golvet?" Och själv har jag nästan glömt bort hur jag lagar min egen frukost!

     

    Till vardags bor du på Södermalm i Stockholm. Skulle du kalla dig själv för storstadsmänniska?

    – Nej, inte alls. Där jag bor har vi naturen inpå knuten, där jag kan promenera och paddla... Så jag är och förblir en riktig lantis.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!