Janne Josefsson: Jag längtar efter kärleken igen

Vi ses på ett hotell i centrala Stockholm där Janne Josefsson bor under tiden han är med i tv-programmet Let’s dance.

– Jag har fått frågan flera gånger tidigare, men den här våren hade jag inget annat inplanerat så det passade rätt bra nu. Jag är singel och det är pandemi. Något kul får man ju göra, säger Janne och berättar att han är helt slut i kroppen. Aldrig tidigare har han tränat så hårt.

Han beskriver Malin Watson, som är hans danspartner, som en jättegod tjej.

– Malin tror att jag har utvecklingspotential och jag måste erkänna att det är ju jättekul att dansa, utbrister han och tar en klunk av sitt just upphällda kaffe.

Tidigare har han bara dansat lite leva livet-dans och vid något tillfälle i unga år gick han en kurs i gammeldans. Men det här med cha-cha, jive och pasodoble är ju, som han själv säger, något helt annat.

Största konkurrenten tippar han blir Carola och även om han inte trodde att han skulle vara med ända till slutet så tog han tävlingen och programmet på största allvar.

– Jag har ju förstått att de alltid vill ha med någon göteborgare som folk kan skratta åt och driva lite med. Det har till exempel varit Harald Treutiger, Glenn Hysén och Lasse Brandeby. Jag är nästa ladugårdsdörr som man kan skratta åt, men jag hoppas kunna överraska tittarna så att de tänker: Oj, det där var ju inte alls illa. Jag tar dansen på stort allvar och vill lära mig dansa stiligt, med passion och känsla, säger Janne som tyvärr fick lämna programmet efter två veckor.

I över 40 år har Janne arbetat som journalist och de flesta känner igen honom från Uppdrag granskning på SVT där han varit anställd i nästan 20 år. Sedan två år tillbaka frilansar Janne och hans senaste projekt Från Hisingen till Casablanca på SVT Play har fått god respons.

– Tidigare har tittarna endast kunnat se en reducerad bild av mig, men i Från Hisingen till Casablanca fick jag visa upp en ny sida av mig själv. Flera av mina medarbetare sa att det var som en kontaktannons för att finna min nya kärlek, utbrister Janne och erkänner att han fått högar av kärleks- och beundrarbrev till sitt hem på ön Åstol utanför Göteborg.

Janne berättar att han faktisk svarat på ett par av breven och till och med träffat en av damerna, på ett av sina besök i Stockholm.

– Hon var jättetrevlig, men jag kände då att jag inte var redo för ett nytt förhållande.

Slitsamt uppbrott

Med Astri, som Janne träffade år 1976, har han sina två äldsta barn Peter och Anders.

– Vi höll ihop i 25 år. Men vi växte ifrån varandra, passionen försvann och jobbet fick för stort fokus i mitt liv. Hon lämnade mig men i praktiken var det väl jag som redan hade lämnat. Ganska snabbt efter skilsmässan träffade jag Lilibeth. Vi var ett par i tio år och fick Leon, som nu är 17 år. Han bor varannan vecka hos mig, säger Janne och beskriver ett slitsamt uppbrott.

År 2011 träffade Janne Helena, men även den relationen sprack och Janne vill helst inte prata vidare om sina tidigare förhållanden. Han tycker att det känns läskigare att prata om privatlivet än om alla de faror han blivit utsatt för under åren som journalist.

Speciellt svårt är det att prata om den andra skilsmässan. Det var en turbulent tid där han länge inte visste vilken vårdnad han skulle få om sin son. Janne får tårar i ögonen när han, trots allt, pratar vidare om denna period.

– Jag trivs inte med att gråta offentligt och visa mig sårbar så här, men jag har väldigt nära till mina känslor och blir lätt berörd. Det är lättare att visa upp min roliga, hårda eller självkritiska sida men detta är jag inte riktigt bekväm med, säger han och fortsätter:

– Jag gick i terapi och mådde riktigt dåligt. Min psykolog förklarade att jag har alla verktyg jag behöver som journalist. Men i mitt privatliv blir jag mer sårbar. Hon ansåg att jag saknade vissa verktyg inom detta område, som att jag inte vågade följa min intuition och magkänsla i livet.

Vill träffa någon

Eftersom jobbet alltid varit oerhört viktigt för Janne har familjelivet ibland kommit i andra hand. Detta är något han har en viss ångest över idag, samtidigt menar han att det har blivit bra killar av alla tre sönerna. Dessutom har han en fin relation med dem alla.

– Min yngste son har jag tillbringat mest tid med och även om alla har drag och olika egenskaper från mig är Leon kanske den som är mest lik mig. Åtminstone när det kommer till intresset för samhällsfrågor, säger Janne.

Och på frågan hur Janne skulle reagera om någon av sönerna väljer att gå i hans fotspår rent yrkesmässigt, svarar Janne att det inte är något han önskar. Han tror att det skulle bli allt för tungt ok för dem att bära.

Tillbaka till kärleken. Även om Janne trivs väldigt bra som singel, mycket tack vare sitt stora umgänge, så kan han längta efter någon.

– Nu har jag hunnit bli 68 år. Ska sanningen fram så är det kanske försent att träffa någon ny. Jag har helt andra preferenser, tankar och känslor idag jämfört med när jag var till exempel 20 eller 50. Men det är viktigt med kärlek, passion, lugn och stadga. Jag vill träffa någon som jag kan dela glädje och sorg med. Men som tur är har jag många fina vänner, inte minst på Åstol, säger Janne och hela ansiktet lyser upp.

Åstol är Jannes fristad, en ö där alla har koll på varandra. Där har han bott sedan mitten av 90-talet och han beskriver det lättsamma livet på ön som en skön kontrast till stadslivet i Göteborg, där han har sin lägenhet.

– Jag älskar Åstol och vet inte hur jag hade klarat jobbiga perioder i livet om jag inte hade haft denna plats att återvända till. Här har faktiskt många av mina reportageidéer kommit till. Jag älskar havet och utsikten mot Pater Noster, utbrister han.

I Göteborg har Janne hemlig adress. På grund av sin grävande journalistik och olika avslöjanden i tv har han flertalet gånger blivit mordhotad. Han har haft livvakter, pansardörr och kameror uppsatta i sitt hem.

– Jag har blivit jagad av huliganer under en cykeltur genom stan och för inte så länge sedan, medan jag varit ute på en träningsrunda, kom det fram en kille som tog tag i mig och ville börja slåss, säger Janne.

Han fortsätter att berätta om olika hotbilder han fått genom åren och om brev där avsändaren skriver att han vet var Janne bor och att han ska dö.

Får en kick av det

Men i jobbet är Janne sällan rädd. Han har ofta hamnat i miljöer som han inte borde vara i, erkänner han.

– På 90-talet var jag på nazistfester där det var mer eller mindre livsfarligt. Och jag har befunnit mig i Albanien i fullständigt livsfarliga miljöer tillsammans med män som smugglade tjejer till Italien. Och när jag var i Sovjet på 70-talet smugglade jag ut kassettband i ett cigarettpaket genom tullen. Vissa skulle säga att det var livsfarligt, men istället för att bli rädd får jag kickar av sådana där situationer.

Janne beskriver en längtan och drivkraft efter att få vara i rampljuset. Han tror att kickarna han fått efter sina alla olika avslöjanden i media, gjort att han på sätt och vis blivit besatt av den typen av bekräftelse.

– Det är egentligen oerhört ledsamt och patetiskt. Men jag bär på en vilja att få göra skillnad och så fort jag kommer på nya idéer sätts belöningssystemet igång, säger Janne.

På frågan om det faktiskt kan vara rampljuset han söker då han ställer sig på dansgolvet i ett program som ses av halva svenska befolkningen, svarar han att han känner sig kluven.

– Vad kan jag säga? Människan är rationell och primitiv. Jag är inte bättre eller sämre än någon annan men jag kan inte förneka att jag gillar bekräftelsen. Jag har alltid sökt kickar, fått dem och kan nu inte längre leva utan dem, säger han.

Han är inte rädd för att befinna sig ensam mitt i ett Hells Angels-gäng. Däremot är han hypokondriker. Inte på så sätt att han är rädd för olika sjukdomar, utan för att besöka läkare.

– Jag är rädd för sjukhus och läkare som ska säga att jag snart ska dö. Jag har ju sedan länge haft för högt blodtryck. Vid ett tillfälle ville en läkare ha en sådan där blodtrycksmätare på min arm medan jag arbetade. Istället för att arbeta gick jag hem med den där grejen på armen och la mig i viloläge på soffan. Jag har en känsla av att om jag behöver läggas in på Sahlgrenska så kommer jag aldrig någonsin bli utskriven igen.

Har blivit farfar

Vid sidan av sitt jobb, under de få korta stunder Janne vill vara ledig och bara stressa ner, är matlagning hans stora passion. Han är uppvuxen med en pappa som alltid lagade mat och som var en stor inspiratör inom det området. Jannes paradrätt är egenfångade havskräftor.

– De ska marineras i vitlök och sedan in i ugnen. Och under matlagningen tar jag ett glas vin och lyssnar på lite skön musik. Det är livet det. Och då, när vännerna sedan kommer över, kopplar jag av till hundra procent, säger Janne.

Största glädjen i livet just nu är Jannes allra första barnbarn.

– Hon är snart två månader och första gången jag träffade henne började jag gråta. Hon kom mitt i all bedrövelse som den här pandemin har fört med sig, säger Janne och lyckan skiner i hela ansiktet.

Annat som ger honom lycka i livet är att se när barnen har det bra, umgås med vännerna, fiska havskräftor, resa och upptäcka saker. Och när han fått göra något bra i media, vilket betyder att han fått göra skillnad i andra människors liv på olika sätt.

– Det som saknas är väl att åter få känna kärlek till en kvinna. Och så drömmer jag så klart om att den här pandemin når sitt slut, säger han.