Kikki Danielsson: "Jag har missat så mycket kul"

Kikki Danielsson har varit på botten men rest sig. Idag mår sångerskan bättre än på mycket länge.
– Jag tänker inte längre sitta på de anklagades bänk, säger hon.

Kikki Danielsson: "Jag har missat så mycket kul"
Foto: IBL, Peter Knutson

Tre minnesbilder sitter kvar. Den första: Hur hon som liten flicka vinkade av sin pappa nere vid bäcken i skogen i Visseltofta i norra Skåne, pappa som skulle jobba borta i flera veckor, hur hon stod där, tänkte att skogen slukade honom. Den andra: Hur hon håller sina små armar kring pappas hals, hur fyra vuxna människor drar henne ifrån honom. Hur hon sätts i den svarta bilen som stod där ute på grusvägen framför huset, sitter där bak i bilen med människor hon aldrig träffat, gråter, skriker, bankar på fönsterrutorna.

– Jag såg pappa stå där på vår gårdsplan, hur han bara blev mindre och mindre och till slut bara en liten prick, och så försvann han, säger Kikki Danielsson.

Nu är det sextio år sedan den där bilfärden, sextio år under vilka Kikki Danielsson blivit en av Sveriges främsta schlager-, dansbands- och countryartister. Och en av de allra mest omskrivna i skvallerpressen, om hennes vikt, alkoholism och rattfylla.

– Hos min adoptivmor fick jag lära mig att man skulle vara sann och ärlig, så jag berättade ett tag alldeles för mycket om mig själv för pressen. Det blev ju inget bra. 

 Vi gör intervjun i hotellobbyn på Continental i Stockholm. Kikki sitter alldeles stilla under hela intervjun. Vi fikar inte, vi sitter bara rakt upp och ner och gör intervjun, Kikki svarar på frågorna, skrattar väldigt sällan. Det är ibland som det liksom blixtrar till, då lutar hon sig framåt, knyter händerna, visar att hon har ett jävlar anamma, hon blir det där energiknippet som syns på scen, full av kraft. Något finns där som hjälpt henne under ett liv som varit tufft. 

– Jag vet inte hur det kommer sig att jag fixat så många svåra stunder, men jag är en överlevare, jag vill inte ge upp. Något tar mig upp när jag ramlar ner i det svarta. 

Det svarta planterades där, vid det där ingripandet, det som Kikki under större delen av sitt liv trott var hennes eget fel. Då när socialtjänsten omhändertog henne i början på femtiotalet. Föräldrarna skildes och mamman ansågs inte klara av att ta hand om barnen, hemmet utdömdes som så fattigt att barnen inte skulle vara kvar där. 

Kikki gör tillsammans med sitt band Wizex debut i Melodifestivalen1978 och slutar tvåa med Miss Decibel.
– Då blev man någon i folks ögon, det var ju ett genombrott.
Foto: IBL

Hon har bannat sig själv

– Jag har hela mitt liv känt att det var mitt fel att mina föräldrar skildes, det var jag som såg att mamma hade besök av en man i sängkammaren.  

Ja, tredje minnet: Det handlar om det, hur hon, lilla Kikki, skulle gå in till mamma på kvällen, berätta att hon inte kunde sova. Då var det så konstigt, på hennes pappas plats låg en annan man.

– När min pappa kom hem från sitt säsongsarbete berättade jag att det legat en annan pappa på hans plats, och att han inte hade några "byssor" på sig, säger Kikki.

Det förföljde henne länge det där, att hon sagt att den där andra pappan inte hade några "byssor". Hon har bannat sig själv, "typiska dumma lilla Kikki som inte kunde låta bli att sladdra för pappa, fast mamma sagt att det där var deras hemlighet". Kikki och hennes tre syskon blev bortadopterade, spridda för vinden. Kikki kom till ett äldre par, växte upp där på en bondgård. De tyckte att det var en herrans tur att hon fått komma hemifrån och att Kikki skulle känna sig tacksam för att få chans till ett annat liv. 

Kikki var en stilla, tystlåten och blyg flicka.

– När jag började skolan visste alla vem jag var eftersom jag var bortadopterad. Så jag kände mig alltid lite annorlunda. 

Hon hade kontakt med sin biologiska mamma och pappa under uppväxten och kände ibland att hon hamnade i lojalitetskonflikt. 

– Jag ville ju inte att mina nya föräldrar skulle tro att jag tyckte mer om mina gamla föräldrar och tvärtom. Det var viktigt för mig att alla skulle tycka om mig. 

Musiken blev hennes stora kärlek, hon debuterade som femåring i söndagsskolans luciafirande, Kikki sjöng i skolan, i kyrkan och hemma, men helst ville hon inte synas, den där blygheten, obehaget när andra människor tittade på henne, det fick henne att flera år längre fram tvinga sin producent Lasse Holm att "stänga in mig med en masonitskiva". 

– När man spelade in i studion ville jag gå in helt och fullt i musiken, få känsla, gestikulera. Men utanför de där glasväggarna var det alltid en massa gubbar som pratade och skulle stå och titta. Jag ville inte det. Lasse fick sätta upp en vägg, då gick det jättebra att sjunga.

Det var en gräns hon satte då i början av karriären, annars var det väl lite si och så med det där skinnet på näsan. Självkänslan har legat ganska länge och småskvalpat nere vid vristerna.

– Jag blev väl ganska mycket dörrmatta i den här tuffa branschen, sa inte nej eller satte gränser, tänkte väl att det har man inte rätt att göra, en adoptivunge som jag, jag var van att vara till lags.

Hon gäspar så ögonen tåras. Hon är trött. Framträdande på Bingolotto igår, intervju för Spotify i morse. Hon säger att hon inte kan sova på nätterna och att det verkligen inte är bra, det måste bli ordning på det, och när fotografen tipsar om en mindfulnessapp låser hon upp telefonen med rosa hjärtan på omslaget och ber honom ladda ner. 

Hon väntar stilla på min nästa fråga, den som handlar om karriären, var den startade. 

I Växjö. Kikki kom dit för att läsa språk, tyska och engelska. Hon lämnade den lilla byn utanför Älmhult i Småland och kände att äntligen skulle skuldkostymen släppa, den hon släpat runt med, att hon var ett barn som skulle vara tacksam för att slippa sin ursprungsfamilj. 

Kikki sjunger Bra vibrationer i Melodifestivalen.
– Det var första gången jag gjorde något eget och det kändes väldigt stort. Jag var dessutom gravid och det var det allra största.
Foto: IBL

Fri att skapa en egen bild

– Jag minns att jag tänkte att nu skulle jag inte längre vara blyg, ingen visste ju något om mig, jag var fri att skapa en egen bild av mig själv. Även om jag var jätterädd gick jag fram till en annan tjej där som också skulle börja läsa, sa hej och pratade lite. 

Och så började hon uppträda, någon tyckte att hon skulle provsjunga för dansorkestern Nickies och hon blev utvald som sångerska, la studierna på hyllan och satte sig, sjutton år gammal i turnébussen. Ett par år senare bytte hon band till Wizex.

– En sak ångrar jag, att jag inte fattade att jag kunde vara attraktiv, att det fanns de i publiken som gav mig blickar. Jag tyckte det var så obehagligt att stå på scen så jag såg ingenting av det, stirrade bara på någon blomma eller lampa bortanför publiken. På efterfesterna tänkte jag mest på vilken sned och ful näsa jag hade, jag har missat mycket kul, säger Kikki, och så kommer det, ett snett leende. 

Med Wizex gjorde hon också det första av hela sju framträdanden i Melodifestivalen. Det var 1978 och de kom på andra plats med Miss Decibel. Åttiotalet blev det absoluta Kikkitalet, hon bildade popgruppen Chips med Elisabeth Andreassen och sjöng tre gånger i Melodifestivalen, 1985 ställde hon upp ensam, vann med Bra vibrationer och blev trea i Eurovision Song Contest.

– Samtidigt var jag gravid, jag hade hela mitt liv längtat efter att få ett barn, och så fick jag en dotter, inget kunde ha varit större. Det största som hänt, det heter låten jag skrev om det, jag ville att min dotter Emmas födelse skulle leva kvar till eftervärlden.

Att få barn. Världen stannade. Kikki var lycklig, älskade att vara mamma. Hon och Kjell Roos hade gift sig året innan och Kikki hade nu fått sin egen familj.

– Jag överöste henne med presenter, så fort jag var ute och reste i USA eller Europa köpte jag skor och kläder till henne, rosa glitter i massor, jag ritade alltid av hennes lilla fot innan jag åkte iväg, så att skorna skulle passa. 

År 1991 födde Kikki sitt andra barn. Mer lycka. Hon gjorde allt hon sett sin adoptivmamma göra: syltade, saftade, storkokade och bakade bullar. 

– Jag ville vara där fullt ut för mina barn. Jag hade gett min dotter ett syskon, hon skulle slippa vara ensam, jag var så glad för det. 

Men med kärleken gick det inte lika lätt. Kikki kände att känslorna för Kjell höll på att svalna, något hon inte ville acceptera. Så hon sa inget om hur hon kände, istället gjorde hon som hon lärt och brukade, höll det som var svårt inom sig. 

– Det är så jag gör, håller allt inom mig som en tryckkokare. Det är det som gör det så svårt med känslor också, jag kan inte riktigt läsa av dem.

Spriten blev medicinen, för allt hon inte kunde hantera, för hennes reumatiska värk som hon drabbats av redan i trettioårsåldern och det som hon upplevde som ett enda stort misslyckande, att hon inte lyckades hålla kärleken vid liv. 

– Jag hade ju gift mig och fått två barn och så slutade jag känna kärlek. Jag bannade mig själv, "Kikki, varför kan du aldrig få det att fungera?"

Så drack hon mer, för att döva skulden och för att fortsätta familjelivet, fortsätta turnera. En dag gick det inte längre. 1999 separerade de. Samma år kraschar Kikki med sin bil, döms för grovt rattfylleri till böter och samhällstjänst. 

– Jag fick jobba på ett äldreboende, jag läste tidningar och böcker för dem och sjöng. 

Hon gick också i behandling och var nykter ett tag, men åkte dit igen.

År 2011 bestämde hon sig för att berätta om sitt liv, mycket för barnens skull, för att bilderna i medierna inte skulle det vara de enda.

– Jag gav ut en bok men det blev inte bra. Det är alltid känsligt hur man pratar om familjen och saker som har hänt. Under några år hade jag dålig kontakt med barnen, det var en otroligt jobbig period. 

Den stora vändpunkten i livet kom för snart sex år sedan, Kikki skulle packa för ännu en turné, men var skadad efter att ha ramlat i trädgården, hon hade ont, var ledsen, tömd, men visste att hon måste jobba. När hon inte orkade lyfta upp väskan för trappan tog allt stopp.

– Jag bara skrek, dunkade händerna i garderoben. Jag fick panikångest. Jag var helt slut. Inte ens spriten hjälpte längre, jag blev bara konstig. 

Det tog ett år, hon har bara delvis minnen från det året, återigen, hon förstår inte hur hon överlevde. 

– Jag kände mig som Madonna, säger Kikki Danielsson om inspelningen av tv-programmet Så mycket bättre.

Vill inte längre bära skam

– Men någonstans blev det hemska något väldigt bra, jag slutade med alkoholen.

Hon bestämde att det fick vara slut med att anklaga sig själv, och vad pressen skrev tänkte hon strunta i. 

– Jag tänker inte sitta längre på de anklagades bänk. Min rattfylla, den har jag tagit mitt straff för, nu vill jag inte längre bära skam. 

Kontakten med barnen har hon fått tillbaka. Hon är mer öppen med barnen nu, berättar hur hon känner och tänker. 

– Det har varit så mycket skam i relationen till mina barn, de har ju blivit drabbade av allt jag gjort och allt som skrivits.  

Både dottern Emma och sonen Victor bor i Bollnäs, bättre än så kan man inte ha det, säger Kikki. Leendet smäller av igen, mjukare, varmare.

Och så för dryga året sedan blev Kikki mormor. Det har förändrat allt.

– Emmas Alvin har gjort att jag blivit så mycket gladare, att jag fått perspektiv och tar motgångar på ett helt annat sätt.

Livet har varit ljusare de senaste åren. På en inspelning av Så ska det låta för några år sedan träffade hon musikern Sören "Sulo" Karlsson. Nu har han skrivit musiken till hennes Painted lady-trilogi, de personliga countryskivorna där hon släpper den sista i höst.

– Sulo läser mig rakt av, jag kan berätta något ur mitt liv och han förstår precis och så blir det en låt av det. Som nu senast, jag satt och berättade kärlekshistorier för honom, det har jag aldrig gjort för någon annan. Kanske blir det nya låtar.

Leendet där igen, hon berättar om sommarens inspelningar av tv-programmet Så mycket bättre på Gotland. Kikki mötte så mycket kärlek att hon fortfarande inte har hämtat sig.

– De andra artisterna behandlade mig med sådan vördnad, som att jag vore Madonna. Jag har aldrig blivit så hyllad i hela mitt liv. 

Hon beskriver det som ren eufori, och efter att de spelat in hennes egen dag under programmet liksom svävade hon tillbaka till sitt rum. 

– Jag kände inte marken under mina fötter. Det var ren kärlek, det var ett rus som var större än alla alkoholrus jag varit med om. Det är det absolut häftigaste jag varit med om.

– Förutom kärleken till mina barn då.