Ernst Kirchsteiger:Jag njuter av julen med alla sinnen!

Ernst Kirchsteiger vill att hans egen jul ska vara fridfull och enkel, gärna pyntat med fynd från naturen. Men han vill se många skor i hallen…

Var lite rädd om dig själv till jul, man måste inte bona alla golv! Julen blir inte bättre av det, menar TV-profilen Ernst Kirchsteiger. – För mig är julen ingen tävling. Julen ska vara en högtid, man ska koppla av och vara tillsammans, säger han. Inte behövs det saker eller blinkande julslingor överallt för att det ska bli en fin julstämning. Det raffinerade är kanske att gå åt andra hållet. Minimalt med paket och besök på en enkel julotta för att få en annan sorts gemenskap. Det kan också räcka med en sillsmörgås och en pilsner tillsammans med en god vän. Tusenkonstnären Ernst Kirchsteigers ögon är djupt bruna och blicken är varm, när han möter människor.

Och han är mycket längre än man tror, 198 cm över havet. Han är en människovän uppvuxen nära de värmländska skogarna runt Degerfors. Det är kanske därför han älskar granris…

– Doften av mimosa sätter annars igång mina julkänslor. I mitt föräldrahem fanns det alltid kvistar av mimosa lite överallt redan vid Allhelgona. Men själv går jag ut i min trädgård och klipper granris i november och rustar vårt hem på utsidan, så att det ska kännas välkomnande.

Mammas pojke
Ernsts föräldrar Ernst och Edeltraud kom till Sverige 1955 och pappan fick jobb på Degerfors järnverk, medan mamma Traude först jobbade i serviceyrken för att sedan också hamna på järnverket. Han har tre äldre halvsyskon. Bröderna arbetar också på järnverket medan systern är bagare i Stockholm.

Hemma i Kråkåsen i Degerfors var det alltså sex personer som firade julen tillsammans. Ibland var mamma Traude inte med eftersom hon jobbade i en kiosk, som var öppen på självaste julafton. Det tyckte den lille Ernsti, som han kallades, var tråkigt och han väntade bara på att hans mamma skulle komma hem.

– Jag var definitivt mammas pojke och förstås lite bortskämd eftersom jag var yngst och minst, säger han. Mamma och jag var lika på flera sätt. Bruna ögon, ganska magra och långbenta! Hon brukade säga att jag ärvt hennes polska tår – det är när tån bredvid stortån är längre!

Julfirandet blev snabbt försvenskat hos familjen Kirchsteiger, med svenskt julbord trots att hans pappa var från Österrike och mamma från Polen.

Skrämde lillebror
Den 6 december firades visserligen St Nicholaus, som är en högtid i många andra europeiska länder, och den var en speciell dag, då lillebror skulle skrämmas.

– Mina bröder klädde ut sig till djävul och påve, det onda och det goda. Utklädda kom de och skrämde vettet ur mig, så att jag kröp in under köksbordet eller gömde mig bakom mamma. De frågade henne om jag hade varit snäll. Djävulen hade annars en säck med sig som jag skulle krypa in i.

– På kvällen hade de vuxna också fest med dans i Folkets hus, för det fanns flera invandrade familjer som kommit till Sverige samtidigt med mina föräldrar.

 
Ernst mamma tog fotot på julafton 1960. Från vänster Leo, Ernst, Dagobert och Johanna. Johanna bor i Stockholm, Dagobert och Leo i Karlskoga/Degerfors.

– Det syns på mig hur glad jag är för plåtflygplanet, som inte kunde flyga, säger Ernst. Jag kunde inte ta ögonen från det. Tomten bakom masken var min pappa och min bror Leo tittade på. Själv var jag tre år.

Julen var annars en snärjig tid för hans föräldrar, eftersom båda jobbade skift på järnverket. De hade inte så stora ekonomiska möjligheter, men de hade en stolthet och kände varje år ett slags glädjerus över att de återigen lyckades köpa julklappar till alla sina barn och få allt att gå runt.

Öppnade dörren
– Men jularna i barndomshemmet handlade inte bara om julklappar, säger Ernst. Mina föräldrar öppnade vårt hem för andra. På orten fanns något som kallades “ungkarlshotellet” och där bodde ensamma gästarbetare från Centraleuropa som jobbade på järnverket. Någon av gästarbetarna fick var hos oss på julafton och det kändes positivt och spännande med någon utifrån, som jokern i kortleken. Jag minns särskilt Bruno, som hade seglat jorden runt. Jag satt oavbrutet i hans knä och lyssnade. Jag kan fortfarande förnimma känseln av hans hårda träben och hans andra mjuka ben.

– Julen i familjen kan annars bli lite för sluten. Jag skulle önska att fler vågade öppnade sig för andra och få uppleva den här extra kryddan. Julens grundtanke är ju att vi ska visa värme för varandra och göra ödmjuka handlingar.

När Ernst mamma la fram en handduk på köksbordet, då var det dags för putsning av änglaspelet. Hon blev alltid lika bekymrad över att det mörknat under tiden det legat nerpackat. Som barn tyckte Ernst mycket om Änglaspelet som rörde sig, när ljusen tändes. Han hade alltid TV-adventskalendern och så fick familjen innehållsrika paket från Österrike från pappans släktingar.

– Det var choklad som var formade som julgranar eller tomtar. Jag minns att jag fick stå på tå för att se vad det var för godis som packades upp på köksbordet.

– Min mamma gjorde urhärliga “Gebackene Moisen”. Hon tog en sked med lös bulldeg som hon la i den heta frityroljan. När de var klara så rullades de i socker och kanel.  De liknar mest våra munkar, men formen var mer en råttas!

Kramades alltid
Ibland var det alldeles mörkt hemma när Ernst steg in genom ytterdörren i december, det enda han skymtade var ett grönt ljus från radion. Föräldrarna Ernst och Traude rattade in Radio Luxemburg och fick lyssna på “O Tannenbaum”.

– Kanske var det en dos av hemlängtan som gjorde sig påmind vid jultiden. De satt nära varandra i mörkret och sjöng med av hjärtans lust.

– Det var likadant när mamma lagade man, då höll pappa om henne. Mamma låtsades som att hon var ointresserad och hötte med en slev mot pappa. Han bara skrattade och sa avväpnande: “Jag måste ju hålla om dig så att du inte ramlar!” Pappa var en kärleksfull man. Jag fick nog bilden av att när man lagar mat så fick man kramas hela dagen. Det är väl därför jag lagar all mat hemma!

Familjen bodde nära ett nybygge och där fanns det alltid granar som stod i vägen, som de kunde ta till julgran. Fast de fick sällan tag i den perfekta Disney-granen. Storleken varierade, ibland var granen så liten att den fick stå på en drickaback.

Som barn sjöng Ernst i barnkören i Degerfors kyrka och ända sedan han var med i kyrkokören har han fortsatt att gått i julottan. Ibland har han varit så trött när han kommit till kyrkan på morgonen att han undrat varför han sökt sig dit, men efteråt har han ändå fått med sig en fin känsla.

– Ett tag i 20-årsåldern funderade jag faktiskt på att bli präst. Jag anade att det var ett yrke som gav mig tillfälle att få formulera mig och berätta historier för andra. Men det tycker jag att jag får göra nu i TV!

Spelade tomte
På klassiskt vis gick hans pappa ut på julafton, med ursäkten att handla en tidning eller att hälsa på en ensam kompis.

– Av hänsyn till pappa avslöjade jag inte honom bakom tomtemasken. På något vis var jag förtjust i att se min hårt arbetande pappa i en helt annan roll. Jag gillade vad jag såg när han spelade tomte för mig.

Varje jul skrev Ernst egna önskelistor. Högst upp skrev han alltid levande djur, som akvariefiskar, hundar och fåglar. Då han var i tioårsåldern fick han ett stort akvarium som placerades i hallen. Det var hans stolthet ända tills han som 17-årig flyttade hemifrån och hans pappa övertog skötseln av fiskarna.

Den första julklapp han gjorde till sin mamma var en hyacint av silkespapper han hittat i papperskorgen i skolan.

Jul i eget hem
För Ernst var det en häftig känsla att fira jul för första gången i sitt eget hem, tillsammans med Ulla som han träffade redan i skolan i Degerfors. I deras lilla tvåa i Örebro stod förstås en julgran.

– Vi hade glöggfest med våra kompisar och vår bostad var fylld av blå doftande hyacinter. Jag tycker att vi ska utnyttja alla våra fem sinnen för julens dofter bär på så många minnen.

Hemma hos Ernst och Ulla står numera två granar välkomnande vid ytterdörren och grankvistar ligger som en matta att torka av skorna på. Inomhus pyntar han mestadels med vita blommor av olika sorter som amaryllis, hyacinter och julrosor.

– Under julen har vi alltid en pussmistel upphängd! Resten av året har vi för säkerhets skull en mistel av plåt som en kompis gjort. Och jag lovar att det fnittras förtjust under dessa hemma hos oss!

– Jag har alltid gillat julen även om jag bytt ut den röda tomte-julen mot den mer mystiska John Bauer-stämningen som är mörkare och mer poetisk. För mig är det inte så viktigt med den tjusiga varuhus-julen. Det blir inte vackrare bara för att det lyser och blinkar överallt. Jag söker mig mer till en slags naturlig enkelhet som också är ger mig mer julstämning. Det kan vara grangrenar, apelsiner med kryddor, äpplen, gamla halmarbeten och punkter av brinnande ljus som ger skönhet och värme i själen.

Till julbordet lagar han all mat. Han lägger han in sillar, gör paté, griljerar revbensspjäll, spritsar köttbullar på en ugnsplåt, han gör masipangodis och han kryddar sitt brännvin själv, med kryddor som han plockat på sommaren. Och så gör han saffranspannkaka medan Ulla bakar brödet.

– Den välsignade saffranspannkakan har vi stället för  risgrynsgröt. Till saffranspannkakan serverar jag min hemkokta djupröda klarbärssylt. Rätten lägger sig som bomull i magen, efteråt får man “stö” sig en stund, annars får man ont i ryggen! Då är jag glad och proppmätt.

Skor i hallen
– Julen betyder en förhoppning om att träffa barnen mycket. Jag älskar när det står många par skor i hallen och att det är fullt på stolarna. Den där frodigt positiva Fellini-känslan fylld av skratt och glädje vill jag uppleva, men även det värmande tankedjupet.

Han blir gladare av att ge än att få. Egentligen önskar han sig ingenting, men han uppskattar oftast en bok eller en skiva som han kan njuta av i skenet av de levande ljusen.

– Julfrid för mig är när man sitter och eldar i spisen och det luktar gott av röken från veden. Då känner jag ett slags lugn utan måsten. Jag manar alla till besinning. Vi kan inte tävla i jul – ingen kan ha mest jul eller mest mat. Alla sorters jular räknas och kan vara bra. För mig är det gemenskapen och upplevelsen av den som är allt. Ett dignade julbord ger dig inte mer kärlek om du är ensam. Min grundinställning är att människan är människans största glädje, så öppna din dörr på glänt för någon!