Bruksortens jantelag har format Ninni Schulman

Alla svenskar som älskar deckare vet att Camilla Läckberg skriver om Västkusten, Mari Jungstedt om Gotland och Viveca Sten om Stockholms skärgård – vackra platser där många svenskar semestrar. Med Ninni Schulman är det annorlunda. Hennes deckare bottnar i betydligt vardagligare miljöer i Värmland.

När vi träffas plockar Ninni upp sin senaste roman, När alla klockorna har stannat, ur en mörklila Kånkenryggsäck. Det är den sjätte boken i den populära Hagforsserien. Huvudperson är journalisten Magdalena Hansson som jobbar på redaktion i Hagfors i Värmland, ett jobb som Ninni för övrigt själv har haft.

– Jag kommer ju därifrån. Det är den miljö som jag känner bäst. Bruksorten är speciell med sin jantelag och att det ska synas att man har jobbat – man ska vara svettig när man går från jobbet. Ramarna är å ena sidan ganska trånga, å andra sidan är det en stor trygghet i att man tar hand om varandra och hjälps åt. Men man ska inte vara märkvärdig. Man ska ha bägge fötterna på jorden. Jag har fortfarande väldigt mycket av det i mig, säger hon.

Numera börjar Ninni tycka att jantelagen är rätt sund. I en tid då människor skryter på Facebook och jobbar på att bygga sitt varumärke skadar det inte med lite jante, menar hon.

– När jag växte upp var jantelagen en snara runt halsen. Man skulle inte läsa konstiga böcker för då blev man konstig och så vidare. Men idag när alla ska synas och höras… Man ska vara med i Idol, blåsa upp sig, och “fake it till you make it”. Det tilltalar inte mig alls. Jag gillar inte att man förhäver sig och låtsas. Jag tycker att det är bra att man erkänner att man inte är bättre än någon annan.

Slipper vara nervös

Sina egna framgångar tar hon därför med ro. För det har gått bra för författaren Ninni Schulman. Hon är översatt till 14 språk, har sålt över en miljon exemplar bara i Sverige, och brukar kallas Sveriges nya deckardrottning. Dessutom har hon tjänat en rejäl slant på böckerna, även om hon långt ifrån är ekonomiskt oberoende.

– Men jag behöver inte vara nervös för nästa hyra. Jag har heller inte panik om det inte skulle bli någon bok nästa år. Jag har råd att vara ledig i ett år. Jag har inte så stora levnadsomkostnader och det är så jag vill ha det. Jag vill ju skriva, det är det roligaste jag vet, och jag vill att mina pengar ska räcka så länge som möjligt – man vet aldrig vad som händer.

– Att vara författare är ett fritt yrke, det finns inga garantier för framtiden. Därför vill jag inte hålla på och bränna massa pengar lyxiga prylar eller ett dyrare boende. Jag unnar mig att åka på sportlovsresa med barnen. Och jag kan köpa nya längdskidor om de gamla går sönder. Det räcker för mig.

Ninni berättar att hon alltid har varit en skrivande person. Som liten skrev hon dagbok och hade brevvänner över hela Sverige. I skolan fyllde klasskompisarna skrivböckerna med mycket bilder och lite text. Ninni gjorde tvärtom, hon lät texten breda ut sig – det var ju så mycket hon ville berätta.

En viktig inspiratör under barndomen var Ninnis mormor. Hos henne var Ninni dagbarn när föräldrarna arbetade. Pappa Olle var elektriker och mamma Ulla utbildade sig så småningom till socionom.

Hemma hos mormor stod radion alltid på, oftast var det P1 som strömmade ur högtalaren. I bokhyllan trängdes böcker och varje dag läste mormor Aftonbladet från första till sista sidan.

– Och framför allt läste hon mycket för mig. Hon läste sådant som hon själv tyckte var bra, Ronja Rövardotter till exempel. När jag somnade fortsatte hon att läsa för att hon inte kunde slita sig från boken.

När hon dog ärvde jag massor av böcker av henne. I nästan varje bok låg det tidningsurklipp från någon recension. Böcker och tidningar – det var hennes liv. Helt klart förmedlade hon en positiv känsla för böcker och läsande till mig. På sätt och vis stack ju mormor ut i bruksorten Lesjöfors. Intellektuell är väl att ta i men jag skulle säga att hon var åt det hållet.

På sjukhus ett halvår

Att Ninni först blev journalist och sen författare tror hon delvis har med dagarna hos mormor att göra.

Efter gymnasiet gick Ninni en tvåårig journalistutbildning och fick fast jobb på Värmlands Folkblads lokalredaktion i Hagfors. Så småningom hamnade hon på Expressen och senare arbetade hon parallellt som frilansjournalist och författare.

Till en början vågade hon inte satsa på författarskapet fullt ut. Men numera funderar hon om hon ens kan kalla sig journalist. Hon skriver ju böcker på heltid och det var länge sedan hon randade en artikel. Kanske räcker det att det står “författare” i faktarutan? funderar hon.

Ninni föddes med skolios, en krokig ryggrad och det snedväxande skelettet hindrade lungornas utveckling. Hon hade svårt för att andas och riskerade att så småningom kvävas till döds. När Ninni var fyra år genomgick hon därför en komplicerad operation som räddade hennes liv. Under ett halvår var Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg hennes hem.

– Jag är glad att det hände när jag var så liten. Jag hade inga tankar på att det var synd om mig, jag kände aldrig: “Varför ska det här drabba mig?” Jag hade ju inget att jämföra med. Alla vi barn på sjukhuset var i samma situation. Jag minns att jag lekte mycket med de andra barnen. Jag kommer till och med ihåg systrarna och hur de såg ut. Jag har många minnen från den tiden men det är säkert också mycket som jag har förträngt.

I hela livet har hon haft separationsångest och kanske beror det på den där sjukhusvistelsen, funderar hon.

– Jag minns den långa sjukhuskorridoren och den breda dörren med fönster högst upp. Jag har så många minnen från när mamma kommer in genom den där dörren men jag har inte ett enda minne av att hon stänger dörren och går. Antagligen har jag sorterat bort de jobbiga minnena.

Kände sig annorlunda

Under sjukhustiden hyrde mamma Ulla ett rum av en tant i närheten av sjukhuset. Pappa Olle var dock kvar i Värmland och jobbade. Överlag har de hanterat Ninnis skolios på ett föredömligt sätt, tycker hon.

– De sa aldrig till mig: “Du är så liten, det där kan du inte göra.” Ville jag åka skidor så var det bara fram med orienteringskartan, på med skidorna och en uppmaning att sticka ut i skogen. Det är lätt att vara överbeskyddande mot ett barn som varit sjukt men mina föräldrar var väldigt coola. Den inställningen har förstås påverkat mig och har gjort att jag som vuxen inte tvekat att till exempel åka öppet spår i Vasaloppet.

Timmarna flyger iväg under intervjun. Man har roligt med Ninni. Hon är underhållande, duktig på att berätta historier. När jag lyssnar igenom intervjun som jag har spelat in på min smartphone noterar jag att vi skrattar mycket. Ninnis skratt är högt och hjärtligt, det bryter igenom lunchsorlet.

Men det är lika mycket allvar under intervjun. Ytlighet är inte Ninnis grej, hon vill få ut något av relationer och samtal. Hon beskriver sig som en outsider och betraktare. Sådan var hon redan som barn. Inte alls mobbad – nej, snarare liten, söt, sportig och accepterad. Men hennes känsla var att hon var utanför.

– Ingen var utstuderat dum mot mig. Men det var en känsla jag hade – att jag var annorlunda. Jag hade många kompisar, ändå har jag alltid varit en ensamvarg. Jag har aldrig haft något tjejgäng. Mingel är inte min grej. Jag tycker om att träffas på tu man hand. Att vara ett stort gäng och skrika över bordet att någon har en fin klänning … Nej, usch det är inte min grej. Det tar bara en massa energi. Efter sådana tillställningar kommer jag hem med halva samtal i huvudet.

Skönt vara särbo

Jag och Ninni har jobbat på samma arbetsplats, kvällstidningen Expressen. Jag minns den första vikariemiddagen, då alla sommarvikarier enligt tradition ska ställa sig upp och hålla ett litet tal, samt berätta om sin drömlöpsedel. Ninni var roligast, hon höll ett avspänt framförande och meddelade självironiskt att hennes drömlöpsedel löd: “Storleken har ingen betydelse.”

Ninni är 144 centimeter lång.

– Jag blir påmind om det nästan varje dag. När jag ska köpa kläder till exempel. Att jag inte kan ha den stil jag skulle vilja ha för att det inte finns kläder i min storlek. Det kan jag tycka är skitjobbigt.

Och det är heller inte så roligt med alla barn som ständigt och jämt ska kommentera hennes längd.

– När en dagisgrupp närmar sig blir jag på helspänn. Det är alltid någon unge som kläcker ur sig: “Kolla vad liten hon är!” Det händer säkert en gång i veckan. När jag hämtade mina egna barn på lågstadiet kom det i princip varje dag fram något barn som skulle mäta sig med mig och säga: “Titta, jag är lika lång som du!” Jag störde mig mycket på att fröknarna inte en enda gång sa åt dem. Samma sak med föräldrar. Jag önskar mig en reaktion från en vuxen i sådana sammanhang. En liten markering, någon som tar tag i barnet och förklarar: “Vet du vad, alla människor ser olika ut, och man behöver inte kommentera en människas utseende.”

Ninni var bara 22 år när hon träffade den blivande maken Niklas Schulman som så småningom blir pappa till hennes två barn. I många år levde familjen förortsliv i Bromma med villa och dagishämtningar men när barnen var i mellanstadieåldern skilde sig Ninni och Niklas. Och för några år sedan mötte Ninni kärleken på nytt. Att träffa en partner när man är mitt i livet har definitivt sina fördelar, enligt Ninni.

– När man är lite äldre vet man vad man behöver få ut av ett förhållande och man känner sina egna behov. Jag och Mikael är särbor och träffas när vi känner för det. Jag tycker att livet är lätt just nu. Det är skönt att barnen har blivit stora, det är nästan som att bo med två kompisar. De kan fixa sin egen mat, de är snälla och gosiga mest hela tiden. Vi sitter ofta i soffan och pratar och myser.

Livet kan få rulla på så här, tycker Ninni. Men en liten förändring ska ske snart.

– Vi ska skaffa hund. Det blir härligt. Jag gillar att vara ute i naturen, dessutom har jag flygskam och har ingen lust att flyga längre.